Det finns fotbollsklubbar som förlorar matcher, och så finns det klubbar som förlorar sig själva. Juventus tycks under de senaste åren ha genomgått båda processerna. Det som en gång var en symbol för kontinuitet, disciplin och en närmast obeveklig vinnarkultur har förvandlats till ett projekt i ständig förändring. Frågan är inte längre enbart hur Juventus ska vinna tillbaka ligatitlarna, utan hur klubben ska återfinna sin identitet.
Under Andrea Agnellis presidentskap byggdes en dynasti. Med Pavel Nedved som vice president, Beppe Marotta i den sportsliga ledningen och Fabio Paratici som en central del av organisationen förenades kompetens, tydlig ansvarsfördelning och sportslig ambition. Antonio Conte lade grunden till dominansen, innan Massimiliano Allegri förvaltade och vidareutvecklade den. Nio raka ligatitlar blev det slutgiltiga beviset på att Juventus inte bara kunde vinna, utan också upprätthålla framgång över tid.
Sedan började kontinuiteten vittra sönder.
Maurizio Sarri efterträddes av Andrea Pirlo, som trots ligatiteln under Sarri och sina egna cuptitlar fick lämna efter en enda säsong. Allegri återvände, men tre år resulterade i begränsad utdelning. Därefter följde Thiago Motta, Igor Tudor och nu Luciano Spalletti. På ledningsnivå har samma mönster upprepats. Från Agnelli och Nedved till John Elkanns inflytande, Maurizio Scanavino och Gianluca Ferrero, samtidigt som sportchefsrollen passerat mellan Paratici, Federico Cherubini, Giovanni Manna, Cristiano Giuntoli och Damien Comolli, med François Modesto vid sin sida.
Förändring är inte i sig ett misslyckande. Fotbollen kräver utveckling, nytänkande och förmågan att anpassa sig. Problemet uppstår när förändringen saknar en gemensam riktning. När varje ny tränare, sportchef och ledning tycks vilja börja om från början riskerar klubben att bli en samling individuella projekt snarare än en sammanhängande organisation. Resultatet blir sportslig stagnation, uteblivna titlar och förlorad mark i Europa.
Under Spalletti blir identitetskrisen särskilt synlig på planen. En startelva och en sammansatt trupp tycks ännu inte ha satt sig ordentligt. Spelsystemet växlar mellan fyrbackslinje och trebackslinje, försvararna roteras och spelarnas egenskaper tycks inte alltid överensstämma med den fotboll som tränaren vill spela. Taktisk flexibilitet kan vara en styrka, men utan stabilitet riskerar den att bli ett uttryck för osäkerhet. Juventus behöver inte återuppfinna fotbollen; klubben behöver först förstå vilka spelare den har och vilken fotboll dessa spelare bäst kan representera.
Därför är det dags att återvända till rötterna. Giovanni Carnevali skulle kunna erbjuda en mer pragmatisk ledningsmodell, i stil med en Marotta-light, tillsammans med Frederic Massara och Marco Ottolini. Giorgio Chiellini skulle samtidigt kunna bidra med den klubbförankring som inte kan köpas på transfermarknaden. Och varför inte Antonio Conte igen? Hans kravställning och kompromisslösa vinnarkultur skulle kunna ge Juventus en tydligare riktning. Även en eventuell återkomst för Andrea Agnelli som president väcker frågan om klubben behöver återknyta till sin tidigare ledningsfilosofi.
Nostalgi vinner emellertid inga matcher. Det krävs kompetens, tålamod och en gemensam vision. Men Juventus måste åter bli en klubb där varje beslut tjänar samma mål.
För i slutändan handlar Juventus inte bara om svartvita tröjor och troféer. Det handlar om en idé: att framgång aldrig är en tillfällighet, utan resultatet av en kultur. Och innan Juventus kan börja vinna igen måste klubben först komma ihåg vilka den är.
