2026-08-29, klockan 02.21
Min farmor Margit Planhammars dödsdag i går. Till eftermälet samlades släktingarna i hennes lägenhet. Jag såg kusiner stjäla smycken, tavlor, linne. Till och med de skålar och glas som var märkta med andras namn, en del av dem som bar mina barns förväntan.
Det var i Solna, på Nybodagatan, ett par diskuskast från Råsunda. Ett stenkast därifrån åt andra hållet hade jag tidigare bott i studentrum, Armégatan; redan då en gammal krigare och i bältet hängde skalperna.
Hur skall jag nu få ihop detta?
Fotbollen, derbyt?
Det är inte så att Solna luktar fotboll.
Skall jag börja en gång till med att när jag mötte Sebastian Eguren i skuggan av Estadio Centenario i Montevideo? Och hur jag minns att jag sa: ”Jag förlåter dig.”
Svårare än så är det inte. Eller just så svårt.
Sena augusti.
Många av er var inte ens födda när jag simmade ut i Kattegatts mareld med Anna-Karin Larsson, och när vi efteråt gick nakna hand i hand över den nu skövlade martallsheden i Frösakull hörde vi Fred Åkerströms tordönsstämma sjunga Glimmande nymf , och när vi kom upp till stugan klockan 05.27 satt han där i bara kalsonger utan resår i grannträdgården med den spruckna gitarren och sa: ”Kom hit nu, ungdomar, så skall jag lära er något om förluster och återkomster.”
I stugan intill satt författaren Tove Jansson med kaffe och en cigarett, utan anteckningsbok, iklädd en badrock av frotté, vit med gröna ränder, djävligt urtvättad.
Dagen efter andakten för farmor i kapellet på Norra kyrkogården i Solna – och askan är nedgrävd inte många meter från älskade Mare Kandres, bara en sådan sak – åkte nästan alla hem. Det var jag kvar, och min fortfarande äldste son Love. Vi satt i burspråket med gin tonic på Nybodagatan, han och jag och poeten Robert Ulvede.
Döden har sitt talande språk, derbyn har ett annat. De språken påminner om varandra.
Och det var Pablo Pinones-Arce som gjorde mål i sin comeback, ett avgörande.
2026-08-29, klockan 04.46
Ljummen luft, en svag vind. Pustarna av marijuana från Gubberoparken i östra Göteborg seglar upp ända till femte våningen. Inte bara jag är vaken, men det är jag som vakar. Det påminner om Montevideo, dofterna av gräs och Atlanten på avstånd.
Det har blivit till ett mantra, att minnas.
Minnen är verkligen ett gissel.
Man kan vakna av en dröm om Anna-Karin eller Astrid, om Timisela eller Nathan Paulse, Suleyman Sleymans enda mål. Eldarna längst ner mot ramblan bortom Ituazaingo när man i Uruguay firade självständighetsdagen i går den 28:e augusti. Glödande flagor upp mot himmelen, och dofterna av de fattiga hushållens asado.
Ge mig en svensk valrörelse och dess löften och jag skall ge er de fattiga uruguayanska hushållens asado när man för en gångs skull har råd att samlas till fest!
Sitt ner en stund med mig och berätta vad ni vill om den närmaste framtiden, om dofterna från taxichaffisarnas oändliga tjattrande om Sebastian Eguren ner mot Sarandi-piren, om ett derby i Solna.
Lördag, vi rör oss mot Solna, en liten egen kommun i Sverige. Stockholm är det inte.
2026-08-29, klockan 07.59
En bild som ingen vill ha i huvudet, allra minsta jag, är att det var i Solna jag blev till.
Jag kan köpa förspelet: Toast Skagen på Strand Hotell, dry martini på Riche i sällskap med Evert Taube (faktiskt!), och sedan taxi. Till Solna, där min far hade lägenhet. Tomtebogatan.
Jag ringde på den lägenheten en gång, mest för att känna dofterna av, typ, något, men ingen öppnade. Och lika bra det. Jag blev den jag blev, och jag hoppas att stunden var vacker, liksom utdragen och inte bara en snabbis.
Man var tvungen att dra ut mig med sugklocka och jag hade gulsot. Det påstås att en sjuksköterska sa att hon inte hade sett ett fulare barn, men att jag åtminstone levde.
Farmor Margit hissade fanan. Det gick en maska på hennes dyrbara strumpbyxa inköpt på Nordiska Kompaniet.
Ni märker att jag rör mig som en katt runt het gröt.
Ett derby –livet – är inget för veklingar.
