Gefle IF–Vasalund 0–1. Och någonstans under gårdagens match började jag på allvar fundera över den kanske mest grundläggande frågan av alla: varför ska jag bry mig när spelarna på planen inte verkar göra det?
Det är inte ens resultatet som stör mig mest. Gefle har förlorat fotbollsmatcher förr och kommer att göra det igen. Det är sättet man gör det på. Avsaknaden av energi, initiativ och vilja att faktiskt åstadkomma någonting.
Underhållningsmässigt hade det varit roligare att ställa in ett knippe morötter i kylskåpet och följa deras långsamma utveckling mot mögel. Det hade förmodligen dessutom gått fortare än Gefles anfallsspel.
För det händer ju ingenting.
Bollvinst. Passning i sidled. Passning bakåt. Tillbaka till egen backlinje. Börja om.
Omställningsspel? Glöm det.
Gefle verkar närmast ha bestämt sig för att varje anfall måste starta först när hela motståndarlaget hunnit komma på rätt sida om bollen, organisera sig, rätta till benskydden, småprata lite med varandra och förbereda sig på vad som komma skall.
Sedan kan vi anfalla.
Det är naturligtvis ett alldeles fantastiskt svårt sätt att skapa målchanser på. Särskilt för ett lag som redan under betydligt gynnsammare omständigheter har svårt att skapa några.
Till slut kommer jag på mig själv med att tänka på helt andra saker medan matchen pågår. Blicken är riktad mot planen, men huvudet befinner sig någon annanstans. Och det är nästan det värsta betyg jag kan ge en fotbollsmatch. Jag kan hantera dålig fotboll. Jag kan hantera förluster. Jag kan till och med hantera en rejäl genomklappning.
Men likgiltighet?
När ens eget lag lyckas göra en så uttråkad att tankarna börjar vandra mitt under en match, då har något gått väldigt fel.
Det fanns dessutom en rejäl morot framför näsan på Gefle den här gången, och då menar jag inte de mögliga i mitt kylskåp. Det fanns en god möjlighet att definitivt lämna bottenstriden bakom sig. Vinna matchen, skapa lite arbetsro och kanske för en gångs skull låta oss supportrar slippa sitta med miniräknare och tabellångest under avslutningen av säsongen.
Naturligtvis sumpade man den möjligheten.
För allt är ju precis som vanligt.
Och kanske är det just den känslan som är allra mest deprimerande. Att man inte ens blir särskilt överraskad längre.
Ännu en säsong som man för länge sedan har tröttnat på. Ännu en höst där glädjen har ersatts av plikt. Man går dit, tittar, svär lite, går hem och undrar varför man utsätter sig för det.
Man vill egentligen bara att säsongen ska ta slut.
Sedan kommer nästa säsong.
Och naturligtvis sitter man där igen.
Det här supporterskapet har man fått för sina synder.
