MARIEFRED MÅNDAG MORGON Det fanns inte särskilt mycket att diskutera efter förra omgångens 0–3 hemma mot Djurgården. Inga tveksamma domslut att gömma sig bakom, ingen otur att skylla på och inga avancerade statistiska modeller som kunde förklara att vi egentligen borde ha vunnit.
Malmö FF var helt enkelt sämre. Klart sämre.
Det gjorde ont att se, men var samtidigt ytterligare en påminnelse om var vi befinner oss. Det här laget är under ombyggnad. Nya spelare ska hitta sina roller, nya relationer ska skapas och nya idéer ska sätta sig. Sådant tar tid, även i en förening där tålamodet av naturliga skäl alltid är begränsat.
Vi förstår det. Åtminstone intellektuellt.
Sedan kom torsdagens cupmatch mot Lindö. MFF vann med 5–1 och gjorde det som krävdes. Ingen uppvisning, inget styrkebesked och definitivt ingen match som förändrade bilden av laget. Men avancemanget säkrades och därmed också tävlingsmatcher i Svenska cupen nästa vår.
Programenligt, som det brukar heta. Och lite skönt.
Segern var viktig eftersom alternativet hade varit en katastrof. Däremot berättade den knappast om Malmö FF har tagit något verkligt steg framåt. Efter Djurgården hade vi många frågor. Efter Lindö hade vi ungefär lika många kvar.
Och så är det måndag. Igen.
I kväll väntar Sirius på Studenternas. Ett Sirius som har vacklat på sistone och kommer från en period med svagare resultat. Förr hade den informationen gjort mig lugnare. Nu tänker jag förstås att MFF är den perfekta motståndaren för att få ordning på spelet, hitta självförtroendet och börja vinna igen.
Det finns ingen naturlag som säger att det måste bli så. Men det är så tankarna fungerar när förtroendet för det egna laget har fått sig några törnar.
Det märkliga är att vi inte är vana vid den här känslan. Visst har Malmö FF haft dåliga perioder tidigare. Vi har förlorat matcher, missat titlar och sett säsonger gå åt fel håll. Men oftast har det ändå funnits en grundläggande tro på att det snart ska rätta till sig. Att det gamla vanliga MFF snart är tillbaka: laget som tar tag i matcherna, uppträder med självklarhet och till slut hittar ett sätt att vinna.
Nu går vi mest och väntar på att få syn på det. Match efter match.
Det gamla vanliga MFF behöver inte vinna varje match. Men det ska gå att känna igen. Det ska finnas en riktning, en beslutsamhet och en känsla av att spelarna själva tror på det de gör. Inför en bortamatch mot ett vacklande Sirius borde frågan handla om hur Malmö FF ska vinna. Just nu handlar den snarare om vilket Malmö FF som kommer ut på planen.
Temperaturmätaren
Ljummen, men med stigande puls. Segern mot Lindö förändrade inte särskilt mycket, men det är matchdag och då vaknar hoppet alltid till liv igen. Någonstans mellan förväntan och vånda – med risk för snabba temperaturväxlingar under kvällen.
Det oroar mig
Att MFF mot Djurgården åter hamnar i underläge och ser ut som ett lag som väntar på att någon annan ska förändra matchen. Och självklart att Sirius plötsligt hittar tillbaka till det som saknats under de senaste omgångarna.
Det ger mig hopp
Att reaktionen måste komma någon gång. Spelarna och kunnandet finns för en betydligt bättre prestation än den mot Djurgården. Ett ombygge tar tid, men även under ett bygge måste man ibland kunna se konturerna av det som ska bli färdigt. Jag hoppas det börjar komma ikväll.
I eftermiddag lämnar jag jobbet i Uppsala, äter kvällsmat med dottern och promenerar sedan mot Studenternas. Arenan ligger nästan mittemellan jobbet och tåget hem, men den här måndagen får hemresan vänta några timmar.
Förhoppningsvis får även väntan på det gamla vanliga Malmö FF ett slut. Snart.
Önskar er alla en fin himmelsblå vecka.
