Det tar endast minuter att gå igenom epicentrumet i denna gamla bruksstad, dessa klassiska städer som det finns så många av i Sverige, där alla ser mer eller mindre likadana ut. Ingenstans hör man några höjda röster och det verkar inte spela någon roll om man håller på Degerfors eller Hammarby. Här blir man hälsad på och många stannar gärna upp för att prata lite fotboll.
Vädret är lite lurigt, minst sagt. Innan matchen sitter vi och gonar oss i solen och har det oförskämt bra, men när vi väl tar plats högst upp på ena sittplatsläktaren så blåser vinden rakt in i märgen. Vi förbannar vår otur att ha platser precis där solen inte riktigt når, men känner oss på samma gång nöjda, då vi sitter under tak om en rejäl regnskur skulle komma.
Jag och mina resekamrater konstaterar att både Gnaget och hyresgästerna håller på att förlora och när det är ett faktum vänder sig en farbror iklädd Degerforskläder sig om och utbrister – Det är ingen bra dag för Stockholmslagen, man får hoppas att det håller i sig. Han skrockar och blinkar med ena ögat.
Jag känner mig svaret skyldig och svarar – Jag önskar att jag kunde säg att vi kunde dela på poängen, men varken ni eller vi är direkt gagnade av en pinne i rådande läge. Farbrorn håller med och nickar tillbaka. Han vet att varje poäng är värdefull om Degerfors skall hålla sig kvar i allsvenskan, men det är tre pinnar han verkligen vill ha. Så också vi, om vi skall hänga kvar med någon chans att vinna det där onämnbara i slutet av november.
Spelarna äntrar planen och presentationen kan starta. Vi garvar lite när speakern har svårt att säga Oscar Steinke Brånby. Det blir i stället Stanke Brånby, vilket kan bli ett smeknamn som kan stanna kvar länge om Oscar har otur. Jag har sett det hända förr om man säger så. Noterbart är att Hammarbys startelva är exakt den samma som i senaste hemmamatchen mot BP.
Således ingen Eriksson, Besara eller Tekie i startelvan, något som hade känts helt verklighetsfrånvänt om någon hade frågat innan säsongen, då nog alla var överens om att alla tre var absoluta nyckelspelare. Inte heller någon Amin Boudri från start, men dock med i truppen efter att ha kunnat gått för fullt under torsdagens Bielsapass på Årsta.
Matchen blir, totalt sätt, ingen av Hammarbys bästa. I stället liknar den matchen mot BP senast, där vi är dominanta med bollen, men har väldigt svårt att komma till riktiga lägen. Passningsspelet känns trögt och vi öppnar oss också ett par gånger för baklängesmål. Jag förstår fortfarande inte hur Degerfors Netabay lyckades missa när han kom helt fri med Hahn och vi har även tur när Vukojevic lyckas lobba utanför i fint läge, efter att Warner Hahn misslyckats med ett uppspel. Vi skapar inga stora lägen i första halvlek, även om Paulos Abraham är nära med ett skott från högersidan av straffområdet.
I efterhand har jag hört att Rydström var ordentligt missnöjd i halvlek och höjde rösten rejält. Det visade sig hjälpa, i alla fall till en början av andra halvlek. Montader Madjed får ett bra läge till höger och får till ett lurigt, skruvat, skott. Skottet studsar upp och tar i bröstet på hemmamålvakten Igonen, och vem är där och rakar in returen om inte Paulos Abraham. Han gör därmed sitt fjortonde mål för säsongen i allsvenskan, vilket är mycket bra. Han vet det inte då, men det kommer också att bli segermålet.
Inte för att det saknas chanser direkt. Victor Lind har två stora efter att bortalagets press-spel firat triumfer, men olikt honom så blir det första avslutet alldeles för löst och vid det andra läget så tar han för lång tid på sig, så den rinner också ut i sanden. Tiden rullar på och med kvarten kvar så bestämmer sig Rydström för att nu skall ledningen försvaras. Ut med Abraham och in med Victor Eriksson, allt för att öka försvarsstyrkan hos oss i Hammarby inför den anstormningen som väntas komma.
Jag gillar personligen inte sådana defensiva byten, då de ger signaler till laget att nu skall vi försvara oss. Det brukar sällan sluta bra och det är oerhört nära att Degerfors kvitterar. De har till och med en boll inne, en boll som föregicks av en tydlig offside. Inte för att vi såg det, men det fick vi höra efteråt. Där och då åkte ridån ner och jag tänkte – Inte nu igen!, men blev sedan oerhört lättad när den kvinnliga linjedomaren stod med flaggan uppe. PUST!
Lika lättade och glada är inte de Degerforssupportrar som står till vänster om oss. En av dessa skriker rakt ut och upprepar orden – Fy fan vad dåligt, Skäms ni inte! Jag är lite orolig, och då inte för min egen hälsa utan för att mannen i fråga skall spräcka en ven eller få en hjärtattack. Han blir allt rödare i ansiktet och upprepar sitt mantra. Gång på gång. Och det utan att tröttna det minsta.
Givetvis får hemmalaget ytterligare en sista chans i slutminuterna, något som nästan alltid händer när det andra laget har bestämt sig för att bara försvara. Inlägget kommer och Ibrahima Fofana är först på det, men hans nick går rakt upp i luften. Det är kaos i straffområdet, och Degerfors får inte ett, inte två, utan tre skottlägen. De två första täcks undan av försvarare, men det sista skottet är riktigt farligt, och vi alla bjuder på en gemensam jättesuck av lättnad när skottet går tätt utanför Hahns vänstra kryss och domaren blåser av matchen. Där undkom vi en kula, som man brukar säga.
Det är med lätta steg som vi lämnar arenan och när jag tittar bakom mig så ser jag supportern som skrikit sig hes sitta helt med helt tom blick på sin plats, och jag känner då faktiskt med honom och alla hemmasupportrar. Så många gånger som jag själv har varit i samma situation under åren, där hopplösheten har slutit sig runt en som en mörk slöja.
Vi säger hej då till Degerfors och påbörjar färden hemåt. Det är positiv stämning i bilen och vi är alla överens om att denna typ av segrar är bland de allra skönaste. Vi spelade inte lika bra som vi gjort på sistone, men får med oss oerhört viktiga tre poäng, poäng som gör att vi går om Djurgården. Poängen betyder också att jakten på serieledande Sirius fortfarande pågår, med åtta omgångar kvar.
Vi kommer alla hem utan missöden och när jag ligger i sängen och försöker somna så känner jag fortfarande värmen från Degerfors i min kropp. Det känns oerhört skönt att de finns ställen där vi supportrar kan umgås utan att det skall bli en massa bråk och skit. Det ger mig faktiskt lite hopp om livet, och det var inte det jag trodde när vi startade resan.
Nu väntar ett tre veckor långt uppehåll, för det pinsamma Nations League, och jag saknar redan pulsen i denna fantastiska serie som heter Allsvenskan. När vi är tillbaka så väntar ett livsviktigt derby mot våra hyresgäster, och då kommer det att krävas en betydligt bättre insats än denna för att vi skall ta ytterligare tre poäng.
Åtta matcher kvar, matcher där vi förmodligen måste vinna i stort sett alla om vi skall ha en chans att vinna serien. Det är dags för oss att vila våra kroppar och strupar, men jag räknar med att vi ALLA sluter upp under dessa sista omgångar och lyfter fram våra spelare till stordåd. Då kan detta bli en säsong att minnas, för alla oss.
Forza Bajen!
