Vad hände med serieledarna?
Jag frågade retoriskt för några veckor sedan om Argyle kanske var bra på riktigt. Svaret på den frågan verkar vara ett rungande nej just nu.
Argyle blev ju överkörda på hemmaplan mot Huddersfield i lördags. Men Huddersfield är bra på riktigt, kanske bäst i serien just nu. Det var en besvikelse att matchen inte var jämnare men förluster mot lag i den absoluta toppen får man ta ibland.
Att följa upp med att bli överkörda av Stevenage, ett lag som bäst i övre mittenskiktet, svider förstås rejält. Hela stället andas amatörfotboll. 3,300 i publiken, varav 1,300 från Plymouth. 9 timmar i bil fram och tillbaka för en tisdagsmatch och man är ändå mer än 40% av publiken. Medan laget ser ut som om de spelar i en lägre division.
Fotbollen inte lika primitiv som förväntat
Inget av de tre målen kom via en hög boll in i boxen och en nick från en 2-metersgubbe. Det blev en del sådana under kvällen men Argyle hanterade det hotet ganska bra.
0-1 efter en kvart kom från egen inkast. 3-4 dueller i rad följde när Argylespelaren förlorade. Bollen letade sig fram till Michael Mellon, som trots 3 backar runt sig lyckades skjuta in vid första stolpen. Han verkar ha intresserat Argyle under sommaren men de valde Will Evans istället.
0-2 var bara en rad misstag, som började med att domaren klantade till det och lyckades komma emellan Tyreeq Bakinson och bollen på mittplan. Bakinson verkade sluta spela i tro om att det skulle bli nedsläpp, men domaren rörde varken bollen eller spelaren och lät Stevenage fortsätta. En svepande boll till vänster och veterankaptenen Joe Edwards hängde inte med, en låg boll in i boxen som Murphy Cooper i mål borde kunnat hålla, och en enkel retur för Stevenages egen 36-årig veteran Josh Magennis att peta in i det öppna målet.
0-3 i slutet kan skyllas på att Argyle satsade allt framåt i ett försök att ta sig in i matchen igen, men backlinjen kändes trötta och Stevenages kontring mycket pigg i jämförelse.
Själva hade Argyle en nickchans som Ronan Curtis borde ha satt och en kalabaliksituation där bollen inte ville landa rätt. Annars var det inte mycket att skriva hem om. Stevenage kunde ha gjort ett par mål till också och vann mer än rättvist trots domarens insats vid 0-2.
Återkommande spelare såg inte redo ut
Man stör sig nästan lika mycket på mönstret när spelarna frisknar till som det faktum att så många konstant är skadade.
Tom Cleverley brukar lova att i en viss match kommer spelare X att vara redo igen. X syns inte till i den matchen, oftast inte i matchen därpå heller. Sedan dyker X upp, ser inte matchtränad ut, och hänger inte med. Sedan hamnar X utanför igen.
Aribim Pepple är väldigt viktig längst fram och gjorde mål i typ sex matcher i rad under september. Sedan skadade han sig och saknades mot Wimbledon. Ingen fara, bara en vecka sades det. Nu har han spelat två matcher utan att åstadkomma någonting, joggar runt och ser ut som om han behöver vila. Problemet är att med Owen Oseni långtidsskadad så måste Pepple och Will Evans spela om vi ska spela 4-4-2, det finns ju ingen annan.
Vi har längtat efter vänsterbacken Jack Mackenzie och Cleverley har prata om hans återkomst i en månad känns det som. Han återkom i lördags, hängde inte med Huddersfields Fernandes, byttes ut i halvtid och syntes inte till igår.
Alex Hartridge återkom efter skada i lördags och ser minst sagt inte snabb ut som mittback bredvid Mitchell. Problemet där är att vi har 3 rätt bra mittbackar för nivån, men med båda Julio Pleguezuelo och Mathias Ross i sjukstugan kan man nästan räkna med att fjärdevalet inte håller lika hög standard.
Cambridge nästa
På lördag möter vi nykomlingen Cambridge som nu ligger strax före oss i tabellen. De har bara förlorat en match hittills och till och med den var rena rånet efter domarmisstag. Det känns inte lovande riktigt, men man kan i alla fall hoppas att Argyle är lite mer konkurrenskraftiga i den matchen åtminstone.
