Jag ser oss som en dark horse i år, av fyra anledningar:
- Det är alltid roligt att vara positiv som supporter i början av en säsong.
- Xabi Alonso.
- Vi behåller en stomme spelare - Caicedo, Palmer, Reece, Colwill - som har spelat ihop i flera säsonger och som närmar sig åldern då spelare, generellt, peakar.
- Vår offensiva högstanivå är äckligt hög.
Den sista punkten har varit extremt tydlig under säsongens första två ligamatcher. Men vi börjar med problemen, så kan vi avsluta i dur.
Förra säsongen kunde vi vara riktigt starka offensivt, men brast i försvarsspelet och vad gäller rutinen. Vi släppte in för många mål, gav bort för många onödiga gula kort. Vi kunde inte stänga matcher.
Xabi Alonso har värvat två erfarna spelare i Welbeck och Henderson, men av Fulham- och Brightondrabbningen att döma kvarstår problemen - sannerligen.
Mot Fulham gick Colwill bort sig - ganska rejält - på båda målen. Sanchez stod för en tavla. Lavia gav bort ett onödigt gult kort. Reece likaså. Han klagade dessutom på motståndaren på icke kaptensmässigt manér. Och trots att vi tog ledningen två gånger om blev matchen nervig i slutet, med följden att jag fick leva med ovanligt korta fingernaglar hela veckan.
Mot Brighton samma sak.
På 3-1-målet föll Lacroix inte tillräckligt djupt, på 3-2 skar inte Palmer av passningsytan. Trots att vi ledde med 3-0 efter 32 minuter slutade matchen 4-3. Inte ens efter Palmers 4-2-mål lyckades vi stänga butiken, och med 3-1 i paus lät vi Brighton ha runt 80 % bollinnehav som högst istället för att spela av matchen. Just spela av matcher vet jag inte om detta Chelsea kan. Jag började fundera på om allt var ett skämt när jag såg Brighton reducera, var detta förra säsongen all over again, var jag med i måndag hela veckan?
Men som tur är kvarstår också förra säsongens fördelar. Vi har en fortsatt löjligt hög högstanivå offensivt - och offensiven verkar vara bättre än någonsin.
Till att börja med är Cole Palmer - kanske det största frågetecknet inför den här säsongen med tanke på hur viktig han är - på rejält spelhumör igen. 1 assist och 1 mål mot Fulham, 1 mål i dag.
Dessutom spelar Morgan Rogers som att han alltid har spelat i Chelsea. Hans assist till Neto, där han rycker förbi sin gubbe och slår en perfekt passning snett inåt bakåt, är magnifik, och att han har fått introducera sig i målprotokollet är viktigt för självförtroendet.
Och så har Joao Pedro gjort sina kanske två bästa matcher i Chelseatröjan. De saker som frustrerade mig förra säsongen - hur han tappade bollen för bollen lätt, var loj, springa offside och missade enkla passningar - är som bortblåsta. Han spelar med ett lugn som lär ha gett Ancelotti på läktaren vissa funderingar.
Mot Fulham mötte han en långboll, sprang mot försvaret, väntade in Palmer och slog en perfekt avvägd passning. I dag assisterade han Palmer på liknande vis, och vann boll på mittplan gång efter annan, varpå han stormade mot Brightonförsvaret. Allt som allt spelar Palmer, Rogers och Joao Pedro som att de alltid har spelat ihop.
De som hoppades på ett helt nytt Chelsea a la Alonso lär få vänta ett tag. Hur spanjoren löser försvarsspelet och lär oss att spela av matcher återstår att se. Men med nämnda tre spelare där framme råder inget tvivel om att säsongen 26/27 kommer att bli rolig.
Bring it on.
