Friday I´m In Love - MFF-minnen från barndomen

Jag kan inte sätta datum eller motståndare på min första MFF-match, men jag vet att det var hösten 1977, jag hade fyllt fem år och det var mörkt ute för jag kan fortfarande se framför mig hur den där speciella skarpt gröna färgen planen får i strålkastarljus, kontrasterade mot de vackert himmelsblå tröjorna.

Den där känslan att sitta högt uppe på läktaren och se Malmö FF, som jag hade hört så mycket om under mina första uppväxtår, på RIKTIGT och inte på någon svartvit tidningsbild eller hastigt klipp på Sportnytt var som att drabbas av en svårt beroendeframkallande drog och jag kände mig omtumlad, men ändå hemma.

De kommande åren blev det mer MFF och som den frågvise påg jag var fick jag lära mig massor. Den senige mannen med finbyxor och träningsjacka med cigg i mungipan hette Todde. Den skallige gamle mannen i trenchcoat var Hövdingen och den blont skönlockige engelsmannen hette Bob.

Alla var stora auktoriteter och benämnda med enorm respekt och en gång mötte vi en annan man med överrock, bakåtkammat hår och brett leende på södra läktaren och då viskade min far till mig "Pontus, det där var Cavalli. Han är ordförande i MFF." Jag förstod att det var en mycket viktig person och det konstiga namnet fastnade direkt.

Pappa köpte MFF-bladet och jag läste allt mycket nyfiket, och allra helst den obligatoriska spelarintervjun med klassiska frågor som "Vem är din favoritartist?" och "Vad är din favoriträtt". Jag minns att svaren påfallande ofta var "Bruce Springsteen" och "Oxfilé med klyftpotatis och bearnaisesås". En parentes är att långt senare, typ 1995, fick Jörgen Pettersson frågan om favoritfilm i MFF-bladet och unge Jörgen svarade "Strul" (en ganska tafflig svensk komedi med Björn Skifs). Jag tycker fortfarande att det är oerhört gulligt.

Malmö FF var ett nytt universum för en fotbollstokig liten kille i slutet på 1970-talet. Jag fick lära mig att det var Sveriges bästa lag genom tiderna, vi hade vunnit mest, och det var även av vikt att jag förstod att Sveriges bästa fotbollsspelare hette Bosse Larsson.

De få framträdanden Bosse gjorde när jag var på Stadion minns jag inte mycket av, förutom att han hade bandage över ett knä och att den ganska kritiska publiken, främst bestående av medelålders män i catalinajackor, trenchcoats och kepsar, suckade belåtet efter hans bollkontakter. Det kom ett sorts kollektivt malmöitiskt stön "aaaooouuu...Bosse...".

Jag blev mer bekant med andra spelare som hängde med in på 1980-talet. Där var måltjuven Thomas Sjöberg som var lik min pappa med sitt skalliga huvud och yviga skägg. Där fanns den rekorderlige Glimåkrasonen Ingemar Erlandsson som blev kapten i både himmelsblått och blågult. En som fascinerade mig oerhört var den unge backen Magnus Andersson, som inte bara var MFF:are och landslagsman, utan även polis! Något av en superhjälte-kombo för en påg i lågstadieåldern.

Vi hade Roy Andersson (Patriks och Daniels far), som enligt obekräftade uppgifter kunde skjuta hål i nätet, vi hade Tommy Hansson som såg ut som en riktig tuffing med hockeyfrilla och slokmustasch och så min store idol Janne Möller i mål. Ett av mina stora barndomsminnen var när MFF mötte Lunds BK och jag mötte upp MFF-bussen på Klostergårdens IP och fick skaka hand med Möller och få en autograf. Lyckan var total.

Sedan kom tonåren, Roy Hodgsons gäng med nya idoler och förebilder, och jag blev mer självständig på läktaren och började gå med kompisar. Det var en fantastisk tid, men jag hade inte uppskattat den fullt ut om jag inte hade blivit så tagen med storm under mina första år som barn på Stadion. De formade mig och skapade en kärlek och lojalitet som aldrig kan suddas ut.

Det är femtio år sedan den tiden och det är över tjugofem år sedan jag själv tog med min egen påg på hans första MFF-matcher. Det är ofattbart att tiden kan fly så snabbt, men så fungerar livet. Jag är väldigt tacksam för att Malmö FF har varit en så central del i mitt.

Idag för tretton år sedan var allt frid och fröjd i Malmö FF. Rickard Norlings gäng ångade på mot SM-guldet och listornas listmästare, Henrik Zackrisson beskrev det här.

Veckans låt är årsbarn med mina första besök på Malmö Stadion. Här kommer fina Thin Lizzy med Dancing In The Moonlight från 1977.