Kyla.
När jag lämnade Elbflorenz hade vinterkylan börjat sänka sig över staden. Jag kände direkt när jag lämnade staden att vintertemperaturen långsamt började bita mig i skinnet. Som en svag iskall osynlig hand som kramade mig. När jag klev ut från Berlins Hauptbahnhof hade det börjat att bli eftermiddag och då jag hade en match till senare så var det bara att lunka över till hotellet, gräva i sin packning, leta upp underställ och fleecejacka för att undvika hur Berlins januariväder kryper in nära märgen. Från Spree vid Hauptbahnhof kommer ofta en rå, fuktig luft och med den öppenhet floden ger, så ökar det kylan rätt snabbt. Det kändes.
Kvällens match var på mäktiga ”Oly”. Biljetter var lösta till Hertha BSC - Schalke 04 och det skulle bli en match med märkligt både förspel och efterspel, men föga anade man det när dagen började bli kväll i Berlin. Påpälsad för en arktisk resa hade jag tagit mig mot Wittenbergplatz för att inmundiga något enkelt att äta inför kvällens match och smaka på någon Berliner Kindl. Platsen är central i gamla Västberlin. Hit rullar Ubahn in och man kliver upp genom klassiska gångar och portar. Hör finns krigsmonument som blandas med kapitalismens högborg i form KaDeWe, men här finns också en uppsjö av restauranger. Schnitzelhaus exempelvis, som ofta besöks. Blir inte mer tyskt än så. Mörka träbänkar, murrigt ljus, ljudkort, glas som slår mot varandra, matdoft. Här får man också en Schnitzel som är som en helt kreatur. Man behöver i princip hjälp för att lyfta köttet för att lokalisera någon enkel sallad och Hackbraten. Blir man mätt? Jo, man behöver ingen mat på en vecka och en fantastisk bra uppladdning innan man kastar sig på U-bahn mot ”Oly”. På U-bahn började de blåvita halsdukarna, västarna och tröjorna dyka upp. Det är alltid en upplevelse att hoppa in i en tunnelbana där det vimlar av fans. Man ser förväntan i blicken hos fansen ,hur de rytmiskt rör sig med tågets krumbuktande längs med spåret. Det blir som en underjordisk läktare med sitt sorl, korta fraser och ett hav av uppsträckta händer och halsdukar som rullar genom vagnarna. Poetiskt på ett fint sätt.
Lagom ute vid den mäktiga arenan med pelare från historien som berättar om 1936, om VM-matcher, om finaler och om glädje, sorg, förtvivlan och hopp, så slog jag följe med några Hertha BSC fans jag känner sedan tidigare, landade hos deras ställe vid arenan, smakade på några drycker, pratade om matchen, om läget om hur i grunden hopplösa Hertha BSC varit hittills under säsongen, problemen med ledningen, spelarnas inställning och att matchen mot Schalke nog kunde bli rätt tuff. Det var kallt, trots extra arktiska kläder. Luften började bli mättad av doften från grillad bratwurst , rykande Currywurst, öl, cigarettrök och runt omkring oss fylldes det på med blåvita Hertha på väg mot arenan.
Motståndarna Schalke kom med fans från andra sidan. Något vi inte såg eller hörde, men vi förstod att de kungsblåa skulle dyka upp med en hel del fans från Ruhrpott.
Tjugo minuter innan matchstart rörde vi oss mot denna majestätiska arena, där pedalerna sticker upp som två rymdsonder i universum. Vi hade ingång Ost, så vi lommade iväg , passerade en del fans på väg in, tömde den öl man hade i handen, lade den varsamt i de kundvagnar, som började bli mer och mer fulla av flaskor, slängde upp biljetten och travade upp på läktaren. Jag minns första gången jag stod utanför arenan. 1989, ett halvår innan muren föll. Då var säsongen avslutad och vi fick kliva in på stadion och se de olympiska ringarna. Nästa gång var när Sverige slog Paraguay i VM2006 och den ”gula väggen” förvandlades till en ”gul arena”. ”Oly” tittade upp på mig, kändes det som. Välkommen tillbaka. Kontrasterna är enorma. Runt den klargröna gräsmattan lyser den ikoniska, klarblå löparbanan – Hertha BSC:s signaturfärg – som en skarp färgklick i betongen. Här löpte en gång Usain Bolt och tog VM-Guld. Makalöst.
