Vi tar det från början. Matchens första period var helt och hållet AIK:s. Det kunde ha varit både 1-0 och 2-0 redan efter en minut efter ypperliga chanser signerade först Vesel och sedan Pethrus. Nu skulle det dröja ytterigare halvannan minut innan AIK, efter ett bra PP, gjorde 1-0 i efterdyningarna av nämnda power play då Scott Pooley distinkt sköt 1-0 från sin favoritposition i höjd med den vänstra tekningscirkeln.
Efter ledningsmålet var det bud på ytterligare svartgula kassar men vare sig Rasmus Rudslätt, Oskar Magnusson eller Tim Theocharidis hade marginalerna på sin sida. Ett andra mål föll ändå tolv minuter in i matchen då Tyler vesel valde att skjuta själv i en omställning då AIK kom tre mot en. Ett riktigt val får man nog säga med Facit i hand. Vesels handledsskott satt otagbart i krysset.
Så långt hade jämtlänningarna inte fått till ett enda anfall. Så fort de kom in i anfallszon checkades de ner av AIK:are som därmed kom i flera snabba omställningar. Det var först när AIK åkte på en utvisning som Östersund lyckades få till lite anfallsspel. Ett numerärt underläge som AIK redde ut, om än inte helt problemfritt.
Man får gissa att det blev en rejäl hårtork i Östersunds omklädningsrum i pausen. Bortalaget kom ut som ett helt annat lag i andra. Långa anfall mot AIK-målet och det är som bekant sjukt jobbigt att bli nedtryckt djupt i egen zon i period två när båset är avlägset och det ges få möjligheter till byten. Det var raka ben på AIK-spelare mer än en gång i mittperioden.
När det kändes som om AIK klarat av Östersunds aggressiva öppning och var på väg att ta tag i taktpinnen igen kraftsamlade jämtarna igen och efter ett sådant där långt och, för hemmalaget, jobbigt anfall styrde Anton Klint in reduceringen. När sedan AIK straffades med två minuter på botbänken efter att ha haft sex spelare på isen kom kvitteringen.
AIK lyckades aldrig hitta något riktigt motvapen mot Östersunds anfall i mittakten. Östersund var noggrannare med puckvården i anfallszonen och de där omställningarna som vi sett så mycket av den här säsongen stängdes effektivt ner. Även om Östersunds ledningsmål inte var ologiskt så var det ett riktigt skitmål. En osannolik sargstuds gav kanadensaren Logan Nijhoff öppet mål. Visst, underläget var bara 2-3 men med AIK:s rätt usla andraperiod kändes det minst sagt mörkt.
Inte blev det bättre en bit in i tredje när nästa skitmål ramlade in. I mina ögon var det en solklar spark av Nijhoff men domarna tycktes fast beslutna att leta upp någon obegriplig anledning att godkänna målet och de fann en klubbträff som - och det är jag hyfsat säker på - aldrig ägde rum. Nu hade vi alltså motståndare, ojämnheter i sargen samt domarteamet emot oss. AIK spelade i princip fem mot tio.
Då mina vänner, togs moralen fram. Det där epitetet AIK:s hockeykrigare har sällan varit mer korrekt. De tio sista minuterna bestod i stort sett av spel i en zon - Östersunds försvarszon. AIK:arna var först på varenda puck, man vann varenda 50-50-duell och pucktempot höjdes rejält. Gång på gång höll huvudena på att snurras ur led på förvirrade bortaspelare som försökte hålla ögonen på vad som hände på isen.
Rolston forcerade in 3-4, Oliver Johansson sköt 4-4 efter ett fint inspel av Kopac och sedan blev det show. AIK dansade runt i anfallszonen med högt pucktempo, platsskiften och intensiv skridskoåkning. Mitt i showen gav Grönlund (tror jag det var) pucken till Oliver Johansson som med sin skridskoåkning rundade kassen så snabbt att Hampus Hedman i Östersundsmålet inte hann med att sidledsförflytta. Johansson lyckades då backhandlirka in segermålet den s k köksvägen.
Sett till 60 minuter gjorde AIK ingen bra match. Kvaliteten var alldeles för ojämn. Nå, vad gör väl det när våra hockeykrigare bara vägrar att förlora. Nu är vi uppe i ensam serieledning och det ser verkligen ut som att vi har en riktigt rolig säsong framför oss. Tack för kaffet Gnaget.
