Inför säsongen var Liverpool stora favoriter till att lyfta Premier League-pokalen. Säsongen innan joggade man hem titeln under sin nye tränare Arne Slot– som dessutom klarade sig utan en enda sommarvärvning. Inför den här säsongen hade nederländaren dessutom fått sätta sin egen prägel på laget med värvningar som Jeremie Frimpong, Milos Kerkez, Hugo Ekitike, Florian Wirtz och Alexander Isak. Men i stället var det Arteta som såg till att Arsenal för första gången på 22 år fick lyfta Premier League-pokalen.
Det hade förvisso kunnat bli både en Champions League-titel och en ligacuptitel därtill för Mikel Arteta. Men det går inte att komma ifrån att det som spanjoren har lyckats åstadkomma den här säsongen är historiskt. Efter tre raka andraplatser fick han äntligen lyfta Premier League-pokalen – som enligt mig var den absolut viktigaste bland de fyra möjliga. Jag kan därför inte ge något annat än högsta betyg trots att det i våras fanns en reell chans på en trippel, samt att man var en straffsparksläggning från en dubbel och klubbens första Champions League-trofé någonsin.
Men trots att jag ger Arteta högsta möjliga betyg den här säsongen har den innehållit både en hel del tvivel och frustration från många supportrar, inklusive mig själv. Till och med mer än under tidigare säsonger – då Arsenal var nära, men ändå inte vann ett smack. Det finns tydliga förbättringsområden där kvalitet och kreativitet har saknats i den offensiva tredjedelen. Jag är inte helt säker på om det har varit ett aktivt val av Arteta att spela mer konservativt och riskminimerande, eller om det snarare handlar om att de offensiva spelarna inte har kommit upp i nivå. Förmodligen en kombination av båda.
I Artetas försvar handlade däremot den senare delen av våren endast om resultat och att ta sig över mållinjen – vilket man i slutändan lyckades med. Men till nästa säsong gäller det att ta nya kliv, och jag ställer mig tveksam till om det kommer att gå att vinna ligan på samma krampaktiga sätt även nästa säsong. Kraven kommer skruvas upp ytterligare och en så bra trupp som Arteta har förfogat över denna säsong har Arsenal inte haft sedan man senast vann ligan 2004. Man kanske inte har samma spets idag som Wengers invincible-lag, men bredden har nog aldrig varit bättre än vad den är nu. Det är däremot fullt förståeligt att man föredrar ett mer konservativt spelsätt när man efter tre raka andraplaceringar har chansen att vinna en första ligatitel på 22 år. Men med det sagt hoppas jag att Arteta, med inkommande offensiva förstärkningar, kan ta ytterligare kliv och utveckla sitt spelsätt inför nästa säsong. Det kommer behövas om man ska vinna både Premier League och Champions League – vilket målsättningen kommer att vara.
Jag tycker även att jag har sett en annorlunda matchcoachning från Arteta den här säsongen. Han har gång på gång visat att han inte är rädd att göra drastiska förändringar under matcher när prestationer inte har hållit måttet. Han har även vid flera tillfällen lyckats gräva både sig själv och laget ur väldigt tunga perioder som vi inte såg för ett par år sedan. Inte minst efter de två raka förlusterna i april mot Bournemouth och Manchester City där det såg ut som att Arsenal återigen skulle falla på målsnöret. Ett annat exempel hittar vi i februari, där man chockartat tappade 2–0 till 2–2 mot tabelljumbon Wolverhampton på Molineux. I stället för att klappa ihop totalt vann man i stället två raka derbyn mot Spurs och Chelsea innan man besegrade Brighton och Max Dowman sprang in 2–0 hemma mot Everton.
Slutligen: Bakom den här säsongen och den här ligasegern ligger flera år av korrekta beslut och hårt arbete med att ställa krav och implementera en vinnarkultur som vi inte sett en huvudtränare göra på två decennier. Artetas taktiska ramverk och hans förmåga att få ihop ett kollektiv som gör allt för varandra, är det som har gjort honom och Arsenal till vinnare.
Att han har lyckats ta upp en klubb av Arsenals storlek och dignitet från den absoluta botten till den absoluta toppen gör att Arteta, åtminstone i min bok, numera tillhör en exklusiv skara bland tränareliten. Han kan redan nu anses vara en av Arsenals bästa tränare genom tiderna. Frågan är om han inte kommer att anses som den bästa den dagen han väl lämnar…
