Damerna i Europa (NY) I kväll spelar MFF hemma i returmötet mot St. Pölten från Österrike. I och med att MFF vann nere i Österrike med 2-0 är läget för avancemang synnerligen hoppfullt. Det är onekligen kul att damerna ångar på i Europa nu när vi saknar framgångar för herrlaget och jag hoppas att många bänkar sig på Stadion i kväll för att lyfta fram töserna till seger.
Sebastian Nanasi (NY) Efter en lite knackig fjolårssäsong ser Sebastian Nanasi pånyttfödd ut. Efter en bra säsongsstart i Strasbourg har han även fått förbundskapten Graham Potters förtroende och han startade mot Rumänien förra veckan och gjorde en halvtimmas inhopp mot Polen i måndags. Det värmer varje himmelsblått hjärta att se Sebbe lyckas på den internationella scenen.
Andningspaus (NY) Det har varit rätt skönt att vila från allsvenskan lite. Jag märker hur besvärligt det är att förhålla mig vuxen och lugn inför den generations- och truppväxling vi är inne i. Jag vet att det är ett nödvändigt ont och jag tror verkligen att det kommer att bli bra på sikt, men jag har lik förbannat svårt att hantera de toppar och dalar som vi navigerar mellan just nu. Jag förstår också att det beror på att vi blivit bortskämda i decennier, men det är en sak vad intellektet kan ta in och en annan vad känslorna kan hantera. Så, med det sagt, det här uppehållet har varit lite gött.
Guillermo Molins (NY) I lördags fyllde Guillermo Molins trettioåtta år och listan passar såklart på att gratulera vår evigt unge Gische! Jag måste säga att det i förändringens tid känns skönt att ha Gisches MFF-hjärta med på tränarbänken och jag hoppas att samarbetet med Gaute och Aasmund fungerar bra och fortsätter även kommande säsong. Efter Molins trygga insats som interimstränare i somras är det inte utan att man hoppas på honom som huvudtränare för Malmö FF en vacker dag.
Norra Läktaren Malmö inspirerar (NY) I måndags var jag på LUGI:s hemmapremiär i Handbollsligan. Lundabo som jag är får jag nästan skämmas för min bristande kunskap och bristande engagemang kring denna, stadens stora sport. Det är var nämligen närmare tio år sedan jag var i arenan senast och såg LUGI och det är ju onekligen ett svagt facit. Vart vill jag nu komma med detta?
Jo! Under de år jag har varit frånvarande har det vuxit fram en oemotståndligt fin klack och läktarkultur i det som förr kallades "biblioteket" (av lätt insedda skäl).
En kortsida domineras nu helt av unga människor som skapar fantastisk stämning och det sätter fart t o m på avmätta Lundensare på sittplats, och det var verkligen kul att gå på handboll igen! Tillika hade de engagerade supportrarna gjort ett lika fint som rörande tifo tillägnat klubbens och stadens store son Louis "Mommi" Flemister som mycket tragiskt gick bort i cancer nyligen, endast 55 år gammal.
Många av sångerna och ramsorna klingade väldigt bekant för en MFF-supporter och det är tydligt att många i LUGI-klacken även spenderar tid på MFF:s matcher och det känns härligt att inspiration från vår fina himmelsblå supporterkultur nu även kan lyfta en anrik handbollsförening i Lund.
Läkning (NY) Ett långt uppehåll ger inte bara tränaren chansen att få till bra träning utan avbrott för matcher, utan det ger även tillfälle för sargade kroppar att läka och är det något MFF har haft gott om de senaste åren är det just sargade kroppar och skador. Detta är något som naturligtvis oroar generellt, men på lite kortare sikt kan ett uppehåll som det vi är inne i nu räcka för att några av spelarna, t ex Diego Garcia, skall hinna komma tillbaka i matchdugligt skick och det är ju alltid positivt.
Det här inte specifikt MFF-relaterat utan bara en allmänmänsklig sorgsen betraktelse.
Som jag nämnde under punkt fem, avled den store lundensiske idrottsmannen "Mommi" Flemister i cancer, bara 55 år gammal, alldeles nyligen. Jag har även, i detta nu, båda mina föräldrar inlagda på sjukhus samtidigt på grund av cancerrelaterade orsaker, och igår hälsade jag på en kollega som befinner sig på barncanceravdelningen i Lund med sin lilla dotter sedan en längre tid.
Oavsett om man har sjuka anhöriga eller ser de små barn med oviss framtid som lever sitt liv på sjukhus drabbas man hårt av den råa verklighet som är cancer. Jag hoppas innerligt på fortsatta framsteg i forskningen mot detta jävulskap.
