Ljus.
Fönstret på Hotellrummet på Meininger vid järnvägsstationen släppte in en springa ljus, som likt Strindbergs inledning på "Röda Rummet" förmodligen hade studsat via planeter, molntussar, hustak, stålrör, byggställningar och in via ett tygstycke till gardin och nått mitt öga. Det var en ny dag. Jag hade skakat av mig Braunschweig och dess "Ultras" och såg fram emot en ny match, ny stad och nytt äventyr.
Frukosten intogs på Tchibo på Berliner Hauptbahnhof. Om man inte besökt just denna station, så kan det verkligen rekommenderas. Här möts kultur, konst, historia med nutid som är placerad i ett ingenmansland som blev över när muren revs. Den är ett fantastiskt byggnadsverk. En katedral av ljus som låter ljusstrålarna ledas ned över sex våningar. Med macka och kaffe i hand gick jag mot spåret och perrongen som skulle ta mig söderut.
RegionalZug - Richtung Dresden.
Det är få städer i Tyskland som jag längtat efter att få se- som just Dresden. "Elbflorenz" har i alla år gäckat mig. Just namnet "Elbflorenz" är fantastiskt lockande. Jag åkte förbi staden med bil på väg till Prag för några år sedan och såg Zwinger-palatset på håll, men då var det aldrig läge att styra in bilen. Nu satt jag på ett dunsade tåg söderut och kände Berlins urbana puls lämnas bakom mig, ersättas av landsbygden efter Spreewald, små byar med enstaka kyrkor, tegelbyggnader och öppna fält. När man tar sig mot Dresden, så öppnar dock en del kullar upp och snart möts man av Elbes floddal. Morgonens ankomstmål närmade sig. Klockan var strax efter halv elva när jag klev av i Dresden. Matchen som jag skulle se var Dynamo Dresden - SpVgg Fürth . Inte heller det en stormatch. Inte en match med derby-karaktär, men efter att ha läst på om laget Dynamo Dresden och sett videos på deras mäktiga Ultras, så fanns en förhoppning om att detta kunde bli något extra.
Jag klev förväntansfull av tåget, sick-sackade mig ut genom stationen och det tog bara 30 sekunder så hörde jag en dov smäll. "Baang". Sedan kom en till strax efter. Jag hoppade till lätt. Hoppades innerligt att jag inte gått rakt in i kravaller. Kollade efter löpande fans eller poliser med kravallutrustning. Såg inget. Det jag såg långt till höger var en stor folksamling med gulsvarta flaggor, fanor, som var täckta av gul rök. Myller, sorl, rop, början på sång, rörelse. Aha- "ultras" skulle börja marschera mot stadion inför match. Att se dem röra sig framåt..Det är inte en folkmassa som går – det är en levande, disciplinerad massa, där trummor dunkar och röster synkront engagerat låter sina stämmor ljuda mot himlen för sitt Dynamo Dresden.
Men inte ännu. Inte ännu. Jag ville först ta mig an Elbflorenz, denna fågel Fenix som reste sig från en fullständig ädeläggelse under andra världskriget och som Kurt Vonnegut beskrivit i sin " Slakthus 5 ". Dresden reste sig och erbjuder en av Europas vackraste silhouetter längs med Elbe med Zwingers barockpalats, den gamla staden, Brühlsche Terrasse och Frauenkirche.
Det blev en lätt promenad med en yttre besiktning av Frauenkirches pusslande av gamla och nya stenar, en möjlighet att kliva ut vid Elbe och se de klassiska ångbåtarna som klyver flodvattnet. Det är en fantastisk flodromantik som möter dig och jag häpnar av stadens skönhet i centrum. Tyvärr gav jag mig inte chansen att haka på någon av de flertalet grupper som började samlas kring Frauenkirche för att lära sig mer om stadens gåtfulla historia. Jag började röra mig mot Rudolf-Harbig-Stadion, smög in på en Edeka på vägen, greppade någon banan, en chokladkaka och en Radeberger Pilsener att ha som färdkost genom centrala stadens mera betongliknande utkanter. Från en uppbyggd barockkärna till kraftfulla spår av det gamla öst med nedgångna betongbunkrar fullkladdade med graffitti till någon form av förortsromantik med halvfärdiga hus, raserad betong, lekplatser som var dysfunktionella som blandades upp med nybyggnation.
