Innan jag drar igång detta så ska det sägas att jag är inte den typen av supporter som vill sparka tränare till höger och vänster. Det måste finnas en tilltro till processen, en förståelse för att saker kan ta tid att bygga, en vetskap om att framgång i hockey inte enbart hänger på tränarens kompetens och coachning. Ett tålamod som räcker längre än näsan gör. Med det sagt, så är det tränaren som bär det yttersta ansvaret för resultaten. Det är tränaren som ska få ut den bästa möjliga slutprodukten av den befintliga truppen. Den som ska få det att fungera, helt enkelt.
Niklas Gällstedt har utfört smärre underverk under sin tid som tränare i Brynäs. Det kan ingen ta ifrån honom. Hans legacy som den som tog vårt Gävlelag från Hockeyallsvenskan ända till SM-final, finns i våra Brynäshjärtan för all framtid. Hans betydelse för klubben kan aldrig raderas eller förvanskas. Trots allt detta så är det något som skaver. Rejält.
Oförmågan att förändra en matchbild är alarmerande
Det som gnager i mig är den bilden som jag gång på gång får av Gällstedt som ledare för ett Brynäs i motgång; han verkar inte ha verktygen att kunna förändra en given situation. Detta gäller såväl taktiska drag inför matcherna, men också i sin matchcoachning. Matcher som börjar dåligt, fortsätter och slutar dåligt. Matcher som börjar bra, kan även dem sluta dåligt. Det handlar om att se var det brister, och rätta till det. Att få ut det budskap som är nödvändigt för situationen, och få spelarna att agera därefter. Det är på just den punkten som jag upplever att det finns stora brister. Så stora att det inte längre går att bortse ifrån dem.
Brynäs spelartrupp 26/27 har överlägset flest NHL-matcher av alla trupper i SHL. Det finns oceaner av rutin, det finns ett visst mått av ungdomlig entusiasm, det är en kompetent trupp som på pappret borde kunna vara topp 6.
Brynäs ligger idag på plats 8 i SHL:s tabell. Man har tre poäng ner till Linköping på negativt kval, respektive fyra poäng upp till Rögle på fjärdeplatsen. Det är en tight tabell och relativt tidigt på säsongen. Trots det, eller kanske just därför, behöver vi ställa oss frågan; ”Är Gällstedt rätt man för jobbet?”
Och motiveringen lyder…
En motivering till detta utspel är så klart på sin plats. Under säsongens 12 inledande matcher har vi fått uppleva både högt och lågt, men med betoning på det sistnämnda. Det vi ser just nu är ett Brynäs vi har sett alldeles för många gånger tidigare under Gällstedt. Ett trevande, otydligt grundspel med relativt stora utmaningar gällande bland annat att hänga ihop som ett lag, att få till en offensiv kraft värdig spelarmaterialet, och att mönstra ett tight kollektivt försvar över hela isen. När dessa faktorer inte lyser grönt, utan snarare rött, är det inte konstigt att vi radar upp förluster och behöver titta neråt i tabellen, snarare än uppåt.
Jag vet inte vad som pågår bakom kulisserna. Det finns säkert tydliga riktlinjer i grunden, men om det inte syns på isen, vad spelar det då för roll? Vad som är än värre, det som blev droppen som fick den berömda bägaren att rinna över, är att Gällstedt inte verkar veta vad som är problemet, än mindre kunna rätta till det. Efter matchen mot Örebro fick han en fråga av Gefle Dagblad om det dåliga passningsspelet och varför man inte vinner tillräckligt många kamper och svarar ”Ja, visste jag det hade jag fan ändrat på det”. Ett svar som osar av frustration inför den rådande situationen där man inte får ut det mesta av truppen, och inte verkar veta vad man ska ta sig till för att ändra på det. Det här är inte något jag skriver lättvindigt. Det här är inte något som har hänt över en natt. Det här är ett mönster som vi såg tydligt även förra säsongen. Spelare ser stundtals håglösa ut, vinner inte tillräckligt med närkamper, och det finns inga tydliga linjer i spelet. Man kämpar och kämpar men får inte ut någonting. Eller i alla fall inte tillräckligt. Som ett pojklag i fotboll där alla bara springer efter bollen.
Jag har inga namn eller tänkbara ersättare (sätt inte in Ove Molin som head coach bara), det är inte mitt jobb, jag vet bara att vi supportrar inte kan stå hela denna säsongen och se hur ett potentiellt topp 6-lag åter ska kämpa för sin överlevnad i de nedre regionerna av tabellen. Vi kommer ju följa och stötta vårt lag oavsett hur det går, men vi förtjänar bättre än vad rådande situation kan erbjuda. Brynäs som förening och hockeylag, och Gävle som stad förtjänar bättre. Jag vill gärna bli motbevisad av att resultaten börjar peka uppåt. Jag vill gärna att spelet ska se bättre ut. Att grunderna sitter. Att stjärnorna börjar leverera. Att Brynäs börjar vinna matcher. Men som det har sett ut så känns det osannolikt, i alla fall i det långa loppet.
Fler än Gällstedt bör granskas
Allt detta kan dock inte hamna på Gällstedts bord. Sportchef Johan Alcén bär också ett stort ansvar. Jag tror inte på det här sättet att bara sitta och försöka värva hem gamla guldhjältar. Det har jag varit ganska tydlig med. Värvningen av Järnkrok var väl egentligen det yttersta beviset på att namnet på tröjan och kopplingarna till föreningen väger långt mycket tyngre än vad spelaren kan tänkas prestera. Man signar en 35-åring med viss skadehistorik på ett 3-årskontrakt, gissningsvis med en bra lön efter alla år i NHL. Vi tänker alltså att Calle ska spela tills han är 38. Det är ett tydligt bevis på hur förnuft ersätts av minnen om svunna tider och drömmar om att sola sig i kvällstidningsrubriker i stil med ”Järnkrok är tillbaka”. Jag hoppas att Järnkrok bevisar att jag har fel, tro mig. Han är en mycket kompetent hockeyspelare som dessutom har hjärta för föreningen. Men - och det här är ett stort men- om han inte presterar, vems plats tar han då enkom baserat på namnet på tröjan? Det kommer alltid vara lättare att bänka eller låna ut en Gästrin eller Forslund, än en Järnkrok. Jag vet att jag låter som en trasig skiva, men det gör ju Brynäs IF också.
Det är klart att det är lättare att vara efterklok och se resultaten, än att se i spåkulan hur t.ex Christian Djoos fortsätter prestera tveksamt, hur Järnkrok är småskadad och missar varannan match, hur Bäckis fortsatt är långtidsskadad. Men vi måste hålla oss till fakta, och med de fakta vi har så är en förändring nödvändig. Eller två. Jag ser inte hur varken Gällstedt eller Alcén kan vara kvar om prestationerna och resultaten fortsätter se ut så här.
Jag avrundar denna krönika med att åter ställa frågan som många har på sina läppar:
”Är Gällstedt rätt man för jobbet?”
