Man får väl ändå säga att det har gått okej.
Två vinster och en oavgjord. Etta i gruppen. Det var i den sitvation vi hade sett oss.
Inte dåligt.
Speciellt med de förutsättningar vi har haft.
Skador, skador och återigen skador.
Bara under den här samlingen har vi haft flera spelare som tvingats lämna. Holm först. Sedan Isak. Hjalmar Ekdal. Starfelt.
Sen ska vi inte glömma sjukstugan, det vill säga spelarhotellet.
Nej, vi har inte haft det lätt. Men det har gått bra ändå.
Spelet börjar sakta bli bättre. Vi har fortfarande vissa frågetecken. Vi blir för öppna ibland. Vi kan fortfarande inte riktigt kontrollera matcher.
Bosnien-matchen borde ha varit en seger. Vi lyckades ändå neutralisera dem ganska bra.
Men de gjorde ändå mål.
18 matcher utan att hålla nollan.
Nu skulle det bara hända.
Rumänien hade dessutom åkt på rejält med däng. 6–0 borta mot Polen.
Vår elva var nästan densamma. Bergvall, Smith och Beijmo gick in i stället för Larsson, Starfelt och Skoglund.
Förändringar fanns i det rumänska laget också.
Nej, det borde inte vara något problem.
Vi var laget som spelade fotboll
Det var en sak som jag glömde att nämna.
Två av de fyra skador som har drabbat landslaget kom som en konsekvens av Rumänien-matchen i Solna.
Det var också den match där vi spelade som sämst.
Inte för att Rumänien var särskilt bra.
Vi var delvis vår egen största fiende i den matchen. Vi slarvade och gav rumänerna mer än vad de egentligen förtjänade.
Vad gjorde Rumänien då?
De var tuffa.
Det verkade nästan som att de var mer intresserade av att decimera vårt lag än av att vinna.
Nu kanske jag överdriver, men det är inte långt från sanningen.
Den här matchen började lite likadant. Rumänerna gick in hårt i duellerna.
Vi gjorde misstag. Inte lika många som förra gången. Men Johansson hade två tveksamma situationer som mycket väl hade kunnat resultera i två självmål.
Men det gjorde de inte.
I stället vann Bergvall bollen fint på mittplan.
Zeneli.
Bernhardsson med inlägget till Nanasi i straffområdet. Nanasi lyckades på något sätt hindra bollen från att gå till inspark och hittade i stället in till Gyökeres, som fick öppet mål.
Gött!
Mycket mer offensivt hade vi inte.
Men vi var bäst. Vi försökte. Vi var vassast.
Vi gjorde det svårare än det hade behövt vara
Vi var det klart bättre laget under den första halvleken utan att direkt briljera.
Briljerade gjorde vi inte heller under den andra.
Men jag vet inte om vi längre var det bättre laget. Vi var åtminstone inte överlägsna.
Det var inget sprudlande spel.
Vi skapade lite på fasta situationer, utan att det blev särskilt farligt.
Bollinnehavet blev successivt mindre. Rumänien tog över kontrollen. Det var plötsligt de som höll i dirigentpinnen.
De testade skott efter skott.
Johansson släppte återigen retur.
Vi blev tillbakapressade. Lät hemmalaget föra spelet. De kom för enkelt till sina lägen. När vi väl fick möjligheten att ställa om missade vi passningarna.
Skulle detta verkligen gå?
Ja.
Rumänerna mattades. Vi var redan matta. Men vi lyckades hantera det.
Under den sista kvarten tog vi återigen över dirigentpinnen.
Svensson sköt i ribban och Skoglund missade returen.
Tyvärr inget mål där.
Men vi redde ut det.
Äntligen höll vi nollan!
Det ser bättre ut!
Det finns ändå något betryggande i att vi lyckades vinna en sådan här match också. Det var så jag kände efter den första matchen och så känner jag nu igen.
Vi visade att vi kan vinna 1–0-matcher även när vi inte imponerar.
Det kanske inte låter som något märkvärdigt.
Men för ett år sedan kändes det nästan omöjligt. Då föll vi alltid på något spektakulärt sätt.
Det gjorde vi inte nu.
Den här samlingen har faktiskt visat något betryggande.
Vi spelar inte med våra bästa spelare. Vi har mängder av skador. Sjukdomar.
Mycket taktiskt fungerar fortfarande inte. Vi är fortfarande för lätta att bryta ner.
Men vi lyckas ta resultaten.
Det är det viktigaste!
Etta i gruppen.
Vad finns det att klaga på?
Mycket.
Men det skiter jag i just nu.
Vad tyckte du om matchen? Kommentera nedan.
