Folkligt, festligt och fullsatt
Det här var faktiskt precis så mysigt som Svenska cupen ska vara när de allsvenska lagen kliver in.
Lindö hade gått man ur huse. För en förening grundad 1972, vars herrlag till vardags håller till långt från Malmö FF:s verklighet, var det här årets, decenniets och kanske hela klubbens historias match.
– Vi har aldrig haft en sån här match tidigare, sa en av funktionärerna innan avspark.
Det märktes.
25 kronor kostade parkeringen på gräsplanen intill. Det var avspärrningar och funktionärer i gula västar, hamburgare på grillen och technodisco i högtalarna. De tre läktarna var fulla och där läktarna tog slut stod folk bakom reklamskyltarna. Före matchen promenerade folk omkring på innerplan och sprang tvärs över planen för att ta sig till de två mindre läktarna på andra långsidan.
– Vi brukar ha de närmast sörjande på hemmamatcherna. Sisådär 100–200 personer som mest, berättade funktionären vid pressläktaren.
– Det kommer bli publikrekord med hästlängder.
Det kom 1 100.
MFF-klacken fyllde stora delar av den västra kortsidan. Hemmaklacken på den östra bestod till stor del av pojk- och flicklagsspelare. Men de hade egna ramsor, trumma och någon sorts siren.
Lägg till blå himmel, 21 grader och en speaker som småkommenterade matchen och tipsade om de smarriga hamburgarna.
Ljuvligt.
Festligt, folkligt och fullsatt. Precis som det ska vara.
Ingen B-elva
Lite väntat. Lite nytt.
William Nieroth Lundgren i mål. Jovan Milosavljevic till vänster, Isaac Assibu till höger och åldermannen Jens Stryger Larsen med kaptensbindeln på högerbacken.
MFF startade enligt följande:
Sead Haksabanovic – Daniel Gudjohnsen – Isaac Assibu
Jovan Milosavljevic – Otto Rosengren – Kenan Busuladzic
Theodor Lundbergh – Malte Frejd Pålsson – Bleon Kurtulus – Jens Stryger Larsen
William Nieroth Lundgren
Det var ungt på sina håll, men knappast något B- eller juniorlag. Malmö FF hade kommit hit för att vinna och säkra tävlingsmatcher i februari och mars.
Och MFF tog förstås hand om matchen från början.
Men särskilt bra var det inte.
Tempot var lågt, spelet blev ofta plottrigt centralt och Malmö hade förtvivlat svårt att omsätta sitt stora bollinnehav i målchanser. Jovan Milosavljevic sköt strax utanför efter en knapp kvart, men Lindö hade faktiskt en minst lika bra möjlighet när en frispark nickades tätt över efter en halvtimme.
Först i den 37:e minuten kom MFF:s riktigt fina sekvens. Ett långt anfall tryckte tillbaka Lindö och slutade med en nick i ribban.
Och strax före paus kom till slut 0–1.
Det var inget bländande anfall. Bollen studsade omkring lite framför mål, hamnade hos Jovan Milosavljevic – och han gjorde det enklaste och ibland klokaste man kan göra.
Han sköt.
Vänstern längs marken och in.
Gladast i Lindö i kväll
Viggo Brönner.
Vem annars?
MFF inledde andra halvlek med ännu en nick i ribban och man hann nästan börja tänka att nu skulle det väl ändå rinna iväg.
I stället stod det 1–1 någon minut senare.
Det blev rörigt i MFF:s straffområde, bollen studsade omkring och Lindös nummer 70 fick plötsligt läget.
Och sköt.
Och gjorde mål på Malmö FF.
William Nieroth Lundgren var förmodligen både skymd och bländad av den låga kvällssolen, men det är egentligen ointressant.
Viggo Brönner kan resten av livet säga att han har gjort mål på Malmö FF.
För honom, lagkamraterna och stora delar av publiken var nog kvitteringen kvällens stora ögonblick.
Fyra minuter senare byttes Isaac Assibu ut och Anton Höög kom in.
– Lycka till Anton, sa speakern.
Gulligt.
Den höga backlinjen – igen
Även i kväll spelade MFF med den höga backlinje som vi sett så mycket av.
Och i kväll fungerade den.
Fast kanske inte främst för att MFF plötsligt löst alla problem.
Lindö mäktade helt enkelt inte med att utnyttja ytorna bakom den särskilt ofta. När de väl gjorde det kunde det fortfarande bli lite oroligt – så sent som i den 77:e minuten kom hemmalaget i en farlig kontring och skaffade sig en hörna.
Så några stora taktiska slutsatser ska vi nog inte dra av detta.
Framåt fortsatte MFF samtidigt att gröta till det centralt. Men till slut började klasskillnaden märkas.
I den 60:e minuten gjorde Otto Rosengren 2–1.
Ordningen återställd.
Lindö började bli trött och MFF tog över mer och mer. Sex minuter senare kom också 3–1. En lång hörna seglade mot den bortre delen av straffområdet där Bleon Kurtulus stod helt ren och sköt genom muren av spelare framför mål.
Där var den här matchen över.
Vi gjorde jobbet – inte mer
Det finns egentligen inte så mycket mer att tycka om själva fotbollsmatchen.
Vi vann.
Det räcker.
Spelet hackar fortfarande. Det gick för långsamt och blev för plottrigt även mot ett division 2-lag som visserligen spelade sitt livs match och sprang tills benen tog slut.
Men efter den senaste tidens bedrövelse var det förbannat skönt att få se Malmö FF både leda och vinna en fotbollsmatch igen.
På stopptid rann siffrorna dessutom iväg. Daniel Gudjohnsen gjorde 4–1 – ”han i ljusblå tröja”, som speakern hjälpsamt meddelade – och nästan direkt efter avspark kom också 5–1 genom ett självmål.
Och då såg resultattavlan plötsligt ut ungefär som man hade förväntat sig när kvällen började.
Var det vackert?
Nä.
Var det övertygande?
Inte särskilt.
Spelar det någon större roll just i kväll?
Nä.
Malmö FF gjorde jobbet. Vi får gruppspel och tävlingsmatcher i februari och mars, när vi behöver dem som bäst. Vi har dessutom kvar en väg till Europakval nästa sommar.
Och kanske viktigast av allt just nu:
Vi vann en fotbollsmatch.
Det ger åtminstone lite arbetsro.
Bäst i MFF ikväll: Jovan Milosavljevic.
