Måndag
Känns som att vi gjort det här ett par gånger nu. Startat veckan med ett djupt andetag, en skakning på huvudet och en uppgiven blick.
Ny hemmaförlust efter ännu en match med en del goda intentioner, några tecken på framsteg från de många unga talangerna men ändå en sammanlagd besvikelse där veteranerna Anders Christiansen och Robin Olsen återigen var de bästa på plan.
Året är inte slut, men säsongen är definitivt körd. Några ädelmetaller är inte att tänka på och europaplatserna är bortom rimligt räckhåll.
Det har pratats mycket om 2026 som tålamodets år men nu känns en höst av likgiltighet mer träffande. Låt oss hoppas att säsongen i framtiden åtminstone kan beskrivas som ett mellanår, ett år mellan två framgångsperioder och inte inledningen på en längre era utan inhemska titlar och internationella äventyr.
Anfallsspelet, ekonomin, skadeläget, truppsammansättningen… Det är mycket som ska fixas till och falla på plats innan Malmö FF kan göra anspråk på topplaceringar igen.
Ett tre veckor långt landslagsuppehåll hjälpte inte mycket. Låt oss hoppas att de avslutande avgångarna utan knivar mot strupen och prestationskrav kan ge arbetsro och grund för långsiktig utveckling. Samtidigt blir vinterfönstret alltmer viktigt för att få in avgörande injektioner och byggstenar.
Det är också lätt att glömma att mycket redan är gjort. Senaste halvåret har det gallrats ut spelare som aldrig förr. En ny styrelse är på plats och det av många efterlängtade bytet av sportchef har genomförts. Klubben står åtminstone inte helt på ruta ett.
Mot 2027. Framåt Malmö!
