Om några dagar inleder Belgien sitt VM-äventyr i Nordamerika. Efter flera år av besvikelser, interna konflikter och ett landslag som ofta känts som mindre än summan av sina delar, finns det för första gången på länge anledning att känna en försiktig optimism.
Nej, Belgien tillhör inte favoriterna till guldet. Den gyllene generationen har passerat sin absoluta topp och många bedömare ser laget som en outsider snarare än en titelutmanare. Men det finns flera faktorer som talar för att det här kan bli ett lyckat mästerskap för Rudi Garcias landslag.
Logistiken kan bli en oväntad fördel
Redan innan VM-lottningen i december nämnde Portugals förbundskapten Roberto Martínez att Grupp G sannolikt skulle bli den mest attraktiva gruppen för det lag som hamnade i seedningsgrupp ett. Anledningen var enkel: klimatet och minimalt resande.
Den gruppen hamnade Belgien i.
Belgien har dessutom valt att ha sin bas i Seattle, vilket kan visa sig vara ett klokt beslut. Premiären spelas i Vancouver, bara en timmes flygresa bort. Den andra gruppspelsmatchen spelas i Los Angeles, vilket blir den längsta resan under gruppspelet, men även den är relativt hanterbar på drygt två timmar. Därefter väntar ännu en match i Vancouver.
Klimatet är också en faktor. Seattle och Vancouver erbjuder betydligt svalare och behagligare förhållanden än många andra VM-städer i USA och Mexiko där värmen kan bli en avgörande faktor senare under turneringen.
Skulle Belgien vinna gruppen vilket man på pappret är favorit till, väntar dessutom en sextondel och potentiellt åttondelsfinal i Seattle. Det innebär att laget kan undvika ytterligare resor medan många konkurrenter tvingas korsa stora delar av Nordamerika.
Det är ingen garanti för framgång men det är små detaljer som kan få betydelse under ett långt mästerskap.
Rudi Garcia har satt laget före jaget
När Rudi Garcia tog över landslaget berättade han att han haft kontakt med Didier Deschamps för att få råd kring landslagsfotboll. En sak som tydligt går att se är att Garcia tagit till sig den franska filosofin om att gruppen alltid kommer först.
Han har varit konsekvent i sina trupputtagningar och undvikit att byta ut halva truppen efter varje landslagssamling. I stället har han byggt relationer, kontinuitet och tydliga roller.
Det handlar inte nödvändigtvis om att ta ut de 26 bästa spelarna utan om att skapa den bästa möjliga gruppen med 26 spelare.
Många av de mer rutinerade spelarna har vittnat om att stämningen i landslaget aldrig varit bättre. Flera har jämfört den nuvarande harmonin med den som rådde inför VM 2014.
Även relationen mellan landslaget och supportrarna har förbättrats. Belgien har medvetet valt att spela flera matcher ute i provinserna i stället för att enbart fokusera på Bryssel. Syftet har varit att återknyta kontakten med publiken efter några turbulenta år.
Belgiens gamla motto, L'union fait la force – enighet ger styrka – känns mer aktuellt än på länge.
Fjorton matcher utan förlust
När Rudi Garcia förlorade sin första match som förbundskapten mot Ukraina var det många som undrade vart landslaget egentligen var på väg efter ett svagt 2024.
Svaret blev en imponerande 3–0-seger i returen. Sedan dess har Belgien inte förlorat en enda match.
När Romelu Lukaku skadade sig uppstod samtidigt en oro kring vem som skulle göra målen. Loïs Openda lyckades aldrig riktigt ta chansen som förstaval men Charles De Ketelaere tog flera steg framåt i rollen.
Paradoxalt nog såg Belgien ofta bättre ut spelmässigt utan Lukaku. Anfallsspelet blev mer varierat, mer rörligt och mindre förutsägbart. Problemet var bara att laget missade mängder av målchanser. Det är just där Lukaku fortfarande är ovärderlig.
Garcia har dessutom alltid trivts bäst när hans lag fått rollen som outsider. Han har historiskt gjort starka resultat med lag som inte tillhör favoriterna, och den rollen passar Belgien betydligt bättre än när man gick in i turneringar som en av guldkandidaterna.
