I vårt segment Veckans fråga kommer en mix av skribenter som skriver om olika lag i olika sporter på SvenskaFans ge sitt svar på en aktuell eller intressant fråga. Denna gång:
Vilken läktarupplevelse minns du starkast?
Oskar Uneland, Malmö FF-redaktionen:
– En av de var definitivt när vi mötte AZ Alkmaar i Europa League 2011 på bortaplan. Det var första gången som jag såg Malmö FF i Europa på plats och det var en magisk dag i en av de finare städerna jag besökt. Alkmaar var vackrare än jag hade trott att det skulle vara och det var som en storstad i miniformat. Väldigt vackert med alla kanaler och små gränder. Vi var runt 800 MFF:are där i princip samtliga var på plats, inne på läktaren, 2 timmar innan matchstart. Minns när vi körde växelramsan; "Framåt Malmö, Heja di Blåe" och de fåtal AZ-supportrar som fanns inne på läktaren tittade med stora ögon på oss. Det var mäktigt. Matchen i sig var ingen höjdare då vi förlorade med 4-1, men på läktaren såg jag Lasse ifrån Blådårar-filmerna på 90-talet. Bara en sån sak gjorde upplevelsen lite extra speciell.
Rick Sjöberg, Bayern München-redaktionen:
– Det priset för mig går definitivt till Köpenhamn och stämningen på Parken. Jag var där och såg mitt FC Bayern spela mot FC Köpenhamn hösten 2023. Bayern vann till slut 2-1 efter lite slarv i spelet, men stämningen var otrolig. Köpenhamn-fansen var så högljudda och läktaren bokstavligen exploderade när de gjorde 1-0. Bayern-fansen sjöng samtidigt under precis alla 90 minuter. Det var bengaler och flaggor som viftades under hela matchen och ett få tusental Bayern-fans var högljuddare än Parken under många längre stunder. Den tyska fankulturen blandat med ett fullsatt och högljutt Parken kommer vara väldigt svårt att slå för min del.
– Samma höst var jag även och kollade Köpenhamn mot Manchester United där FCK vann 4-3. Stämningen på läktaren när svenske Roony Bardghji gjorde 4-3 för att säkerställa en comeback, det kan vara det mäktigaste jag varit med om på en fotbollsarena än så länge. Parken bokstavligen exploderade av vrål och glädje.
Tomas Davies, Djurgården hockey-redaktionen:
– Den mest minnesvärda läktarupplevelsen är lustigt nog en semifinalvinst, och den ägde rum för 25 år sedan. Det var i slutspelet mot Luleå och jag och mina kompisar hade i sista sekund lyckats lösa biljetter på etage 3 i Globen, men vi ville ju såklart stå i klacken. Så vi gjorde upp en plan: Vi skulle samla mod, se tuffa ut (vi var typ 15 bast) och med bestämda steg marschera mot klacksektionen. Tanken var att vi skulle se så självsäkra ut att vakterna inte skulle fråga om biljetter. Och det funkade!
– Själva matchen var nervös och det stod 1–1 efter full tid. I sudden death avgjorde Djurgården (jag minns inte vem), och hela Globen höll på att lossna och rulla in mot city.
Marcus Skogström, Djurgården hockey-redaktionen:
– Den läktarupplevelsen som jag minns starkast i nuläget är från femte finalmatchen i våras. Djurgården hade precis skaffat sig matchboll efter en cynisk seger i den fjärde matchen mot Gnaget. Det var något speciellt att gå in på Hovet fredagen den 25 april.
– Man såg i ögonen på folk att det är den här stunden vi väntat på under tre långa år. Tifot höll som vanligt hög klass. När spelarna kom ut med en positiv start på matchen bildades också den där symbiosen mellan supportrar och laget som får hela Hovet att koka. Efter slutsignal var avancemanget ett faktum och att få fira det med spelarna på isen var något speciell, en känsla som är svår att förklara.
Djurgårdens tifo inför fjärde matchen mot AIK i april i år.
Erik Hansson, Boston Bruins-redaktionen:
– När jag och frun var på plats i TD Garden för två matcher där den ena var mot Montreal Canadiens. Det är en match som vi har en klassisk bild ifrån då Patrice Bergeron blir tacklad blindside och Brad Marchand står upp för sin kapten på bäst sätt med att sänka motståndaren och bilden säger nog mer än tusen ord. Jublet i arenan då var öronbedövande och riktigt kul att få uppleva på plats!
