Att Blåvitt förlorar matchen är inte oväntat. Man kan tycka att laget borde klara av att spela både i Europa och Allsvenskan, men det gör man inte, och det är många allsvenska lag som fått problem med detta. Vi ser detta år efter år, hur lag i Allsvenskan tappar i ligan när Europakvalet börjar. Man kan tycka att de ska klara det, men de gör inte det.
Men det är en sak att förlora matchen och en annan att rasa igenom så totalt som Blåvitt gör. Att man inte vinner matchen är som sagt inte oväntat. Energin räckte inte till. Men det är i stället en total kollaps när Degerfors är närmare 5–0 än Blåvitt är 3–1. Detta är inget nytt för i år, utan det har blivit en del av berättelsen om IFK Göteborg under 2020-talet: att man klappar ihop totalt och förlorar med förnedringssiffror. Vi har flera exempel bara i år, där vi förlorar med 6–0 mot Djurgården och 4–0 mot Malmö FF. Detta är ett mönster som går igen över tid, där vi bland annat har 4–0-förlusten mot Häcken 2022, Svenska Cup-matchen mot IFK Norrköping 2023 som slutar 0–4, AIK borta 2024 som slutar 5–2 och 4–3-förlusten borta mot IF Elfsborg 2025, efter ett tappat 3–1-ledning, där Johan Larsson hoppar in och gör ett hattrick.
Utöver att det blir förnedring är det frustrerande hur man väljer att hantera sin trupp. För Blåvitt har valt att knappt rotera under de här veckorna. Det finns spelare som gjort väldigt få minuter och som rimligtvis borde ha startat i dag. Blåvitt hade mycket väl kunnat förlora matchen ändå. De spelare man hade roterat in sitter på bänken av en anledning. Men då hade man sparat sina ordinarie spelare, man hade också gett andra spelare chansen och ändå gett sig själv möjligheten att ta poäng.
Som det blev nu skickade vi ut halvskadade, trötta spelare. Detta medger Heintz i halvtidsintervjun där han säger att han inte riktigt är i skick att spela. Dessa spelare är nu ännu mer slitna och har sämre förutsättningar att hantera resten av säsongen. På samma gång gav vi inte de bänkade spelarna chansen, vilket försämrar deras möjligheter att prestera under resten av året. Exempelvis borde rimligtvis Heintz stått över matchen till förmån för Borén.
För det är anmärkningsvärt hur få minuter flera av våra bänkade spelare har gjort sedan hemmamatchen mot Brommapojkarna fredagen den 17/7, då dubbelspelandet inleddes. Bager har spelat 45 minuter, Borén 67 minuter, Ottosson 106 minuter och Coimbra 193 minuter. Detta av 840 möjliga minuter. Det är egentligen bara ytterbackarna man har roterat, där Seidu och Jallow växeldragit med Eriksson och Tolf. Truppen är tunn och svag, men man har inte nyttjat den till max.
Nu är det viktiga framåt att vi klarar att ladda om för en tuff sensommar och höst. Jag vill med bestämdhet hävda att Blåvitt inte på något sätt är ute ur bottenstriden. Även om vi har presterat något bättre de senaste omgångarna är vi fortfarande ett bottenlag i år. Man kan tycka att vi är för bra för att åka ut, men det är vi inte. Vi har släppt in 38 mål hittills den här säsongen. Bara ÖIS har släppt in fler, med 40 insläppta mål. Vi har släppt in fem mål fler än Halmstad BK, som ligger tok sist i serien. Det är för dåligt. Vi har spelarna för att spela bättre men fortsätter vi som vi gjort i år riskerar vi att åka ut.
Jag tror framåt att vi ska ta till oss Mikael Stahres gamla sägning om den emotionella hissen. Vi är inte så bra som vi trodde när vi spelade 1–1 mot KAA Gent, och vi är inte så dåliga som vi tror när vi åker på stryk mot Degerfors IF. Vi är ett lag för den nedre halvan, men vi ska absolut kunna reda ut detta för att slippa kvalspel och ångest in i slutet av november.
Avslutningsvis, likt Cato den äldre, vars mantra var ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras” – Ceterum censeo Carthaginem esse delendam. Något Cato avslutade alla anförande i senaten med kommer jag att upprepa mitt eget mantra: för övrigt anser jag att vi behöver värva en ny anfallare, i alla mina texter.
