Efter tjugo år är Arsenal nu tillbaka i en Champions League-final. Förra gången det hände, 17 maj 2006, stod FC Barcelona för motståndet. Och den finalen, ursäkta alla Gunners, är fortfarande min favorit av alla jag minns.
Jag var tolv år, en perfekt ålder att vara fotbollsbesatt. Jag var väldigt fascinerad av Barcelona sen flera år tillbaka. När jag först blev ”medveten” i mitt fotbollsintresse (dvs när jag började läsa GOAL och allt annat om fotboll jag kom över) var Barcelona på dekis. Det var krisrubriker om Louis van Gaals andra sejour i klubben, den djupt misslyckade. Kaoset spädde bara på fascinationen, då det samtidigt framgick att Barcelona var en mytomspunnen klubb med så mycket historia.
Sen vändes kris till framgång under Frank Rijkaard. Barcelona blev ännu mer fascinerande och lätta att gilla. De spelade rolig fotboll, i snygga tröjor med kul spelare. Ronaldinho, världens mest lättgillade fotbollsstjärna då. Xavi, Carles Puyol, Andrés Iniesta, Ludovic Giuly, Victor Valdes, Rafael Marquez, Deco, Samuel Eto’o. Henrik Larsson.
Pep Guardiola skulle förstås ta Barcelona till en ännu högre nivå några år senare. Guardiolas lag var ännu bättre, men Rijkaards var charmigare.
Henkes storhet
Henke Larsson var en barndomsidol och favoritspelare från början. När vi i andra klass på lågstadiet skulle göra redovisningar om vår favoritbok tog jag med Henrik Larssons självbiografi från Celtic-tiden.
Henkes inhopp i finalen är bland det största en svensk gjort ute i Fotbollseuropa. Han och Ove Kindvall är de enda svenskar som avgjort en Europacup/Champions League-final. Kindvall med sitt förlängningsmål för Feyenoord 1970. Henke med sina två framspelningar här.
Att avgöra med två assist är på sätt och vis snyggare än att själv göra målet. Visst är det målgörarna i finalen som tydligast går ner i historien, de som syns direkt när man kollar resultaten från tidigare finaler. Men att spela fram till båda målen som avgör matchen är osjälviskt och elegant.
