Från frågetecken till toppklass
När Jacob Rinne anslöt till Djurgården fanns det frågetecken kring målvaktens prestationer. Han såg stundtals ut att sakna den spänst som krävs för att vinna de där avgörande duellerna. I dag är situationen en helt annan. På Gamla Ullevi stod han för flera kvalificerade räddningar och var en starkt bidragande orsak till att Djurgården fick med sig en poäng. Det är anmärkningsvärt hur snabbt bilden av en målvakt kan förändras. Rinne har inte bara spelat sig ur diskussionen om sin egen plats, utan har också etablerat sig som en kandidat till att vara Allsvenskans bästa målvakt. Med tanke på hur säsongen har utvecklat sig är det svårt att föreställa sig var Djurgården hade befunnit sig utan honom.

Vad hände med heavy metal football?
När Jani Honkavaara kom till Djurgården pratades det om heavy metal football. En intensiv och aggressiv fotboll där motståndarna skulle sättas under konstant press. Det skulle vara fart, energi och ett Djurgården som inte gav motståndarna någon ro. Men var är den fotbollen i dag? Mot IFK Göteborg fick vi återigen se ett lag som hade svårt att sätta sin prägel på matchen. Bollinnehavet i sig betyder inte särskilt mycket när det saknas en tydlig idé om hur man ska såra motståndaren. Det går förstås att diskutera om spelarmaterialet passar för den fotboll Honkavaara vill spela, men efter så här lång tid måste det vara rimligt att förvänta sig mer. Heavy metal football har åtminstone inte hörts särskilt högt på sistone.

Från guldstrid till Europastrid
Det är en märklig resa Djurgården har gjort den här säsongen. Efter förändringarna i ledarstaben var förväntningarna relativt försiktiga inför premiären. Det skulle byggas om, nya idéer skulle sätta sig och det fanns knappast några krav på att laget omedelbart skulle utmana om SM guldet. Men Djurgården ville annorlunda. Resultaten kom och efter hand började blickarna riktas mot toppen av tabellen. Plötsligt var guldet inte längre en orimlig dröm. Därför är besvikelsen också så påtaglig nu. Efter det sena poängtappet mot Örgryte fanns fortfarande chansen att närma sig Sirius, men i stället för att studsa tillbaka blev det ännu ett poängtapp på Gamla Ullevi. Gulddrömmarna har på kort tid gått från att kännas fullt möjliga till att vara i det närmaste släckta. Nu handlar det i stället om att säkra en Europaplats. Sett till förväntningarna inför säsongen har Djurgården gjort mycket rätt, men det är också laget självt som har höjt ribban. När man väl har spelat sig in i en guldstrid är det svårt att acceptera att den glider en ur händerna.

Inte direkt klass
Nino Žugelj är för närvarande utlånad från Djurgården till IFK Göteborg. När slovensken gav hemmalaget ledningen på Gamla Ullevi valde han dessutom att fira framför de tillresta djurgårdarna. Det är förstås inget konstigt att fira ett mål för laget man representerar, men när man fortfarande tillhör klubben man just gjort mål mot blir situationen en annan. Målet borde samtidigt inte ha kommit som någon större överraskning för hans tidigare lagkamrater. Slovensken är något av en one trick pony med sin vana att vika in från kanten och söka avslut med vänsterfoten. Ett mönster som Djurgårdens försvarare borde känna till bättre än de flesta. Žugelj har all rätt att glädjas åt sin fullträff, men det skadar knappast att tänka ett extra varv innan man firar framför supportrarna till klubben man fortfarande tillhör.

Lite mer vilja efter paus
Den första halvleken på Gamla Ullevi var en tydlig bild av mycket av det som inte fungerat i Djurgården på sistone. Tempot var lågt, anfallsspelet trubbigt och det saknades både energi och vilja att verkligen ta tag i matchen. Det var svårt att se vad laget ville åstadkomma och 0–1 i paus var knappast orättvist. Efter halvtidsvilan kom Djurgården åtminstone ut med en annan inställning. Spelet blev något bättre och laget började visa mer vilja att gå framåt, även om det fortfarande var långt ifrån någon övertygande insats. Först mot slutet kom de riktigt farliga lägena, när Siltanen träffade stolpen och Fallenius sköt i ribban. Det räckte inte till mer än en poäng, men efter en så bedrövlig första halvlek var det ändå positivt att se en reaktion. Något måste ha sagts i omklädningsrummet, för det var åtminstone ett Djurgården som försökte göra något av matchen efter paus. Frågan är varför den inställningen inte fanns där från start.

Vad tycker du om Djurgårdens match och om spaningarna? Kommentera gärna men tänk på att hålla en god ton.