Det är i morgon män blir kvinnor; redan i dag står de grensle över graven.
2026-08-29, 08.29
En bild: Jag sitter dagen efter farmors minnesstund tillsammans med min son Love och vännen Robert på Råsunda. Vi vinner.
En andra: Jag står på Råsunda med minuter kvar, ringer till min andre son Jonathan och säger, ”Det är kört”, och ser i EXAKT samma stund vår evige hjälte Nathan Paulse liksom brösta ner bollen till Suleyman Sleyman.
Det finns en tredje, fjärde, femte, nionde bild. Ni får själva lägga till texterna och bilderna.
Ni minns väl Sebastian Eguren.
Spotta ni på honom.
Själv gör jag det inte. Trots Solna. Jag kan historien.
Resten är, som vi romantiker kallar det, ett sjutusanshelvete. Helt enkelt en promenad i parken, en spökmask för ansiktet att skrämma redan rädda barn med. Här finns inga nättroll, här finns bara Hammarby.
Good luck, Niklas Strömstedt. Ulf Lundell anser ditt klaviaturspel på Den vassa eggen-turnén 1985 vara undermålig.
Augusti.
Daisy är döende. Bröstcancer. Men jag säger som poeten Lennart Sjögren skriver:
Hur motorsågsbärarna
sågar sig fram genom den frusna snön
och fäller träd som liknar kontinenter
Hur de går hem till natten
filar sågarna i drömmen om nästa dag
Och den arktiska månen
i sin egen värld högt över dem
Det är så han kommer att känna, Oscar Johansson Shellhas, när han avgör derbyt i morgon eftermiddag.
Inte just när foten träffar bollen och han för några ögonblick, nästan som i en smärta, ser den långsamt, i ultrarapid segla framåt. Inte heller när han står handfallen, som i koma, för att försöka förstå, eller när han överfalls av ett berusat kollektiv. Det är en blank bild.
Så kommer en hjälte att skapas.
2026-08-29, 09.17
Det finns ett motstånd.
Har motståndet ett namn?
Solna, inte Stockholm.
Allmänna Idrottsklubben.
Hammarby har en mörk historia, vi nämner sällan smärtpunkten, att Lennart ”Nacka” Skoglund faktiskt gick dit, för priset av en matta.
Ni som hatar Eguren kan väl ta er funderare kring DEN affären.
Man har supportrar som Max Martin, prins Daniel och Daniel Ek, det är mörkare.
Hammarby har inte vunnit i Solna mot detta numera närmast konstanta mittenlag sedan den 17 april 2017.
Finns det hot? Självklart. Men bara de egna hjärnorna. Att kliva in genom tunneln till en köpt överklassarena med dålig musiksmak är en ynnest.
2026-08-29, 10.32
I våra Hammarby-led inträdde ett visst lugn i går, fredag.
Ryktena om försäljningar av
Paulos Abraham,
Victor Lind,
Montader Madjed,
Hampus Skoglund,
Tesfaldet Tekie,
alltså en tredjedels landslag, tillbakavisades för en gångs skull med emfas av sportchef Hjelmberg. Med några dagar kvar tills transferfönstret stänger i denna ofta hemska moderna fotbollen törs ingen av oss på Södermalm – alltså från Kiruna till Smygehuk – sitta helt lugna, men det skall nog mycket till – inte minst rejälare summor – för att Yvonne på Årsta skall tvingas säga farväl till ytterligare en bekant.
Henrik Rydström kommer att presentera en trupp och elva som lär skrämma varenda gulsvart gen. Det finns absolut ingenting som talar för att han kommer göra en liknande fadäs som annars rättmätigt hyllade Kim Hellberg.
Det skall och kommer att smälla rejält.
2026-08-29, 12.07
AIK vann på Nya Söderstadion i maj, trots att Ibrahim Fofana satte kursen. Det kommer inte att hända igen.
Man skall vara objektiv, men få är det.
Det kommer att bli en rätt komfortabel seger i Solna i morgon, lite som a life time stand.
AIK har värvat Aziz Harabi – fostrad i Hammarbys akademi men dessvärre ökänd för annan verksamhet; alla har rätt til en andra chans, men jag vill mena att AIK bör gå ut och tala om vad det handlar om i stället för att som vanligt glida…
Man har hela fem givna startspelare borta av olika skäl. Vilket alltså ger andra chansen.
Det kommer inte att räcka.
2026-08-29, 14.01
Vad är ett svek?
Att vika ned sig i ett derby.
Sebastian Eguren gjorde aldrig det, i Hammarby-tröjan.
Ett dygn kvar.
