2026 längsta transferföljetong nådde så till slut vägs ände när Calle Järnkrok blev klar för spel i Brynäströjan de närmaste tre säsongerna. Kommentarsfälten fylldes snabbt med hejarop, diverse superlativ och eld-emojis, ackompanjerat av ”nu jävlar”, ”rysningar”, ”tårar i ögonen” och liknande.
Förstå mig rätt, jag ifrågasätter inte Calles hockeykompetens eller hjärta för Brynäs på något sätt. Han kan tvärtom tillföra något som saknas i truppen: en kreativ dynamisk playmaker som kan öppna möjligheter för sina medspelare. Kanske det som vi hoppades att Bäckis skulle vara förra säsongen, om man får vara så fräck. Det jag dock har vänt mig emot ända sedan den här följetongen tog sin början, är de risker som den här typen av värvningar medför.
#slutaringaguldlagetfrån2012
Johan Alcén har en tydlig förkärlek för att knyta till sig ex-Brynäsare, allra helst från guldlaget 2012. Hemvävt i all ära, men till vilket pris? Risken med den typen av skygglappar är att man stirrar sig blind på minnen från forna glansdagar i Brynäströjan och antalet NHL-matcher sedan dess, vilket vi alla vet är en viktig parameter i Alcéns bok. Med det sagt vore det motsägelsefullt att påstå att samma person med nykter blick skulle kunna se vad som är bäst för Brynäs lagbygge. Det går helt enkelt inte ihop. Behöver vi verkligen en spelare till som kommer hem för att köra sista natten med gänget? En spelare som visserligen besitter hög kompetens och diger erfarenhet, men som i dagarna trots allt fyller 35 år, har viss skadehistorik och ska lyfta lön de tre kommande säsongerna. Värvningen av Järnkrok skulle kunna förstärka konkurrenssituationen, men kan också riskera att förvärra den. För visst kommer det, undermedvetet eller inte, alltid vara lättare att peta till exempel en Gästrin, än att ställa Järnkrok vid sidan av. Ens speltid i Brynäs ska baseras på prestation, inte på efternamnet på tröjan, eller kopplingar till föreningen.
Risk för hybris
Katten som står framför en spegel men ser ett lejon som sin spegelbild. Delusions of grandeur, hybris, storhetsvansinne, kalla det vad ni vill, men det är där vi absolut inte får hamna. Inte igen. Vi behöver gå in i denna säsong med båda fötterna rejält planterade i jorden, rörande överens om att årets framgångsrecept inte kan bestå av någonting annat än hårt kollektivt jobb över 60 minuters effektiv speltid plus eventuell förlängning. Varje match, hela serien. Allt för många gånger under fjolårssäsongen kom Brynäs ut och åkte runt på en skridsko, och trodde att allt skulle lösa sig, bara det guldtippade Gävlelaget förärade isen med sin blotta närvaro, och såg till att Bäckis fick pucken i powerplay.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Brynäs största motståndare är Brynäs själva. När Bäckström anslöt så började Brynäs kopplas ihop med SM-guldet på allvar, inte bara i de egna supporterleden där man drömde om fornstora dagar, utan även i media, och bland tränare på upptaktsträffen. Det skapade någon form av hybris som gjorde magplasket än värre, när inledningen av säsongen blev en enda stor kräftgång.
Avslutningsvis
Jag vill med denna krönika mana till lugn i leden. Vi måste som supportrar kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.
JA- Calle Järnkrok är en erkänt bra hockeyspelare som kan tillföra något till truppen, han är dessutom center vilket av olika anledningar har varit på gränsen till en bristvara nu på försäsongen. Blir vi genast en självklar guldkandidat i och med att han skrev på? NEJ.
Det råder inget tvivel om att vi har ett slagkraftigt lag som kan ta sig till slutspel och kanske mer därtill, men det enda sättet att ta sig dit är att sitta ner i båten, ha fötterna kvar på jorden, och ta säsongen som den kommer. Hårt jobb varje träning, varje match, hela säsongen. Katten behöver fortfarande se spegelbilden av en katt, även om vi drömmer om att en dag vara lejonet. Det är vägen framåt.