Jeremy Doku kan bli VM:s stora nyckelspelare
Belgien har en spelare som få landslag i världen kan matcha. Jeremy Doku.
Manchester City-spelaren är sannolikt en av världens allra bästa spelare i en-mot-en-situationer. När matcher låser sig och motståndare parkerar bussen är han den typ av spelare som kan skapa något ur ingenting.
Alla motståndare vet att Doku är Belgiens största offensiva hot. Det innebär också att han drar till sig extra bevakning, vilket i sin tur öppnar ytor för spelare som Kevin De Bruyne, Charles De Ketelaere och Leandro Trossard.
Om Doku fortsätter på samma nivå som han visat under de senaste landskamperna kan Belgien hota vilket lag som helst i världen.
Nya namn kan få sitt genombrott
Trots att Garcia varit relativt konservativ i sina trupputtagningar finns det några spelare som fortfarande är relativt okända för den breda fotbollspubliken.
Jag tänker framför allt på Matias Fernandez-Pardo och Nathan Ngoy. Båda slog igenom i belgisk ligan innan de tog steget till Lille. För Fernandez-Pardo tog det lite tid att spela in sig i Frankrike medan Ngoy etablerade sig nästan omedelbart.
Ngoy har tillfört något som Belgien saknat länge i mittförsvaret: fart, aggressivitet och förmågan att försvara stora ytor. Med Zeno Debast skadad i inledningen av VM finns det goda möjligheter att Ngoy får chansen från start.
Fernandez-Pardo har samtidigt närmat sig en plats i startelvan. Om han inte startar lär han bli ett viktigt inhoppalternativ med sin snabbhet och sina kontringsegenskaper.
Det här kan mycket väl bli spelarna som den stora publiken upptäcker under turneringen.
Veteranerna verkar ha hittat glädjen igen
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i uttrycket "den gyllene generationen" men det är ändå det enklaste sättet att beskriva spelare som Kevin De Bruyne, Romelu Lukaku, Thibaut Courtois, Axel Witsel och Thomas Meunier.
Det som slagit mig under det senaste året är att de verkar tycka att landslaget är roligt igen. Flera av dem har öppet sagt att stämningen är bättre än på länge. Samtidigt har de också blivit positivt överraskade över den kvalitet som kommit fram bland de yngre spelarna.
För några år sedan pratades det mycket om att belgisk fotboll stod inför ett stort tomrum efter den gyllene generationen. I dag verkar flera av veteranerna ha ändrat uppfattning.
Faktum är att flera spelare som tidigare funderat på att avsluta landslagskarriären efter VM nu öppnat för att fortsätta även efter 2026. Det säger en del om klimatet som byggts upp kring landslaget.
Och framför allt – inga skandaler
Jag har följt mästerskapsfotboll sedan EM 1996 och VM 1998 var mitt första stora mästerskap med Belgien.
Nästan varje gång Belgien kvalificerat sig för ett mästerskap har det funnits någon form av drama i bakgrunden.
Inför VM 2018 handlade rubrikerna om Radja Nainggolans petning. Inför VM 2022 skapades nya rubriker när Eden Hazard och Kevin De Bruyne öppet ifrågasatte lagets möjligheter och pekade på att backlinjen blivit för gammal för att kunna konkurrera på allra högsta nivå. Inför EM 2024 dominerades nyhetsflödet av konflikten mellan Thibaut Courtois och Domenico Tedesco. Vid flera tidigare mästerskap har dessutom förbundskaptener varit hårt ifrågasatta redan innan första avspark. Robert Wasseige inför EM 2000 och VM 2002. Den här gången är det annorlunda.
För första gången på mycket länge åker Belgien till ett mästerskap utan större konflikter, interna bråk eller medialt kaos.
Visst kan allt förändras snabbt om resultaten uteblir. Så fungerar fotboll.
Men just nu känns det faktiskt som att Belgien reser till VM med något som saknats under flera tidigare turneringar: lugn, harmoni och arbetsro.
Och det är kanske det största skälet av alla till att känna en försiktig optimism inför det som väntar.
