I Manchester sken solen, mycket folk på plats och det var upplagt för stormöte.
Toppmöte hade vi kunnat kalla det om Arsenal hade levererat bättre inledningsvis. Så stormöte får det bli.
Och satan vilket möte det blev.
Vilken fotbollsmatch.
Det var två lag som ville spela fotboll, två lag som gick för det och en match där momentum svängde flera gånger. Och jag fastnade för några saker.
Vi kan börja med Manchester City.
City under press
City under hög press är inte bra. Det såg vi mot Real Madrid under veckan och vi såg det igen här.
När Arsenal satte press fick de också utdelning. City hade problem att spela sig ur den och Arsenal kunde få fast dem högre upp.
Samtidigt säger fyra gjorda mål och två insläppta en del. City är starka framåt, men det finns brister bakåt.
Det som imponerar är hur de hanterar motgångarna.
Inte genom att dominera Arsenal i 90 minuter. Det gjorde de inte.
Utan genom hur de hanterade motgångarna.
Arsenal gjorde 0–1. City kvitterade.
Arsenal gjorde 1–2. City vände till 3–2.
Och när matchen sen skulle avgöras kunde City kontrollera avslutningen.
Andrée Jeglertz lyfte efteråt just mentaliteten och förmågan att hantera momentum.
City fick inte panik när Arsenal hade sina perioder och kunde samtidigt hålla Arsenal borta från de riktigt farliga ytorna.
Det där tycker jag säger en hel del.
City har nu fem raka segrar.
Det är inte bara resultaten. Det är sättet de hanterar matcherna på. Jag är något besviken på hur UWCL-matcherna har hanterats hittills, men i ligan är det imponerande.
Arsenal då?
Londonlaget är inte dåligt. Det är viktigt att säga. Det finns sjukt mycket kvalitet i det här laget.
Arsenal var faktiskt det bättre laget i första halvlek.
Men sen kom kollapsen.
Och det är där jag tycker att Arsenal har ett problem.
De klarar inte av att kontrollera matcher när de väl har momentum och ledning.
Det här var inte första gången heller. På kort tid har Arsenal tappat ledningar mot både Paris FC och Manchester City.
Arsenal kan pressa City, skapa chanser och få matchbilden dit de vill.
Men när matcherna ska avgöras kommer de avgörande misstagen.
Försvaret blev passivt igen. Och det har vi sett tidigare.
Det är mer oroande än att Arsenal stundtals spelar sämre fotboll.
Frågan är varför de inte får ut det över 90 minuter.
Stanway, Caldentey och Little
Jag fortsätter också att hålla ett öga på Georgia Stanway och Mariona Caldentey.
Jag tycker fortfarande att de rör sig ganska fritt och ibland nästan tar ut varandra. Stanway har inte riktigt kommit till sin rätt ännu.
Och addera Kim Little i den konstellationen så har vi anledning att återkomma.
Det är inte brist på kvalitet som är problemet.
Det är hur Arsenal får ihop kvallen till en fungerande helhet när matcherna börjar svänga.
Alessia Russo
Alessia Russo har inte haft någon särskilt bra höst. Det har jag varit inne på tidigare.
Men målet hon gör här var riktigt fint. Lossnar målskyttet nu?
Elefanten i rummet
Renee Slegers.
Kan hon sitta kvar?
Där råder det delade meningar. Det är klart att det stormar kring tränaren när det blåser.
Relationer mellan Slegers och spelarna verkar fortfarande vara bra. Arsenal är inte heller ett lag som är konstant dåligt och där tränaren ensam kan lastas för allt.
Det här är en grupp som inte presterar tillräckligt stabilt. Men stundtals spelar Arsenal riktigt bra fotboll.
Med det laget de har ska de få ut mer. Kanske är den här landslagspausen precis vad de behöver.
Man kan ju själv känna ibland att man behöver en paus från sina kollegor. Det lär ju vara så för fotbollsproffs också.
Där är skillnaden just nu
City vann inte för att de var överlägsna i 90 minuter.
De vann för att de klarade motgångarna bättre.
De gjorde färre avgörande misstag.
Och de höjde sig när matchen skulle avgöras.
Det är mästarkvalle.