Vad som hände sedan är redan berättat på denna sidan och noggrant. Vi satt högt upp på läktaren när vi såg hur Hertha Ostkurve långsamt tömdes. Rad efter rad, stol efter stol, människa efter människa. De gick ned för läktaren, ut från arenan och lämnade matchen. Det hade inte gått tio minuter av matchen och Ostkurve var tom . Inget ljud, inga koordinerade Ultras-rörelser, inga flaggor, inga fans. Det var tomt. Det lämnade fältet öppet för Schalkes fans, men de svarade naturligtvis med solidaritet och förblev tysta.
Hela matchen igenom.
Matchen är oviktig i sammanhanget. Den slutade 0-0 efter att Loris Karius varit fullkomligt överjävlig. Ett par av mina följeslagare spenderade mer tid med sin telefon under matchen. De kollade sociala medier, ringde samtal och under pausen, så lämnade de arenan med ord som ”för jävligt”. ” måste kolla hur det gick för…”. Under den första delen av matchen var allt rätt oklart. Vad hade hänt? Sedan började det klarna. Bråket mellan polisen och Herthas supportrar utanför matchen. Arresteringarna, slagsmålet och tårgasen. Det kändes något overkligt och lade en kraftfull sordin på matchen som i princip var tyst. Den stämning som Herthas fans brukar kunna uppbringa existerade således inte.
En match som slutade 0-0, inget tryck på läktaren och det största intresset var kring upploppet utanför arenan. När domaren blåste av matchen, och man trippade med för trapporna mot utgången så kändes hela upplevelsen som en besvikelse.Fjärran från vad man hoppats och långt från det man upplevt i Dresden och Braunschweig. Väl vid utgången så såg jag förödelsen utanför ingången. En krigszon med en matta av krossat glas, välta kundvagnar, här och var någon halsduk, vimpel och delar av en flagga, men framför allt glas. Glas av alla möjliga färger, former och fabrikat. Det hade varit livfullt och när informationen kom att poliser skadats, fans blivit arresterade och att det varit regelrätt slagsmål och att det i princip skett fem-sex minuter efter att vi gått in vid samma ingång. Det gick en våg av tacksamhet i kroppen över att jag gått in på arenan tidigare.
Jag lämnade ”Oly” bakom mig till slut. Jag slank ned genom diskuterade och uppbragda Berlinare och tog mig tillbaka med tunnelbanan till mitt hotell vid Hauptbahnhof. Lätt omskakad, men ändå tacksam för att jag fått se så många delar av den fotbollsunderhållningen. Matchen var ändå sevärd noterade jag efteråt och hemmalaget borde vunnit med alla chanser de hade, men Karius hade en dag som ingen annan och räddade oavgjort. Det var med dessa tankar, bilder på krossat glas och två stora magiska pelare som omfamnade de olympiska ringarna som omslöt mig när natten kom.
När morgonen kom dagen efter väntade en lång resa hem med tåg. Man kan flyga, åka bil, buss eller ta sig till Tyskland på andra sätt, men den här gången var det tåg. Det gick dock på eftermiddagen och då jag tillhör den delen av mänskligheten som älskar att upptäcka saker, så hade jag en storstilad plan även denna dag. Jag lämnade ryggsäcken på hotellet, gick de tvåhundra meterna till denna majestätiska kyrka av transport som kallas Hauptbahnhof och satte mig på S-bahn. Dags att utforska det riktigt gamla och klassiska öst. Så som det en gång var. Man kan vandra i Neukölln, Prenzlauer Berg, Mitte, Hohenschönhausen eller Köpenick och få dessa vibrationer, men ingenstans är det mer uppenbart än i Marzahn.
