Spelarbussen stannade. Pojkarna gjorde stora ögon. De var nio år och plötsligt omgivna av kossor, får och hästar i den lilla byn Breezand. Lugnet var öronbedövande, men skulle man fira lagavslutning med en tränare som accepterat ett förslag fick man bara gilla läget.
– Eftersom det ösregnar i Amsterdam kan ni vara hos oss. Men då måste ni köra sjuttio kilometer hit, hade Mariska Manshanden sagt.
Tränare Casismir Westerveld ryckte på axlarna. Kanske saknade den här spelarmamman perspektiv, för svaret var enkelt.
– Inga problem. Då får vi ju se sträckan Donyell står ut med varje dag.
"Stöttade honom i allt"
Donyell Malen föddes den 19 januari 1999. Innan han hamnade på en bondgård i Breezand, innan han blev en lille som drömde stort i Ajax, bodde han i en annan by, Westerland, med sin ensamstående mamma. Mariska körde taxi om nätterna för att finnas där för honom på dagarna. Ofta sov Donyell över hos mormor och morfar.
– Mina föräldrar fanns alltid där för honom. Pappa stöttade honom i allt och mamma lekte ”stoppa och skjut” med honom i vardagsrummet.
Och hans egen far? Donyell hade kontakt med Robert, en man från Surinam, men snart träffade hans holländska mor en annan. Då gick flyttlasset till Breezand. På köpet ingick tre halvsyskon. Den äldsta var nitton och blev en förebild för Donyell. Inte som Ronaldo, Ronaldinho och Thierry Henry, men nästan – och medan Bert van Marwjik ledde ett landslag som snart skulle gå till VM-final låg en tioåring i sitt rum och stirrade upp i taket. På träplankorna han hade ristat in ord som vägde:
”Jag gör allt jag kan för att bli en professionell fotbollsspelare. Don’t give up heart work.”
Grät i bilen
När Ajax fick upp ögonen för Malen var han nio. Sjuttio kilometer fram? Sjuttio tillbaka? Gilla läget, lilla pojk. Gilla läget. Fem gånger i veckan körde Mariska honom till Amsterdam för träning och match, och hans första lagavslutning firades alltså hemma på bondgården. Året därpå började kroppen säga ifrån. Den växte för fort, minns Mariska.
– Han kunde gråta bredvid mig i bilen och som mamma sa jag att vi kan bryta med Ajax, att det här inte var nödvändigt. Han bara tittade på mig. Det fanns inte på kartan. Han visste med all säkerhet att han skulle lyckas som fotbollsspelare.
Som sextonåring bytte Donyell Malen rödvitt mot rödvitt. Ajax blev Arsenal när Mino Raiola satte segel mot de brittiska öarna. Wim Jonk, ungdomsansvarig i Ajax, skakade på huvudet.
– Donyell är en fantastisk talang. Han har fått ett utmärkt erbjudande och en tydlig plan för sin utveckling, men väljer ändå att lämna. Det är extremt tråkigt.
Malen hade sina anledningar. Bland annat hade han påverkats av Dennis Bergkamp, en gång i tiden hans tränare i Ajax U10-lag.
– Jag var lite för ung när Bergkamp spelade i Arsenal, men i Ajax lärde han mig mycket om att vara medveten, läsa spelet och överlista försvararna. Så började min koppling till Arsenal. Samtidigt är Thierry Henry en av mina största hjältar. Vissa säger att vår spelstil liknar och det tar jag som en enorm komplimang även om jag inte håller med.
I London utvecklade Malen sin fart, fysik och sitt flyt i engelskan. Arsène Wenger såg stor potential i ynglingen, som snart slog sig in i Hollands U17-landslag och följde med Arsenal på försäsongsturnéer i Australien och Kina. Socialt gnagde en saknad efter syskonen – men värre var det för en mor som hade flyttat med och kände sig ensam i England.
– Det gick bra för Donyell, men för mig fanns ingenting där. Det enda jag gjorde var att se fram emot den dag i veckan som städerskan kom till oss. Jag levde på autopilot, men såg att ”Don” var lycklig. Då är du villig att lägga ditt eget liv åt sidan.
Flyttade hem
Efter 27 mål på 67 matcher för Arsenals ungdomslag flyttade Donyell Malen hem till Holland. Mamma följde med. Mamma förstod.
– ”Don” lyssnar alltid på sina känslor. Han tvivlade på om han skulle få chansen i Arsena. En torsdag sa han att han ville hem. På lördagen satte vi oss med PSV Eindhoven och på måndagen gick han dit. Så är livet som fotbollsspelare. Bom , bam – så vänds allt upp och ner. Ibland har jag fortfarande svårt att hantera det.
Hemkomsten innebar spel i a-laget, mål i a-laget. Donyell Malen gick från junior till senior, gjorde fem mål när PSV trasade sönder Vitesse. Sommaren 2021 knackade Borussia Dortmund på dörren, erbjöd ett femårskontrakt, lockade över honom som ersättare till Jadon Sancho.
– Malen är målfarlig, blixtsnabb och kreativ, sa sportchef Michael Zorc.
Framför en gul vägg gled Malen runt som både ”nia” och ytter. Det flög aldrig riktigt. När England kallade fyra år senare hamnade han i Aston Villa. Inga vingar där heller. I januari 2026 tog han ett nytt steg, valde en annan väg. Och alla vägar bär ju i slutändan till en särskild stad.
Roma nästa
I Rom satt Gian Piero Gasperini och skrek efter en målgörare. Artem Dovbyk var trubbig, Evan Ferguson skadad och med dragna muskler och lockrop från hemlandet gick det inte att känna igen Paulo Dybala. Roma, Roma, Roma – ut på marknaden, in med Malen.
And so he spoke.
And so he scored.
En hysterisk holländare smällde in 14 mål på 18 ligamatcher och tog Roma till Champions League. Efter ett VM där Ronald Koeman aldrig riktigt trodde på honom drog en ny säsong igång – och i premiären hamrade Malen in ett hattrick, framspelad av Dybala.
Fotbollsvärlden stannade. Betraktarna gjorde stora ögon. Dånet var öronbedövande på Stadio Olimpico, men ska man inleda säsongen med en tränare som gjort dig till centralfigur får du bara gilla läget. Och det gjorde Donyell Malen.
Den rödgula hettan, den glödande piazzan, ett Fiorentina som vill tända sin fackla igen – inget spelade någon roll när en iskall anfallare satte violer i brand. Det var en dag på jobbet, en dos heart work av en professionell fotbollsspelare. Och vid hans sida stod inte bara Dybala, utan en leende mamma. Bland strålkastarljus och en glittrande insats i Rom minns hon de mörka dagarna.
– När vi flyttade till London var det som att kliva ut i den vilda världen. Det var inget för mig. Men ”Don” ville det och hans beslut var mitt beslut. Jag ville inte att han skulle gå miste om något för att jag sa nej.
Mariska är säker på sin sak. Hon känner sin pojk, ser honom spela ”stoppa och skjut” på riktigt nu. Ingen rubbar honom. Inget berör honom.
– Donyell oroar sig aldrig över något. Lugnet har han från sin far. Och från mig? Vi är ett. Min son och jag är ett.
Källor: ESPN, Voetbal International, OneFootball, Arsenals, PSV Eindhovens, Borussia Dortmunds och Aston Villas officiella hemsidor.