Sofia Skarin, Atalanta-redaktionen:
– Jag väljer ett minne som handlar om en läktarupplevelse som egentligen handlar mer om avsaknaden av läktarupplevelse. I alla fall av det man kanske normalt förknippar med läktarupplevelser. I maj i år ställdes Atalanta mot Roma på hemmaplan i en avgörande match för vilka som skulle gå till Champions League. En match som vanligtvis hade varit synonymt med ett väldigt hög ljudkuliss på läktarna. Men bara ett par veckor innan matchen var det en ung man i Bergamo, som brukade stå på Curva Nord, som blev mördad efter en utekväll, alldeles i närheten av arenan. För att hylla honom valde supportrarna att vara helt tysta. Inga ramsor, inga sånger, inga (okej endast några få) hån mot motståndarna. ”Bortryckt från en värld utan samvete, ekar din frånvaro i tystnaden” stod det på en banderoll på läktaren. Och det var verkligen som att tystnaden blev ett eget ljud, för det var så väldigt tyst. Efter att ha varit på så många fotbollsmatcher med sång och liv på läktarna, var det speciellt att uppleva en hel arena skicka ut ett tydligt budskap genom sin tystnad.
Linus Jonsson, Brynäs-redaktionen:
– När Brynäs vann SM-guld 2012. Jag stod på ståplats som var fylld till bredden med nervösa, spända men samtidigt lätt euforiska fans under matchens gång. När slutsignalen ljöd var det total lycka. Eller, det kändes, precis som Jakob Silfverberg kommenterade det hela: “Magiskt”.
Maximilian Damm, Elfsborg-redaktionen:
– SM-guldet 2012 med IF Elfsborg. Jag var i rätt ålder, 17 år, för att minnas allting perfekt. Hade man varit några år äldre hade det nog inte betytt lika mycket, men just där och då var Elfsborg allting för mig, och man byggde hopp och förtvivlan, men när 1-1 var klart, så hoppade man in på planen, och bara firade. Hela den dagen efter det är blackout, men jag minns själva hoppandet in på planen, och det är den enda gången jag har fått göra det. Man lider en del som Elfsborgare, men det är kanske därför man älskar klubben så mycket? Är det lätt så är det inte rätt!
Mathias Dahlberg, IFK Norrköping-redaktionen:
– Svår fråga, finns ju så mycket att välja mellan. Läktaren Curva Nordahl var klar till säsongen 2015 och det blev ju guld på alla sätt direkt men hoppar över det året, det blir för uppenbart. Det är roligare med lite andra vinklar. Detta år sticker kanske den minst sexiga hemmamatchen ut, mot Värnamo. Folk kom till Parken för att lyfta fram IFK, inte för att det kom något storstadslag. Curvan levererade en av dom bästa prestationerna under dessa tio år. Ännu starkare var det i höstas då vi säkrade kontraktet efter en seger mot AIK, då såg jag vuxna män gråta på Curvan. När restriktionerna efter Coronapandemin började släppa var också mycket starka upplevelser. Sommaren 2021 och några tusen fick nu gå på match. Klacken fick inte stå på Curvan utan på långsidan men känslan att va tillbaka var fantastisk. Blev ju inte sämre av vi slog MFF och en av grabbarna från stan avgjorde i slutet. 3 oktober samma år, första matchen utan restriktioner, vi slår Hammarby inför fullsatta läktare och Curvan brann på alla sätt! Det blev större än fotboll på något sätt, livet var tillbaka så som det skulle vara.
Jan Gustafsson, Nottingham-redaktionen:
– Det inträffade den tionde november 2018, när en av mina största drömmar blev verklighet. Min son Sebastian och jag reste med flyg och buss, för att få se laget närmast mitt hjärta Nottingham Forest, live på ”world famous” City Ground. Att det bara var en Championshipmatch mot Stoke City som tyvärr slutade 0-0 spelade ingen roll. Tjusningen var att sitta på läktaren tillsammans med likasinnade, och att med rösten klämma i allt vad man orkar när ”Mull Of Kintyre” ljöd ur högtalarna. Jag fick rysningar längs hela ryggraden. Jag kommer aldrig att glömma den stunden, och att få dela den med världens bästa resesällskap min son.
Vilket är ditt starkaste läktarminne? Kommentera nedan!
