Tidigare säsonger med många nya spelare in har det hetat att vi måste ge laget tid att finna varandra. Nu verkar vi ha kommit mycket längre trots många spelare in och bara sex omgångar spelade. Vad tänker du kring detta?
Pelle:
…att det där beror ju på vad de är för spelare som ska finna varandra, i vilket spelsystem… och deras vana av just detta. Ju kvalitativare spelarna är i fråga om spelintelligens, desto fortare tänker jag att de kan anpassa sig till en ny omgivning och nya förutsättningar. Att GON utgår ifrån det numera klassiska 4-2-3-1-systemet är också en avgörande orsak till att det ser välsynkroniserat ut. En övervägande majoritet av de nya spelarna har spelat i sådan formation i andra klubbar. Sen kan man väl inte säga att GONs spelfilosofi är exceptionellt revolutionerande eller krävande. Det underlättar inledningsvis. Det fina är, att jag tror att vi allt eftersom säsongen fortlöper, kommer bli ännu tajtare, mer synkade och än mer intuitiva i spelet.
M Nordin:
Jag upplever att det argumentet mest används som en ursäkt när resultaten inte går vägen. Framför allt i Championship, där nästan alla lag har många nya spelare.
Om man jämför Ipswich olika Premier League-trupper råder det inga tvivel om att årets upplaga har kommit längre. Den enkla, men kanske lite tråkiga, förklaringen är att O´Neil har tillgång till bättre spelare än vad McKenna hade 2024/25. Centralt har Kalvin Phillips, Sam Morsy och Omari Hutchinson ersatts av Lukic, Palacios och Enciso. Med all respekt för våra gamla hjältar är det en viss nivåskillnad.
Dan:
Jag undrar mest om det är tillfälligheter, eller helt enkelt bara en dålig ursäkt när saker inte går som det var tänkt. Det känns ju alltid som nåt ganska rimligt att ett gäng nya legosoldater kan ha svårt att få ihop samarbetet på stört, och kanske också därför en lätt ursäkt att ta till. Den här gången verkar det ha gått desto fortare, och så kan det också gå. Och det beror säkert på många olika variabler, som manager, vilka spelare som kommer, vilka som blir kvar, skador, avstängningar och allt möjligt annat. Men, om jag måste spela djävulens advokat – måste jag det? – så är det inget som säger att det håller i sig, men då vet jag inte riktigt hur man ska förklara det; för man tappar väl inte det när man väl har funnit det, eller?
Med Fatawu borta såg den vänsterkanten inte särskilt het ut med en tämligen svag Philogene. Nu får vi hoppas att nämnde Fatawu håller sig på rätt sida skador och röda kort, men om han skulle saknas framöver, hur löser vi då vänsterkanten? Är det Philogene som ska göra det eller ser du några andra lösningar?
Dan:
Med Fatawu med är han given på högerkanten. Och vänsterkanten känns just nu mer som en fajt mellan Maeda och Clarke, utan inblandning från Philogene. Han såg verkligen inte bra ut mot Fulham, och verkar inte riktigt vara helt tillbaka än. Men det kanske kommer. Fast just nu känns både Clarke och Maeda rätt så mycket hetare, om man säger så. Så, om Fatawu tvingas stå över igen, ser jag hellre Clarke än Philogene till vänster, och Maeda till höger. Men vi hoppas att Fatawu håller sig hel och utan fler avstängningar. Det skulle kännas så mycket bättre. Och samtidigt får vi hoppas att Philogene kommer i gång och levererar på det sätt som vi vet att han kan.
Pelle:
Nu spelar väl Abdul Fatawu inte på vänsterkanten, men om konsekvensen blir att vi behöver ersätta honom på högerkanten med Daizen Maeda (som ju föredrar utgångspunkt från vänsterkanten) så får det ju en konsekvens. Såklart. Mitt förstahandsval då, är Jack Clarke. Eller egentligen, alltid Jack Clarke på vänsterkanten. Jaden Philogene har även han kvalitéer för att lyckas på den här nivån (en eller två matcher kan inte definiera en spelares karriär), men han väger lite lätt och behöver nog hitta tillbaka till fitness och rytm (efter sin sommarskada). Att han sen är tämligen ocharmig….och därför lättare att avfärda…är något helt annat.
M Nordin:
Nä, Philogene är längst ner på min lista vad gäller yttermittfältare. I nuläget är Fatawu, Clarke och Maeda en bra bit före. Jag är överlag ganska trött på Philogene. Utöver de där magiska veckorna förra hösten har han stått för många svaga insatser i Ipswich-tröjan. Det är ingen spelare att lita på, varken på eller vid sidan av planen (då tänker jag på sommarens transfersnack).
Istället vill jag se Clarke till vänster. Han får nästan aldrig starta två matcher i rad, vilket måste vara frustrerande med tanke på att han ofta levererar bra insatser. Det börjar bli dags att se honom som en naturlig startspelare. Till höger är Fatawu mer eller mindre självskriven. Han har inlett säsongen lovande (förutom filmningen mot Everton, då) och borde kunna bilda en urstark kant tillsammans med Ouattara.
Maeda är också ett bra alternativ på båda kanterna, men han har varit lite oskarp. Jag trodde nog att han skulle vara vassare offensivt än vad vi har fått se hittills.
Samtliga våra tre vinster har kommit efter mål i 90:e minuten eller senare! Vad säger det egentligen om laget, lagandan och krigarmentaliteten?
M Nordin:
Egentligen är det helt osannolikt. Visst fanns det en tid när Ipswich ALDRIG gjorde mål på övertid? Vill minnas att det kunde gå flera säsonger mellan gångerna. Nu händer det var och varannan helg. Som supporter är det bara att tacka och ta emot. Spontant rankar jag Fulham-segern som en av de skönaste någonsin. Den är med på topp 10-listan i alla fall.
Vad det säger om laget och krigarmentaliteten? Intressant fråga. Segermålen mot Sunderland och Crystal Palace kom mer eller mindre från ingenstans. Det var en blandning av flyt och skicklighet. Mot Fulham var det lite annorlunda. Då var det en slutforcering med mer pondus och styrka. Att det också gav resultat kommer vara mentalt viktigt nästa gång det står 0–1 på tavlan med en kvart kvar.
Det jag framför allt tar med mig från förra helgen är spelarnas glädje. Hur Akpom firade varje vunnen boll, hur Palacios och Lukic jublade vid 2–1-målet och hur Walton, Davis och O´Shea möttes i en stor kram efter slutsignalen. Det vittnar om en stark laganda.
Dan:
Det säger ganska mycket, eller ganska lite. Om man vill ge en positiv spinn på det, så tyder det ju på stark kämpaglöd, massiv laganda och väldigt stor uthållighet. Och det känns ju jäkligt bra, framför allt med tanke på hur det såg ut senast, då vi snarare drabbades av en lång rad bakslag just i slutminuterna. Samtidigt kan det vara lite av en tillfällighet, och en samverkan av lite flyt för oss och oflyt för motståndarna. Men så vill man förstås inte se det, och det är inte så det känns när man har de blå glasögonen på sig, så vi kan väl bestämma att det helt enkelt finns en rejäl dos av jävlar anamma i det här laget.
Pelle:
Att GON fått ihop något bra. Det är ett lag där det finns en kollektiv tro och ett ansvarstagande, ett lag där det finns förmåga att spela under press och som har en utpräglad mental motståndskraft. Utöver detta så har vi också en väldigt bra bänk, med spelare som kan komma in och tydligt förändra matchbilden. Kul, ju.