Marzahn.Det är ett av Europas största sammanhängande områden med så kallade Plattenbauten – prefabricerade höghus i betong – som uppfördes under 1970- och 1980-talen för att lösa bostadsbristen i dåvarande Östberlin. När Marzahn byggdes under DDR-regimen ansågs det vara högsta lyx. Lägenheterna hade rinnande varmvatten, centralvärme och egna badrum – något som många i de gamla sekelskifteshusen i innerstaden bara kunde drömma om.Det var den socialistiska drömmen. Dit åkte jag. När jag efter en halvtimmes färd med en gul pil rakt genom en grå betong klev av så gapade jag. Det kändes inte som det förändrats ett dugg. Gatan Landsberger Allee skär genom landskapet som en kniv och mitt mål var att gå via Marzahn hela vägen in till Alexanderplatz. En nätt promenad i vinterkyligt Öst på 15 kilometer.
Man hade hoppats på att förändringens tidevarv nått ända ut till dessa delar. I någon mån fanns det en öppning. Jag såg några varuhus med Decathlon, Media Markt och några snabbköp som syntes från vägen, men när jag väl gav mig in i den gråa betongmassan så tog tidskapseln mig tillbaka till 1980-talet och det Berlin, jag dels upplevt själv i slutet av detta årtionde, men också det Berlin, jag läst om, sett film om och faktiskt en gång velat se. Det var …grått. Det var som en dimma. En mjuk, svävande slöja som suddar ut alla konturer. Lägg på den krispiga kylan och tidskapseln stannade till.
Jag hade i min möjligen konstigt östromantiska tanke hoppats på att det skulle finnas några välförsedda torg med någon park, dit framtiden kommit, men när jag väl knallat runt i området och jag ger Marzahn den knuffen att det faktiskt var söndagmorgon och familjerna knappt vaknat, så dök det upp några samlingsplatser. Jag hade letat upp via någon guide att det skulle finnas någon gammal staty kvar från den forna tiden, som fortfarande vittnade om en gammal socialistisk stat, men den verkade slutligen vara nedmonterad.
Tyvärr var dock min rekognoscering inte helt perfekt eller jag hade inte tid, för nya Marzahn tillsammans med en gammal del ger en helt annan vy av denna gråa massa.Här har man kraftsamlat på gröna trädgårdar och en uppbyggt park. Av detta fann jag intet. Hursomhelst-Det blev en lång promenad. Längs med den vältrafikerade Landsberger Allee så passerades förorterna. Antracit, silver,dimma..allla nyanser av grått i stora muskelpaket av betong. Kilometer efter kilometer. Makalöst. Helt osannolikt. Jag noterade graffitin, jag såg skrivna verser som Union Berlin, passerade den stora vietnamesiska marknaden Dong Xu, käkade kyckling, nudlar och en Radeberger, såg skylten mot Hohenschönhausen där ett gammalt koncentrationsläger finns och där Dynamo Berlin spelar, närmade mig staden där i det raka gatuperspektivet det ikoniska TV-tornet reser sig som en silverglänsande nål mot himlen – en ständig kompassnål som drar dig inåt.
När man når Karl-Marx-Allee, en av tvärgatorna och pulsen kring ”Alex” är man i mitten av en av Berlins två majestätiska centrum.1989 -ett halvår innan muren föll- var jag här och stod och tittade paraden den förste maj. Trycktankad av östtysk öl, som var det enda som fanns att köpa en helgdag i Östberlin, så såg vi vinkande östtyskar, Honecker på plats, flaggor och vimplar. En av mina största tyska upplevelser. En avlägsen dans med kommunismen och socialismen.
En söndag i januari 2026 var denna gata inte vaken. Den blåa himlen hade i alla fall tornat upp sig kring den mäktiga silverpilen, det började röra sig folk som tog sig över gatorna, familjer som var på väg till en söndagsmiddag, barn som drog i sin mamma eller pappa åt något håll, samtidigt som staden långsamt kom till liv. Till höger låg ”U-bahn Alexanderplatz”. Jag sneglade på min Seiko, noterade tiden och gav mig ned i kulverten mot tunnelbanan. Ljusen från Berlin försvann och den upplysta gången ned mot tunnelbanespåret tilltog. Suset från tågen, lukten från TakeAway-mat och sorlet av människor tilltog. En timme senare stod jag på Berliner Hauptbahnhof för att kliva på tåget mot Sverige. Time to go home.
Tack Braunschweig. Tack Dresden. Tack Berlin. Det här gör jag om.
