Säsongen slutade kanske på det enda sätt som egentligen hade passat Fiorentina efter det här året. Inte med ett triumferande avslut och inte heller med ett totalt haveri utan med ännu en kväll där laget visade glimtar av kvalitet samtidigt som samma gamla skörhet till slut hann ikapp dem igen.
1–1 mot Atalanta förändrar egentligen ingenting. Fiorentina avslutar fortfarande säsongen långt under den nivå som både truppen och klubben själva trodde att man tillhörde när allt började i augusti. Samtidigt kändes den här matchen annorlunda jämfört med många av vårens andra kvällar. För första gången på länge spelade Fiorentina utan paniken från tabellen över sig och det märktes nästan direkt.
Matchen började på det sätt som många Fiorentinamatcher gjort under året. Atalanta såg farligare ut, Christensen tvingades rädda laget tidigt och känslan fanns där igen att Viola fortfarande levde på små marginaler trots att kontraktet redan var säkrat. Skillnaden den här gången var dock att laget inte såg lika spänt ut mentalt. Besluten togs snabbare, spelarna vågade hålla i bollen längre och för första gången på länge såg Fiorentina ut som ett lag som faktiskt försökte spela fotboll istället för att bara överleva nästa omgång.
Och kanske är det också där den sorgligaste insikten kring den här säsongen finns. För trots alla problem har Fiorentina under våren ibland visat att det funnits betydligt mer kvalitet i laget än vad tabellen antytt. Problemet har snarare varit att självförtroendet, lugnet och strukturen försvann så tidigt under hösten att laget aldrig riktigt lyckades resa sig mentalt igen. Under långa perioder spelade Fiorentina mer som en grupp spelare rädda för nästa misstag än som ett lag med en tydlig idé om vart man egentligen ville ta sig.
Här såg man åtminstone små fragment av något annat. För första gången på länge såg mittfältet ut att spela med ett lugn som saknats under större delen av året. Brescianini och Mandragora vågade hålla kvar bollen centralt istället för att omedelbart söka den säkra vägen ut mot kanten samtidigt som Dodo fortsatte vara lagets stora offensiva motor.
Ledningsmålet blev därför också symboliskt på sitt sätt. Brescianini hittade igenom med en fin passning till Piccoli som tog emot bollen, skapade den lilla yta han behövde och avslutade förbi Sportiello. Målvakten borde ha gjort betydligt bättre men det spelade egentligen mindre roll. Det viktiga var att Fiorentina för en gångs skull såg ut som ett lag som faktiskt trodde på det man gjorde offensivt.
Ändå räckte det inte. Ju längre matchen gick desto mer började strukturen lösas upp. Atalanta hittade ytor mellan lagdelarna, tempot ökade och samma gamla osäkerhet började återvända. Christensen höll länge kvar Fiorentina i ledning men kvitteringen kändes nästan oundviklig redan minuterna innan den kom.
Och kanske var det också ganska symboliskt att säsongens sista baklängesmål kom genom ett självmål. Comuzzo försökte bryta ett inspel men styrde istället in bollen bakom sin egen målvakt och på något sätt kändes det nästan som den perfekta sammanfattningen av året. Inte stora kollapser varje vecka utan små misstag, små tapp och små mentala svackor som långsamt drog ner Fiorentina i en verklighet som ingen runt klubben egentligen trodde var möjlig för nio månader sedan.
För det här skulle aldrig vara en säsong om överlevnad. Det var ett lag byggt för Europa, ett lag som trodde sig vara på väg framåt efter flera år av gradvis utveckling. Istället förvandlades säsongen till en utdragen kamp där Fiorentina under väldigt lång tid såg ut som ett lag utan identitet, utan trygghet och utan någon tydlig riktning alls.
Det är också därför Paolo Vanolis arbete blir svårt att bedöma på ett traditionellt sätt. Han kom aldrig till ett fungerande projekt utan till en klubb som mentalt redan höll på att falla isär. Det han gjorde var inte att bygga ett starkt Fiorentina utan att skapa någon form av ordning mitt i kaoset. Fotbollen blev ofta pragmatisk, ibland nästan cynisk, men alternativet hade förmodligen varit betydligt värre eftersom Fiorentinas matcher under stora delar av året inte längre handlade om utveckling eller ambitioner utan om att överleva nästa vecka utan att allting föll samman igen.
Och nu börjar egentligen den riktiga utmaningen. För den här sommaren handlar inte bara om några värvningar eller ett nytt taktiskt projekt utan om att återställa en klubb som under nästan ett helt år tappade både självförtroende och identitet. Fabio Paratici ärvde inte ett projekt i balans utan en trupp där flera spelare ser mentalt slitna ut efter säsongen och där alldeles för många roller fortfarande är otydliga.
Nu måste han avgöra vilka spelare som faktiskt går att bygga vidare kring och vilka som istället symboliserar en period som Fiorentina måste lämna bakom sig. Och kanske är det just därför den här sommaren känns viktigare än någon transfermarknad klubben haft på länge. Inte för att Fiorentina måste rädda sig kvar längre utan för att klubben nu faktiskt måste bestämma vilken riktning man vill ta efter att ha spenderat nästan ett helt år med att bara försöka överleva.
När spelarna lämnade planen på Franchi var känslan därför inte att en säsong tagit slut utan att en lång period av rädsla och utmattning äntligen gjorde det. Frågan nu är inte bara vilken typ av lag Fiorentina vill bli utan också hur mycket av den här säsongen som fortfarande kommer att följa med in i nästa.
