Säsongen som var innebar en del turbulens - precis som det brukar göra i AIK. Än en gång fick vi se ett tränarbyte under säsongen. Visst, det sker inte varje år men tillräckligt ofta för att man ska kunna betrakta det som en vana. Heter man inte Roger Melin eller Anton Blomqvist verkar man ha svårt att överleva en hel säsong i vår svartgula klubb.
Nu började det bra för Fredrik Hallberg. Poängen ramlade in rätt bra i höstas och vi var nog många som trodde på en riktigt ljus andrahalva av säsongen med tanke på hur bra AIK gjorde ifrån sig - inte minst i relation till en nästan sinnessjuk skadelista. Det var väl först strax före jul det började gå emot.
Skadade spelare kom tillbaka men det ville inte riktigt lyfta. När AIK veckorna efter jul kommunicerade ut att Fredrik Hallberg inte skulle stå i AIK:s bås nästa säsong började man väl ana att något var i görningen. Efter ett par smärtsamma förluster entledigades Hallberg med omedelbar verkan. Den som hoppades på ett etablerat namn som ersättare satte nog kaffet i halsen när en oprövad juniortränare - Johan Andersson - fick ta över.
Förändringen blev inte särkilt stor. Det som gällt under Hallberg - mestadels segrar mot lag på placeringar 6-14 men förtvivlat svårt mot lag placerade 1-4 - fortsatte gälla. Det hela landade därmed helt logiskt med att AIK blev femma i serien.
Samma placering som året innan men med en helt annan känsla. Då var vi alla uppfyllda av att ”vi kan slå alla jävla lag” medan vi snarare kände ”vem fan som helst kan slå ut oss”. Det blev MoDo som gav AIK respass efter en kvartsfinalserie som faktiskt inte var sådär riktigt dålig. Första mötet i Ö-vik kunde/borde AIK faktiskt ha vunnit. Därpå följde två odiskutabla förluster innan AIK visade att det fanns god moral i laget vilket i alla fall fick MoDo att darra lite.
Den stora skillnaden lagen emellan var att MoDos klasspelare höjde sig rejält i slutspelet medan AIK:s viktigaste pjäser delvis svek. Det är givetvis en missräkning. Det funkar att ha bärande spelare som inte alltid är på topp i serielunken förutsatt att steppar upp när det blir allvar på allvar. Tvärtom fungerar betydligt sämre. När vi gör prestigevärvningar är tanken att de ska vara bäst när det gäller.
Det går inte med facit i hand att säga att säsongen var bra, faktiskt inte ens godkänd. Målsättningen var topp-4 vilket inte lyckades. Att sedan åka ut direkt i ett slutspel kan aldrig anses bra eller godkänt. Även om motståndaren spelade i SHL förra säsongen.
Visst fanns det ljuspunkter. Att Scott Pooley öste in poäng var nödvändigt för AIK. Daniel Ljungman visade att han har mer i sig än vi såg förra säsongen. Jonas Gunnarssons inträde skapade välbehövlig konkurrens på målvaktssidan. Oskar Magnussons slutspel var också kul att se och Daniel Ljungman växte ut till en viktig kugge i år.
AIK:s många unga spelare växte av det förtroende de fick när skadehelvetet var som värst. Att de sedan dippade och inte höll nivå rakt igenom hela året hör bara junioråldern till. Akilleshälar fanns det en hel del också. Undantaget Pooley var det flera som hade ganska svårt att få igång målskyttet. Värvningar som Bengtsson och Dahlström hade jag förväntat mig mer av. Blomstrand tycker jag levererade fram till dess att han fick skadebekymmer.
Tydligaste bristen var dock backuppsättningen. Åkerström har varit bäste back i år men han har en benägenhet att på Maione-vis varva briljans med rena indianarna. Barklund har inte kommit upp i nivå. Pethrus hade jag väntat mig mer av. Visserligen väldigt bra när han var bra men jag vill se en jämnare Pethrus nästa säsong.
York och Grönlund är direkta felvärvningar. Grönlund kan jag förstå. Med hans C/V är det svårt att säga att Lasse Johansson handlade fel i höstas. Jag tror att varenda allsvensk sportchef hade signat honom men med facit i han så levererade han inte. York förstår jag inte alls. Killen håller inte hockeyallsvensk klass och här borde det nog ha scoutats bättre.
Summeringen är. Vi nådde inte uppsatt mål. Nu gäller det att ta lärdom och bygga rätt inför nästa säsong. Återkommer om det i nästa text.
