Det saknades en del ordinarie startspelare i MFF inför matchen, inte direkt det man behövde till en tuff match mot ett riktigt bra motstånd som Dinamo Zagreb. Anes Mravac gjorde som han i senaste allsvenska matchen, plockade in en rutinerad pjäs som inte spelat många minuter denna (eller förra) säsongen: Oscar Lewicki. Ett mycket bra val skulle det visa sig. Man borde egentligen inte bli förvånad när det handlar om just Lewicki, han gör ju väldigt sällan en dålig match. Men att han skulle vara så här bra, med så lite speltid de senaste två åren, det överraskade ändå.
Det var bortalaget som inledde klart starkast och Rösler hade en en tuff inledning i hemmalaget. Först tappade han boll i något som kunde blivit ett farligt läge, men räddades upp av Bussanello, som drev framåt och skapade ett fint anfall tillsammans med Ekong, men avslutet från Bussa blev ganska tamt. Bara ett par minuter senare tappade han boll igen nära mål men i sista sekunden dök Oscar Lewicki upp som en räddande ängel.
Redan i 7:e minuten drog Busuladzic på sig en varning. En sån varning kan ju hämma en spelare för resterande match men det verkade dock inte påverka den unge mittfältaren nämnvärt. Han gjorde en riktigt bra match, både offensivt och defensivt.
Den här damen föredrar ju en fin glidtackling framför en avancerad dribbling alla dagar i veckan och efter knappa 10 minuter bjöd den inte lika unge herr Lewicki på en sådan. Ögongodis och bara ett av väldigt många fina ingripande från honom.
Det var mycket Dinamo Zagreb, men mot ett MFF som var mer kompakta än tidigare, och som inte ägnade sig åt hög press utan plockade upp först vid mittplan. Det var ett mindre naivt MFF än vi sett på länge i de här sammanhangen.
Om min granne inte kände till att det var match så fick hon reda på det i 18:e minuten när Rösler tycktes snubbla över sina egna ben och gav bort bollen framför mål och jag vrålade i panik. Men tack och lov redde det ut sig.
MFF fortsatte att försvara sig bra, även om expertkommentator Fjällström tyckte att aggressiviteten behövde komma upp ett par snäpp i det låga försvaret. Framåt fanns det då och då tendenser till bra anfall, men även här saknades det lite intensitet, det var för få spelare som tog löpningar och gjorde sig farliga. Under sista kvarten kom man till något bättre lägen än tidigare men utan att lyckas få bollen i mål. Några minuter innan pausvilan hade Zagreb en hörna där Ellborg fick sträcka ut ordentligt efter en fin nick.
Här trodde man väl lite till mans att första halvlek skulle sluta mållös, men det höll inte Oscar Lewicki med om. Efter ett riktigt fint anfall med kombinationsspel mellan Bolin, Busuladzic och Haksa fick MFF en hörna med knappa minuten kvar. Vi är vana vid att se Lewicki nå högt i sådana situationer (trots sin ringa längd). Men här löpte han sig fri och fick istället till en slags språngnick/liggande nick som skruvade sig in i mål. Det kändes otroligt fint att det var just han som fick göra målet.
Di blåe kom ut inspirerat och mer offensivt inledningen av andra halvlek och skapade direkt två fina lägen som tyvärr inte resulterade. Och det skulle väl, med facit i hand, visa sig vara kostsamt. En bit in i andra övertog Dinamo initiativet igen och tryckte på bra men MFF fortsatte att försvara sig stabilt.
Ju längre halvleken led blev hemmalaget dock mer och mer tillbakapressade och det som från Dinamo Zagrebs sida mest varit halvfarliga chanser blev allt mer otäckt. I takt med detta blev det också färre och färre anteckningar från min sida när nerverna tog över. När nyinbytte Djuric var ytterst nära att styra in ett inlägg i eget mål men bollen passerade strax utanför stolpen kändes det verkligen som att det här var matchen där vi skulle få marginalerna med oss. Till och med jag, som hatar att jinxa, började faktiskt känna mig övertygad om att vi skulle få med oss tre poäng från den här matchen. Men, så fungerar inte fotbollslivet för oss 2025.
För i någon av de sista tilläggsminuterna sprack bubblan när Dinamo Zagreb fick utdelning på sitt tryck och kvitterade. Under en kort stund levde hoppet om att målet kanske skulle komma att dömas bort men så blev det inte (vilket verkar ha varit korrekt).
Som sagt, väldigt tungt men på ett helt annat sätt än tidigare under säsongen. För ikväll är jag inte tjurig över prestationen, inte frustrerad över dåligt spel, konstig taktik och så vidare. Men det känns bara så otroligt surt och ledsamt att vi inte kunde få med oss de poängen som vi så länge hade. Och jag är så ledsen att Oscar Lewickis fina mål, som krönte en strålande insats från hans sida, inte fick bli ett segermål.
Nu är det bara att hoppas att besvikelsen inte gräver sig för djupt in hos MFF-spelarna utan att de kan ta med sig det steg framåt som jag ändå tycker att matchen var. Men ikväll (ok snart natt) får vi lov att vältra oss lite i besvikelsen. Sen får vi ta nya tag och ge järnet igen på måndag. För vad ska man annars göra?