På håll närmade sig Rudolf-Harbig-Stadion. Folkmassan hade börjat färgas i gult, svart med västar, flaggor, fanor. Här och var små "food-trucks", som sålde öl, korv, någon burgare. Luften blandades med grill-os, cigarettrök, lukt från anländande bilar och så sorlet av röster som pratade om matchen, familj, staden, politik och Dresden generellt. Framför allt pratade man om Dynamo. Vid en "Foodtruck" hamnade jag bredvid ett yngre par-Rainer och Lise, som hörde när jag frågade om det var ledigt bredvid dem- att jag inte var från staden. " Dresden ist ein geiler Platz, vor Allem Neustadt, da passiert was ". Sedan om Dynamo, där de trodde på klar seger mot SpVgg Fürth, " wir müssen uns steigern, sonst ist Dritte Liga um die Ecke" . Dresden låg under strecket och detta var verkligen en sexpoängsmatch. Det dracks någon Radeberger och igen av dem hade egentligen någon aning om Sverige mer än Zlatan Ibrahimovic. Jag funderade på att haspla ur mig Linus Wahlqvist, som de borde känna till, men höll tillbaka det. I bakhuvudet såg jag Johnny Ekström vifta med en Dynamo Dresden-halsduk. Nä, glöm det Johnny.
Finns det något att berätta om matchen Dynamo Dresden - SpVgg Fürth? Nej, inte mycket. En match kl ett en lördag i ett grådaskigt och halvkallt Dresden i mitten av januari. Du får vad du betalar för. Hemmalaget gjorde 2-0 på motståndarna, som ändå hade dragit med sig en liten Ultras-sektion som jag hörde mest av, då jag satt ganska nära dem.
DY-DY-DY-NA-NA-NA-MO-MO-MO.. FORZA DYNAMO.....
När detta börjar eka runt stadion, även fast det inte är en hög-prestige-match.. gåshud. Inte bara lite gåshud. En hel flock med gäss kring kroppen. Synkroniserat, flaggor, fanor, ballonger. Jag satt förvisso inte på den sidan, men man noterar vibrationen, trycket, glädjen, frenesin och lojaliteten. Dynamo Dresdens gula "block" är östra Tysklands enade front mot världen. Som ett mäktigt gult vajande sädesfält med giftgula flaggor, färger och rörelser som unisont vrålar "DYNAMO".... "DRESDEN". Sedan kommer även "OST! OST! OST!" med röster som balanserar på gränsen mellan ren och skär konst och rå, kompromisslös passion. Det är så enormt kraftfullt och som ett bevis för denna del av Tysklands enade kraft mot det klassiska fotbollsdelen i västra delen. Vi finns, vi låter, vi kan, vi orkar.
DY-DY-DY-NA-NA-NA-MO-MO-MO.. FORZA DYNAMO.....
2-0 till hemmalaget. Efter matchen lunkade man enkelt ut från Rudolf-Harbig, man noterade alla kundvagnar med tomma ölflaskor utanför. Jag ställde nog min Radeberger där också, tillsammans med all annan dryck. Jag passerade en Foodtruck, tog en Bratwurst, som sig bör och lämnade långsamt en segersång, en gulsvart massa och rörde mig mot Dresdens tågstation för att lämna Sachsen. Tåget som skulle gå, skulle ta mig tillbaka till huvudstaden för nästa match denna dag. Tåget som lämnade stationen lade staden vid Elbe bakom sig, det förde sig rytmiskt längs med alla skarvar, rälsväxlingar och förde mig in i en kort trans längs med den sachsiska och Brandenburgiska landsbygden som blev plattare och plattare. Vid femtiden klev jag lätt yrvaken ur tåget vid Berliner Hauptbahnhof-tittade upp i denna makalösa katedral av stål, ljus och arkitektur och skickade ett tack till biljett distributören och gav mig iväg mot en match i huvudstaden denna dag.
Dagen var långt ifrån över.
