Postpartita 38: Milan missar CL -fel man jagas

Vi avslutar nu Postpartita-serien för den här säsongen med en koll på bl.a. Milans miss av CL.

La Curva-redaktionen

Hoppet släcktes på San Siro

Vi minns Milans premiär hemma mot Cremonese inför ett fullsatt San Siro. Nu skulle Milan kicka igång starten på en resa tillbaka mot toppen. Men så blev ej fallet. Milan blev mentalt nedbrottade av Davide Nicolas banditer från Cremona. Varje gång man hade momentum i matchen misslyckades man med att kapitalisera på det samtidigt som varje motgång fick maximal negativ effekt. När slutsignalen ljöd hade Milan torskat med 2-1 efter en insats som ej var värdig Milans status som fotbollsinstitution. Efter detta plockade Milan in den rabiata Rabiot från Marseille och någonting såg ut att börja hända. Milan såg ganska omgående ut som ett funktionellt fotbollslag igen. Och när man tvålade dit Udinese med 3-0 höll Kosta Runjaic inte tillbaka med sitt beröm. Han kallade Milan för Serie A:s bästa lag. Milan fortsatte att spela in tillräckligt med bra resultat för att hålla sig fast vid 2:a platsen under säsongen. Man tappade onödiga poäng mot bottenlagen men samtidigt plockade man in flest poäng av alla lag mot de övriga topplagen. Efter derbysegern mot Inter i början på mars månad började folk viska om en potentiell scudetto. Då inträffade det. En total mental kollaps. Efter segern i derbyt har Milan torskat 6 av 10 matcher. När matcherna helt plötsligt började få mening, när pressen blev tyngre så vek Milan ned sig. När de hade behövt den där nödvändiga mentala styrkan och vinnarinstinkten så var den som bortblåst. Och konsekvensen utav detta blev att fjärdeplatsen som kändes mer eller mindre säkrad slank en ur fingrarna under sista omgången. Efter att Milan stått för exakt samma insats mot Cagliari som man stod för i första omgången mot Cremonese. Säsongen slutade där den började med andra ord. I ett kolsvart nattmörker.

All kritik vid tillfället då detta skrivs riktas mot Massimiliano Allegri. Delvis beror detta på att Allegri är den enda i Milan som öppet accepterar sin skuld i det hela. Som en sann ledare ska göra försöker han göra sig själv till måltavlan och skydda sina spelare. Det hade varit väldigt tacksamt för Milan om deras problem endast var knutna till tränarens taktiska idéer men tyvärr så är problemen signifikant mycket värre än så. En ruttnad har spridit sig inne på Milanello och den blir bara värre och värre och nu har den nått en punkt där det i princip är omöjligt att känna någon som helst framtidsentusiasm för Milan.

Situationen påminner mig väldigt mycket om Arsenal innan Arteta tog över. Kritiken mot Allegri nu är närmast identisk den Emery fick erfara då. Problemet för Arsenal då som folk hävdade var att Emery var för taktiskt begränsad. Hans fotboll var inte tillräckligt progressiv och Arsenal anföll för dåligt. Att Arsenal misslyckades med att vinna Europa League-finalen med Emery som tränare var inte tillräckligt mycket av en röd flagg för människor men det borde det ha varit. Hur kommer det sig att Emery som är världens främsta tränare i den specifika kontexten vinner Europa League med samtliga klubbar han coachar förutom Arsenal? I Arsenal så förlorar han helt plötsligt trots att spelarmaterialet var bättre än i de övriga klubbarna där han vann.

Källan till Arsenals problem var Arsene Wenger och miljön han skapade i klubben. Den miljön gjorde Emery och samtliga spelare till en skara förlorare. Anlände man med en elitmentalitet till Arsenal så raderade miljön snabbt den mentaliteten. Wenger hade skapat en klubb som framstod mer som en lekplats med honom som lekledare där drivandet efter att vinna var sekundärt eller närmast fult. Att den gamla fransosen nu sitter och skålar över Arsenals ligatiteln och folk pratar om ”legacy” är i mitt tycke en smula osmakligt. Det tog Arteta många år att bota dessa problem som Wenger lämnade efter sig som en del av sitt ”legacy”. Att omvandla miljön så att Arsenal återigen kunde segra. Han behövde två år där han tilläts att misslyckas och sluta utanför topp 4. Sedan behövde Arsenal investera tungt i nya spelare och i sin organisation. Och utöver detta behövde även Arteta prioritera excentriska psykologiska övningar för att stärka spelarna rent mentalt då miljön runtomkring inte skötte detta per automatik.

