Nere på jorden igen
Argyle såg sig passeras i tabellen av Bradford, Stockport och Huddersfield efter det här resultatet och parkerar nu på fjärde platsen. Men viktigare var att vi inte alls höll måttet när vi mötte ett av de bästa lagen i serien. Argyle var helt enkelt nästbäst över hela plan, förutom i målvaktspositionen, där vi lyckligtvis har värvat en betydligt bättre målvakt än vi hade ifjol.
Som jag nämnde i införrapporten är den där högeryttern Derensili Sanches Fernandes en skrämmande bra spelare för League One. Han är snabb och teknisk och Argyles vänstersida hängde inte med överhuvudtaget. Klockan stod på bara fem minuter när han frispelades efter en skarvning från forwarden Joe Taylor och kunde ge gästerna ledningen.
Det följde en rad klara målchanserna för Huddersfield att utöka ledningen, där Fernandes lyckades frispela Taylor två gånger. Men Cooper var snabbt ute och överlistade Taylor båda gånger, kastade sig vid Taylors fötter när denne försökte dribbla runt honom, och fick upp en hand blixtsnabbt när han skulle lobba in bollen. Men vid halvtid var den enda frågan hur i hela friden det bara stod 0-1.
Efter pausen fortsatte det i samma anda, och denna gången var det vår gamla spelare Bali Mumba som skapade 0-2 målet från andra kanten. Han dribblade bort Wes Harding, kom ner till kortlinjen och hittade tidigare AIK-spelaren Bojan Radulović som var sopren en meter ut och inte kunde missa.
Argyle gjorde sedan 3 ändringar som fick laget mer i balans och Huddersfield verkade rätt så nöjda med tvåmålsledning. Hemmalaget hade mycket mer av spelet under sista halvtimmen utan att skapa särskilt mycket. Xavier Amaechi hade den enda klara chansen från nära håll - han borde ha gjort mål men målvakten kunde tippa över. Det kändes dock aldrig som om Argyle var nära att ta sig tillbaka in i matchen.
Varför blev det så dåligt?
Det var kanske bara en tidsfråga innan Huddersfield återskapade sin hemmaform på bortaplan, men jag hade inte förväntat mig en så skrämmande klassskillnad. De är utan tvekan ett lag för den absoluta toppen och det ser ut som om de äntligen kommer att träffa plankan - pengarna talar ju förr eller senare. Men om man ska tro den här matchen är Argyle som bäst ett lag som kan vara rätt nöjda om de kan knipa sista playoffplatsen, så stor var skillnaden.
Jag nämnde inför matchen att båda vänsterbackarna var friska igen. Båda fick spela - Jack Mackenzie som vänsterback och Alex Hartridge som mittback, efter att Mathias Ross var borta med en infektion. Aribim Pepple var tillbaka längst fram men hans ersättare Caleb Watts hade gjort mål mot Wimbledon och fick därför spela till vänster istället för Oliver Irow. Resultatet var att hela vänstersidan byttes ut på en gång.
Mackenzie och Hartridge var av förklarliga skäl ringrostiga (särskilt Hartridge verkade springa i sirap) och Watts är ingen vänsterytter. Samtidigt som man möter typ den bästa högeryttern i hela serien. Mackenzie byttes ut i halvtid till förmån för Matthew Sorinola igen, men det såg inte mycket bättre ut, han ska ju inte spela vänsterback egentligen. Frågan är dock om det fanns någon i hela klubben som hade kunnat hantera Fernandes idag.
Det var med facit i hand lite upplagt för katastrof. Tränaren Tom Cleverley hade kanske inte sin bästa dag heller på den fronten, och väntade alldeles för länge med sina byten.
Nåväl, redan på tisdag är det dags för en ny match borta mot Stevenage. Det blir en helt annan typ av utmaning än Huddersfield förstås - Stevenage är ett begränsat lag som spelare ganska primitiv fotboll. Man har möjlighet att lägga den här matchen bakom sig direkt - men Stevenage kan också vara en svår nöt att knäcka på sitt sätt.
