Säsongen tar slut på Franchi och kanske är det just det som känns mest passande. Efter månader av frustration, tvivel och en bottenstrid som få i Florens ens trodde var möjlig när året började återstår nu en sista match för ett Fiorentina som fortfarande försöker förstå vad den här säsongen egentligen blev.
För det här skulle aldrig vara ett år som handlade om överlevnad. Inte med den här truppen, inte med investeringarna runt klubben och inte efter de senaste årens utveckling där Fiorentina åtminstone började närma sig känslan av ett stabilt europeiskt lag. Istället förvandlades säsongen till något helt annat. Ett lag byggt för Europa spenderade större delen av året med att titta nervöst neråt i tabellen och under långa perioder såg Fiorentina mer ut som ett lag på väg mot kollaps än ett lag på väg framåt.
Det är därför den här sista omgången känns märkligare än vanligt. Sportsligt finns inte särskilt mycket kvar att spela för men emotionellt finns det fortfarande mycket som ligger öppet. Kontraktet är redan säkrat men lättnaden har aldrig riktigt förvandlats till glädje. Snarare har den lämnat efter sig en tomhet där många runt klubben fortfarande försöker förstå hur säsongen kunde falla så hårt så snabbt.
När Paolo Vanoli tog över i november var situationen redan desperat. Det handlade inte längre om att rädda en misslyckad säsong utan om att rädda klubbens plats i Serie A. Och kanske är det också där hans arbete måste analyseras nyktert. Han gjorde aldrig Fiorentina till ett särskilt bra lag men han gjorde dem tillräckligt fungerande för att överleva. Det låter kanske inte som särskilt mycket men med tanke på hur laget såg ut under hösten var det i praktiken exakt vad som behövdes.
Under Pioli spelade Fiorentina ofta som ett lag som fortfarande trodde att kvaliteten på pappret skulle lösa problemen av sig själv. Laget försökte kontrollera matcher genom bollinnehav trots att strukturen saknades och varje motgång skapade nästan omedelbar osäkerhet i spelet. Vanoli försökte aldrig göra Fiorentina spektakulärt. Han försökte göra dem överlevnadsdugliga. Riskerna minskade, laget sjönk lägre i planen och mycket av den idé om dominant fotboll som präglat tidigare år försvann nästan helt. Det var inte särskilt vackert men det var förmodligen nödvändigt.
Samtidigt blottlade den förändringen andra problem. Fiorentina saknar fortfarande en naturlig bollvinnare centralt, en spelare som kan städa ytor och bryta rytm när matcher börjar glida iväg. Kreativitet finns egentligen där genom Fagioli men eftersom han så ofta tvingas spela långt ner som regista används mycket av hans kvalitet i uppspelsfasen istället för nära motståndarnas box.
Det gör att Fiorentina ofta får svårt att skapa övertag centralt högre upp i planen och istället blir beroende av att skapa fart från kanterna. Där har samspelet mellan Dodo och Parisi sedan vintern varit en av de tydligaste höjdpunkterna i Vanolis Fiorentina. Parisis teknik, aggressivitet och vilja att utmana en mot en kombinerat med Dodos rörelse och överlapp gav laget ett offensivt djup som man annars ofta saknat, särskilt i matcher där centrala ytor varit stängda. Parisis skada inför den här matchen känns därför betydligt tyngre än vad den kanske först såg ut som.
Gosens bidrar fortfarande med rutin, fysik och tajming i offensiva löpningar men det är också tydligt att han tappat en del av den explosivitet och återhämtningsfart som tidigare gjorde honom till en av Serie A:s mest dynamiska wingbacks. Det gör att mycket av lagets offensiva fart idag nästan automatiskt hamnar på högerkanten.
Moise Keans skadeproblem har förstärkt det ytterligare. När han varit frisk har Fiorentina åtminstone haft ett hot som kunnat bära upp anfallsspelet och tvinga backlinjer att falla djupare. Utan honom har mycket ansvar hamnat på spelare som egentligen fungerar bättre runt en tydlig central anfallspunkt än som ledare för offensiven själva.
Och ändå finns det något paradoxalt med hur Fiorentina avslutar säsongen. För trots all frustration har laget under våren långsamt börjat se mer levande ut igen. Cher Ndour har vuxit enormt och blivit en symbol för det mer aggressiva och energiska mittfält Vanoli försökt bygga. Mandragora spelar kanske sin mest kompletta fotboll sedan han kom till klubben och David de Gea har räddat laget gång på gång i matcher där marginalerna varit väldigt små.
Segern mot Juventus senast förstärkte också känslan av att pressen från bottenstriden påverkat laget mer än man kanske velat erkänna. För första gången på länge såg Fiorentina ut som ett lag som faktiskt vågade spela fotboll istället för att bara försöka överleva nästa omgång. Tempot med bollen var lugnare, besluten tydligare och spelarna såg mentalt lättare ut.
Det betyder inte att problemen plötsligt är borta. Det betyder snarare att den här truppen kanske aldrig var byggd för att hantera den typ av psykologisk press som en bottenstrid innebär. När självförtroendet försvann under hösten hade laget inga tydliga strukturer att falla tillbaka på och kollapsen blev därför mycket djupare än någon runt klubben hade väntat sig.
Atalanta blir därför ett ganska passande sista motstånd. Ett lag som också befinner sig mellan två olika identiteter och som fortfarande försöker definiera vad nästa steg egentligen ska vara. Precis som Fiorentina går de mot sommaren med fler frågor än svar även om deras säsong slutat betydligt lugnare.
Matchen får samtidigt en speciell underton genom Raffaele Palladinos återkomst till Franchi. För bara ett år sedan ledde han Fiorentina till Europa och känslan runt klubben var betydligt mer optimistisk än idag. Nu återvänder han till ett Fiorentina som istället spenderat större delen av säsongen i bottenstriden, vilket säger en hel del om hur snabbt verkligheten kan förändras runt en klubb i Serie A.
Kanske är det också därför den här sista matchen känns viktigare än tabellen egentligen säger. Inte för Europa och inte för någon större sportslig betydelse utan för att Fiorentina efter månader av kaos åtminstone har chansen att stänga den här säsongen med någon form av lugn innan en sommar där väldigt mycket runt klubben sannolikt kommer förändras.
