Innan matchen konstaterade jag att förutsättningarna var annorlunda jämfört med i december. Det blev också tydligt när Calvert-Lewin helt plötsligt var borta ur matchtruppen, bara en timme innan matchstart.

Dessutom valde Farke att ställa upp med den mest defensiva startelvan vi sett hittills denna säsong. Valet av denna elva syntes tydligt i spelsättet.

Matchen blåstes i gång och Chelsea tycktes ha kontroll, de såg väldigt komfortabla ut. Leeds var definitivt inte bortkomna, men Chelsea kopplade ett allt starkare grepp ju längre första halvlek gick.

Motståndarna lyckades på ett effektivt sätt att hitta ytor bakom Leeds backlinje. Det ledde till att Chelsea tog ledningen via Joao Pedro.

Man ska inte anmärka på försvararna allt för mycket, men ibland var positionsspelet horribelt under första halvlek. Flera gånger öppnades stora ytor mellan backarna som Chelsea utnyttjade. Med tanke på antalet defensiva spelare som startades, borde det inte ha skett.

Leeds kunde därmed vara glada över att det endast stod 1–0 i halvlek.

Om något skulle hända för Leeds behövdes några byten, men de kom inte. Matchen fortsatte på precis samma sätt i början av andra halvlek.

I 56:e minuten hittar Joao Pedro återigen lite ytor bakom Leeds mittförsvar. Leeds lyckades inte täppa igen hålen. Då kommer Jaka Bijol farandes med IQ-fiskmås och drar den tydligaste dubbelarmsputten i fotbollshistorien.

Pedro faller, och domaren dömer straff till Chelsea.

Bijol, för helvete. Hur tänkte du där? Det kan vara något av det mest klantiga jag sett på en fotbollsplan.

Cole Palmer lägger upp bollen på straffpunkten och sätter distinkt dit 2–0 till Chelsea. Det fanns inget annat att förvänta sig från en straffspecialist som Palmer.

Här känns matchen förlorad. Leeds gav inte några indikationer på att man hade tillräckligt med kapacitet för att komma in i matchen.

Men ett par minuter senare kommer Jayden Bogle rusandes in i Chelseas straffområde. Han fälls av Moises Caicedo och domaren blåser straff – den här gången till Leeds.

Nmecha slår in den stensäkert och reducerar till 2–1. Här vänder allt.

Återigen visade Leeds att man med momentum är svåra att stoppa.

Man får ny energi och Chelseas självsäkerhet är som bortblåst. De ser skakade ut. Och helt plötsligt, efter flera bisarra situationer i situationen, har Noah Okafor öppet mål.

Han rullar enkelt in kvitteringen till 2–2.

Motståndarna protesterar mot målet, då bollen tycks ta på Bogles hand innan den rullade in. Men domaren bryr sig inte om protesterna – målet godkänns.

Efter detta följer en period då matchen öppnas upp åt alla håll. Matchen ligger öppen för båda lagen att vinna. Men så småningom tar Chelsea kommandot igen, då Leeds tycks vara nöjda med en pinne. Leeds väljer alltså att som vanligt krypa tillbaka när man har oavgjort på bortaplan.

Trycket från Chelsea är stort och de skapar flera chanser. På stopptid missar Palmer ett gyllene läge att vinna matchen för Chelsea, men han kommer fel i förhållande till bollen och skottet går över.

Matchen blåses av med slutresultatet 2–2.

Grabbarna förtjänar en stor eloge för hur man lyckades komma tillbaka, trots att man under större delen av matchen inte såg ut att ha en chans. Men ”never say die”-attityden räddar återigen en poäng för Leeds.

Låt momentumet fortsätta, och fortsätta, och fortsätta.