20:e möter 21:e i tabellen
Argyle ligger för närvarande på första nedflyttningsplatsen efter att Reading vann igår kväll. De ligger bakom lokalrivalerna Exeter på målskillnad just nu.
Man kan nog konstatera att det inte var det man hoppades på inför säsongen som Argylesupporter. Vi har återvänt till League One med en dubbelt så stor budget som vi vann serien överlägset med 2022-3, och förhoppningarna var lite därefter.
Visst inser man att det tar tid att bygga ett nytt lag när man byter ut merparten av truppen, och Argyle har spelat riktigt bra några gånger och sett ut som ett topplag ibland, men man börjar bli lite otålig att det ska vända lite mer konsekvent. Om man skulle förlora den här matchen skulle det börja kännas jobbigt på riktigt tror jag.
När det gäller lokalrivalerna Exeter är det en klubb som ägs av fansen med en av seriens minsta budgetar. Att de ligger på 20:e plats är inte alls oväntat, många inklusive jag själv tippade dem för nedflyttning inför säsongen.
Däremot har det kommit ut en del notiser från dem om att det ekonomiska läget är prekärt och att man måste skära ner kostnaderna. Ryktena säger också att värre nyheter på den ekonomiska fronten kan vara på gång...
Det är dock ett gäng som spelar efter förutsättningarna och har krigat till sig ett och annat oväntat resultat genom att backa hem och satsa på kontringarna. Argyle har ju haft svårt mot sådan taktik på sistone.
Szűcs tillbaka på riktigt
Ungerska backen Kornél Szűcs skulle återvända i lördags, men bedömdes inte vara redo i sista stund. Det är definitivt någon vi har saknat och nu ska han definitivt vara redo för spel igen.
I somras hoppades vi ju när vi värvade en av Exeters bästa spelare, den offensiva mittfältaren Caleb Watts, att han kunde sätta lite extra krydda till derbyt. Tyvärr är han långtidsskadad så den får vänta till returmatchen på Home Park till våren.
Så många minnen...
Att Devon Derby blir en grej igen beror oftast på att vi precis har åkt ur en serie (snarare än att Exeter har tagit sig uppåt), så är det förstås denna gång också.
Efter att ha börjat följa Argyle 1987 blev det en chock att åka ur Division 2 (nuvarande Championship) 1992 och plötsligt fanns det en lokalrival i samma serie man knappt hade lagt märke till innan dess. Det blev en ännu större chock när min första Devon Derby slutade med 0-3 hemmaförlust i en annars ganska bra säsong.
Man minns skotska anfallaren Marino Keiths två supermål i derbyt 2002, med Argyle på väg att ta 102 poäng den säsongen.
Mörkare minnen från våren 2011 med Argyle i adminstration och fullständigt brandskattat. Trots att man hade varit i Championship året innan åkte man till Exeter i april och behövde ett resultat för att hänga kvar i League One. Exeter passade på att spela en massa låtar i högtalarnas som handlade om pengar, vann med 1-0 och skickade ner Argyle i League Two. Efter slutsignalen spelade de sedan "We'll meet again, don't know where, don't know when" - en låt från Andra Världskriget... Supportrar som var där behöver bara ta upp den matchen för att revanschlusten ska infinna sig igen. Man undrar om det kommer sjungas om pengar imorgon kväll med tanke på Exeter ekonomiska läge just nu.
Annars minns man vår skotska tränaren Derek Adams, en oftast rätt lågmäld man, som plötsligt vrålade "Devon is Green and White tonight!" i en intervju efter 3-0 segern i derbyt 2017. Känns som Adams är mer ihågkommen för det än för något annat...
Konstrasten var stor med hans efterföljare Ryan Lowe (numera Wigantränare) som sade att derbyt 2019 var "bara som vilken match som helst", hans Argyle förlorade med 0-4 och det känns som han aldrig riktigt blev förlåten för det trots att laget tog sig upp till League One det året!
Att vinna båda matcher senast det begav sig 2022-3 var höjdpunkter i en makalös säsong, en riktigt fantastisk 4-2 match på Home Park och sedan en 1-0 seger i Exeter i april som mer eller mindre bekräftade att vi skulle tillbaka till Championship.
Blir det nya minnen från imorgon kan man undra?
