En gång skrev jag en text om att jag fick JDT-vibbar av hela den här situationen i damlandslaget . De vibbarna hänger kvar.
Och det är nästan det som oroar mig mest inför mötet med Italien.
För just nu känns det nästan skitsamma om Sverige gör en bra match mot Italien eller inte. Känslan finns ändå kvar. Det handlar inte om en enskild prestation längre, utan om att det finns saker som känns fundamentalt fel.
Framför allt handlar det om att sätta spelare där de ska spela, inte där de kan spela. Jag har sagt det förr och kommer troligen säga det igen.
Ge dem förutsättningarna att lyckas. Spelarna måste så klart ta ansvar själva, men det blir betydligt enklare när de får spela på sina bästa positioner.
Ändringar i elvan måste göras
Kontinuitet har ju ändå inte varit ett ledord hittills, så varför nu? Släpp favoriterna. Släpp stoltheten. Det fungerar ju inte.
Sverige har gjort fyra mål hittills i kvalet. Fyra.
Det är inte tillräckligt.
Ta anfallsspelet som exempel. Sätt inte Schröder i en tiaposition. Spela inte både Schröder och Blackstenius om det uppenbart inte fungerar tillsammans. De springer på samma bollar. Bestäm dig för en av dem. Eller bänka båda.
Just nu bryr jag mig inte om vem som är bäst i Damallsvenskan, är rutinerad eller vem som kommer bli nästa stora stjärna. Landslaget är en annan nivå. Där bedöms du efter vad du levererar här och nu.
Just nu levereras det inte tillräckligt.
Samtidigt finns det alternativ. Ijeh är i målform i sitt nya klubblag. Varför inte ge henne chansen? Kafaji visade energi när hon kom in mot Danmark, kan den nyttjas mer? Olsson var nära att få direkt utdelning.
Men framför allt: spela inte samma elva igen på tisdag.
Sverige behöver sina ledare
Försvaret är också en fråga som måste diskuteras.
Vi har inga självklara mittbackar just nu och de två som spelar har inte övertygat. Framför allt blir uppspelsfasen lidande när båda mittbackarna har begränsningar med bollen. Därför hade jag gärna satt Lundkvist centralt bredvid Ilestedt. Hon spelar dessutom med Sandberg till vardags, vilket borde underlätta samspelet.
Sedan har vi Angeldahl.
Någonting gör att hon inte har hamnat lika rätt under Gustavsson som hon gjorde under Gerhardsson. Kanske handlar det om förtroende. Kanske om strukturen runt henne. Oavsett vilket är hon inte lika central i spelet som tidigare, och Sverige får inte ut det bästa av en av sina viktigaste spelare.
Och så finns frågan om rutin.
Rent fotbollsmässigt kan man diskutera Rolfös form och vad hon bidrar med just nu. Men Sverige behöver ledare. Det känns stundtals som en hönsgård där ute. För många unga spelare letar efter någon som kan lugna ner situationen när det blåser.
Där kan Rolfö bidra.
Inte bara med kvalitet, utan med erfarenhet, trygghet och ledarskap.
Mitt lag mot Italien hade därför sett ut så här:
Falk
Holmberg – Ilestedt – Lundkvist – Sandberg
Zigiotti Olme – Kafaji – Angeldahl
Rolfö – Olsson – Rytting Kaneryd
Om det inte fungerar? Fine.
Men då har man åtminstone försökt någonting annat.
För det som har visats hittills räcker inte. Och det är nog den största oron inför Italien.
Inte att Sverige förlorar.
Utan att man ännu en gång väljer att göra exakt samma sak och hoppas på ett annat resultat.
