Som fotbollssupportrar präglas vi nog oerhört mycket av våra tidiga fotbollsminnen. Nu är jag inte psykiatriker (skräll) men jag skulle våga påstå att våra första fotbollsminnen är de viktigaste tidiga minnen vi har. Nu kanske jag har en jäkla massa i mitt undermedvetna som ligger där och skvalpar, men jag kan inte komma på något tidigt minne som känns som att det formade min person i allmänhet så starkt. Inget barndomstrauma, inte en avgörande incident som förde mig på en viss väg i livet.
Förutom att jag upptäckte tidigt att fotboll är det roligaste i världen. Och när det kommer till fotboll är ju det vi utsätts för som små det som avgör mycket: vilket lag vi stöttar, och hur det går för det laget då formar vilka förväntningar vi har på det och vilken bild av supporterskap man får. Sexåringarna på Listerlandet kommer ju ha en helt annan utgångspunkt för hur det är att heja på Mjällby än alla andra som gått före dem.
Men det här ska inte handla om hur supporterskap formas i unga år, utan hur andra aspekter av vår fotbollsmedvetenhet byggs: Vårt första finalminne.
15 maj 2002
Den första Champions League-finalen jag minns är den som spelades den 15 maj 2002 på Hampden Park i Glasgow mellan Bayer Leverkusen och Real Madrid.
Jag var åtta år gammal och min bild av båda klubbarna och hur en Champions League-final ska vara är satt sen dess. Vid den här tiden var jag fullkomligt fotbollsbesatt. Att spela själv, att spela FIFA på datorn men kanske framför allt att läsa om fotboll.
Det var det andra jag tidigt upptäckt var jätteroligt, att läsa. Så naturligt kombinerades de två. Vid den här tiden lusläste jag GOAL, Sportbladet och Buster. Min mamma som var kulturkonsulent på kommunen delade kontor med biblioteket så jag var ofta där. Då barn- och ungdomsavdelningens utbud av fotbollsböcker inte mötte mina behov tillräckligt tog min förstående mor med mig till en särskild del av vuxenavdelningen: här fanns rader av stora blå böcker med två ord på ryggarna:
Årets fotboll. Följt av olika årtal. Här stod (enligt min uppfattning åtminstone) ALLT om all fotboll under ett år. Kanon! Tyckte både jag och min mamma, som sen visste att hon hade mig sysselsatt under x antal timmar. Jag älskade att bläddra i de böckerna. Mina favoriter var de från mitten av 1990-talet, där man kunde läsa om Sveriges VM 1994, Ajax Champions League-triumf 1995. Jag älskade också att läsa om VM 1998, jag tror att mitt livs kraftigaste FOMO är att jag var för ung (bara fyra år) för att ta till mig och minnas VM 1998.
Giganten och underdogen
GOAL gjorde att jag förstod att Real Madrid var jättebra då, 2002 (det kunde jag också se på de matcher pappa fick in via den parabol som ständigt skulle finjusteras på taket). Årets fotboll gjorde att jag förstod att de alltid varit jättebra. Bilden av Real Madrid som det största, mäktigaste laget i världen cementerades för mig. Sen dess har Real Madrid alltid varit giganten, kolossen. Laget att slå.
Årets fotboll lärde mig inte mycket om Bayer Leverkusen, men via GOAL och annat dagsaktuellt förstod jag att de var uppstickarna, en underdog. Jag hade svårt att ta till mig dem, nog dels för att när man är åtta är ju stjärnglansen mer lockande, dels för att ingen riktigt brydde sig om läkemedelslaget. Dessutom hade jag svårt för tyskarna – all VM-historia jag hade läst hade lärt mig att de ofta var bovarna som slog ut lagen jag gillade mer (Sverige, Holland, Spanien, till viss del Frankrike).
Även om Leverkusen inte väckte några starka känslor cementerades åtminstone upplägget för en Champions League-final för mig: Det ska vara en gigant mot en underdog. Visst är det mäktigt när som i år två av kontinentens absolut största och allmänt bästa lag möts. Men för mig känns en ”sann” Champions League-final alltid som en mer David mot Goliat-match.
Vad är ett namn?
Den största enskilda minnesbilden från finalen 2002 är förstås Zinedine Zidanes mål. Det satte också en annan förväntan inom mig: I Champions League-finaler ska det komma otroliga mål. Lyckligtvis nog har följande finaler faktiskt levererat på hyfsad frekvens vad gäller det.
Zinedine Zidane förresten. Han är inte min favoritspelare någonsin, men absolut en barndomsidol. Men framför allt satte han en ribba ingen fotbollsstjärna kunnat nå upp till sen dess: Det ultimata namnet på en fotbollsstjärna. Zinedine. Zidane. Det lät som en superhjälte eller seriefigur. Något fiktivt i alla fall, något från bortom den verkliga världen. Han känns fortfarande lite som en utomjording med det perfekta namnet.
