Det var faktiskt över en månad sedan vårt herrlandslag spelade senast. Jag tror nog att det är en underdrift att säga att det gick ganska bra.
Vi toppar gruppen. Obesegrade. Höll nollan för första gången på mycket länge och vann totalt tre av fyra matcher.
Helt okej ändå.
Detta är extra imponerande med tanke på vilka förutsättningar vi hade.
Vi var redan skadedrabbade med bland annat Elanga och Kulusevski borta. Efter Rumänienmatchen försvann även Isak och Holm på grund av skador.
Sedan kom sjukdomarna …
Nygren, Ayari, Lagerbielke, Stroud och Wålemark försvann alla under samlingen.
Vi fick rotera och det enda som egentligen var konstant var Gyökeres målskytte. Han gjorde mål i varenda match och blev historisk som den första spelaren att göra mål i sex raka Nations League-matcher.
Något annat än vad vi har sett från honom i Arsenal, med andra ord.
Det ser overkligt bra ut.
Nu har vi gruppen i våra egna händer.
Det är väl bara att fortsätta i samma spår?
Är vi bortalaget?
Matchen spelas i Solna.
Men den kunde lika gärna ha spelats i Zenica igen.
Enligt uppgifter från Aftonbladet , som i sin tur hänvisar till bosniska medier, kommer omkring 40 000 av de 50 000 åskådarna att vara bortalagets supportrar. Huruvida det stämmer återstår att se, men det är helt klart något uppseendeväckande.
Det är intressant på flera olika sätt.
Dels visar det hur fotbollstokigt land Bosnien och Hercegovina är. Jag var själv på Mjällbys Conference League-match på Olympia förra veckan, då de mötte det bosniska laget FK Borac Banja Luka. Jag kan bara säga att deras supportrar kunde sjunga, även när det inte gick som de ville.
Det säger också något om hur lite svenskarna bryr sig om Nations League. Eller handlar det om de höga biljettpriserna? Men det verkar inte hindra de bosniska fansen. Under förra landslagsfönstret, även i mötet med högprofilerade Polen, hade vi svårt att locka de svenska supportrarna. Det är säkerligen ett mångbottnat problem som inte har någon enkel lösning.
Frågan är bara hur det påverkar laget. Det är något vi måste hantera, säger vår förbundskapten till Aftonbladet. Men hur?
Jag är ingen idrottspsykolog. Som så mycket annat i världen beror det nog på person till person. Vissa spelare kommer nog bara att se det som tändvätska. Att spela inför en bra atmosfär borde väl egentligen vara en fördel för båda lagen.
Men vad vet jag?
Välkommen tillbaka, Dejan!
715 dagar.
Så lång tid har gått sedan Kulusevski senast spelade för Blågult. Många befarade nog att matchen mot Azerbajdzjan 2024 skulle bli den sista gången vi fick se honom i en svensk landslagströja.
Men som tur är, både för honom och för oss, är han tillbaka.
Svensken har använts sparsamt av Tottenham den senaste tiden. Med tanke på hans långa skadefrånvaro är det fullt rimligt. Jag tror inte heller att vi kan förvänta oss särskilt mycket speltid från honom under det här landslagsfönstret. Han var en av spelarna som inte deltog i den gemensamma träningen, vilket troligtvis är en säkerhetsåtgärd.
Hur som helst är det väldigt kul att se honom i Blågult igen.
Tyvärr innebär det inte att vi är fria från skador.
Så kul ska vi inte ha det.
Dejans lagkamrat Bergvall saknas på grund av en knäskada. Succéspelaren från förra samlingen, Wålemar k, har också tvingats lämna återbud.
Efter förra landslagsuppehållets kaos är jag ändå ganska övertygad om att vi ska klara oss bra.
Gruppfinal?
Vi svenskar verkar inte vara jätteintresserade av Nations League.
Men kanske borde vi vara det. Som många nog vet var det segern i vår förra Nations League-grupp som gav oss livlinan till VM i somras.
Som det ser ut nu finns det inget som säger att vi behöver förlita oss på Nations League för att ta oss till EM. Med en hyfsat överkomlig kvalgrupp borde vi kunna ta oss dit ändå.
Men man vet aldrig.
Det svenska landslaget har varit väldigt upp och ner på sistone. Egentligen har vårt landslag inte riktigt varit att lita på sedan vinsten mot Spanien för fem år sedan i VM-kvalet.
Men nu börjar det se bättre ut och jag väljer att hoppas att det är början på något gott. Som nämnts i inledningen har vi startat Nations League mycket starkt med tre segrar på fyra matcher.
Vi leder gruppen med två poäng före Bosnien. En vinst skulle innebära gruppseger och avancemang till League A.
Det skulle också kunna fungera som en livlina till EM.
En seger skulle därmed också innebära att vi slipper möta Polen på bortaplan med ett krav på vinst. Inte helt enkelt och något jag i alla fall gärna undviker.
Det är med andra ord en mycket viktig match.
Hur bör vi ställa upp?
Så hur ska vi ställa upp i denna mycket avgörande match?
Det finns, och kommer nog alltid att finnas, delade åsikter om hur man ska formera ett svenskt landslag. Det har bara blivit ännu mer ovisst med tanke på det senaste landslagsfönstret, då vi testade många olika spelare och flera imponerade.
Vi kan väl börja bakifrån och arbeta oss framåt.
Vem ska stå?
Det är inte helt enkelt längre. Tidigare brukade målvaktsposten vara ganska given.
Men inte längre.
Viktor Johansson stod senast, men under VM var det Zetterström. Sedan har Noel Törnqvist imponerat i Monza. Jag gissar att Zetterström får stå på grund av sina fina insatser i VM, men jag skulle inte heller bli helt förvånad om Johansson får chansen. Jag tror inte att Potter vill blanda in en tredje spelare i mixen, men vem vet.
Kanske.
Troligen inte.
Kanske den mest givna platsen i elvan, vilket nog säger mer om bristen på konkurrens, är Nilsson Lindelöfs. Han har varit ordinarie i Aston Villa och är sedan länge en ryggrad i den svenska backlinjen.
Vem ska spela bredvid honom då?
Jag säger nog Lagerbielke, då han ändå har varit relativt stabil och är ett vapen framåt.
På kanterna tycker jag att vi ska spela Gudmundsson och Svensson. Svensson tycker jag dock har mer att visa i landslaget. Han har inte riktigt nått upp till den nivå vi har sett från honom i Tyskland.
På tal om att inte vara på samma nivå som i Tyskland tycker jag att vi ska ge Hugo Larsson chansen. Han har varken imponerat i Fulham eller i Blågult, men jag tycker att han är värd några chanser till.
Ayari ska spela bredvid honom och jag tycker inte ens att jag behöver motivera varför.
Sedan kör vi med Premier League-spelarna Stroud och Elanga på varsin kant.
Som anfallare, och till ingens förvåning … Njie och Nygren.
Skämtar givetvis, även om jag gärna ser inhopp från dem båda.
Nej, på topp ska såklart Isak och Gyökeres spela.
Hur tycker du att vi ska starta? Kommentera nedan