Milans nuvarande situation visar också på vikten av Maldinis tidigare ledarskap. Maldinis korta tid som direktör är en intressant sådan då han lyckas med bedriften med att ha belackare och dyrkare som bägge två har rätt i sak. Som hans belackare och kritiker korrekt pekar ut så briljerade inte direkt Maldini med sitt strategiska planerande, omdöme och fotbolls-IQ. Han visade klara begränsningar i allt detta förmodligen som resultat av hans ringa erfarenhet i rollen. Men som han dyrkare pekar ut så införde han en mentalitet i Milan som blev källan bakom framgången. Maldini var besatt av att Milan skulle vinna, och den besatthet skapade en miljö där spelarna och tränarna inspirerades och kämpade med livet som insats om jag tillåts att ta till smärre överdrifter.

Jag är fundamentalt övertygad om att strategi och taktik övervärderas i dagens fotboll samtidigt som känslor, driv och passion undervärderas. När vi pratar om Atalantas resa till exempel pratar vi endast om Gasperinis taktiska idéer och Sartoris strategiska slughet. Men vi utelämnar president Percassi och hans enorma driv och passion i bakgrunden som var den verkliga källan bakom framgången. När Atalanta befann sig tampandes i Serie B:s mittenträsk kliver Percassi in och levererar ett tal till spelarna som blivit till en ikonisk anekdot i Atalantas moderna historia. ”Det är nu vi kommer att ta det första steget på en lång resa som kommer sluta med Atalanta spelandes ute i Europa. De flesta av oss kommer inte vara kvar när resan når sitt slutgiltiga mål men finn stolthet i att när folk blickar tillbaka kommer deras ögon fästas mot denna dag och de kommer att säga att det var här allting började”. Atalanta gick sedan ut och vann matchen, nådde uppflyttning till Serie A och resten är historia.

Cardinale kan sparka Allegri, Tare, Moncada och sin räknenisse Furlani. Han kan degradera Zlatan till att bara vara en influencer. Men dessa människor utgör inte källan till Milans problem. Den källan är Cardinale själv. Han har skapat miljön som omvandlat alla dessa människor till förlorare. Så länge amerikanen är kvar ser jag inget hopp på horisonten för Milan. // Martin Eliasson.

Ruljans på bänken i Bergamo

Atalantas säsong avslutades på Artemio Franchi mot Fiorentina där Palladino sannolikt gjorde sin sista match som tränare för i bergamaschi. Palladino som bara för ett drygt år sedan lämnade Fiorentina genom uppmärksammade former efter en dispyt med dåvarande sportchef Daniele Pradé.

Matchen i sig var inget märkbart. En klassisk träningsmatch som det ofta blir nära båda lagen inte har något att spela för. Intressantare var istället eftersnacket där Palladino flörtade med en återkomst till Fiorentina som han lämnade. Han verkar dock inte vara lika välkommen i Florens som han hade önskat, för även om den sportsliga ledningen han bråkade med är borta så sjöng fansen på Artemio Franchi ramsor som var allt annat än vänskapliga mot sin före detta tränare.

Samtidigt var Vanoli lika öppen som han alltid är när han pratar med media. Han klargjorde att det är upp till Fiorentinas sportsliga ledning om han får stanna eller inte, men att han gärna gör det och vill bygga ett slagkraftigt Viola som fansen förtjänar. Än är det tyst om vad som händer på Fiorentinas tränarbänk. En tystad som dock inte talar till Vanolis fördel då man har en option att förlänga hans kontrakt om man vill. Hade klubben velat behålla Vanoli hade det troligtvis redan varit klart och annonserat.

På Atalantas tränarbänk kommer det som sagt också hända grejer. I helgen kom rapporten om att Maurizio Sarri är mer eller mindre klar. Sarri som då kommer återförenas med Cristiano Giuntoli, radarparet som byggde det där otroliga Napoli-laget som så när slog Allegris Juventus på näsan flera gånger om. Ett tränarbyte som enligt mig kan innebära att Atalanta utmanar på riktigt igen nästa säsong.

Med tanke på att de båda var i Napoli är det lätt att dra den jämförelsen. Men faktum är att det var just Sarri och Giuntoli som tog Napoli från att vara en klubb som kvalificerade sig för europaspel till att utmana om Scudetton. Något liknande hade kunnat appliceras på just Atalanta som länge varit där uppe men som aldrig utmanat på riktigt. Tanken som Atalantas ledning har är god och jag tror detta kommer falla väldigt väl ut. Atalanta visar att man är en klubb som tänker smart, även efter det givna bakslaget från förlusten av Gasperini //Torsten Armini