En nästan surrealistisk känsla
Men när MFF den 30 maj gjorde entré på mäktiga Olympiastadion i Munchen, mot det klarröda laget från Nottingham, ja då förstod vi nog inte riktigt vad som hände. Lagkaptenen Staffan Tapper gick i täten för ett skadedrabbat MFF som nu stod på den finaste scenen av dem alla - Europacupfinalen. För alla svenskar framför tv-apparaten kändes upplevelse nästan surrealistisk. Fanns väl inte en enda människa som hade trott att amatörerna från Malmö skulle kunna ta sig hela vägen till final i den finaste av alla turneringar. Men nu var det ett faktum.
Försäljare, fritidsledare och gymnastikdirektörer - nästan alla från Malmö
Det var ett MFF som bestod av gymnastikdirektör Roland Andersson, fritidsledare Janne Möller, försäljaren Claes Malmberg med flera. Malmö-spelarna hade vanliga jobb vid sidan av fotbollen, vilket tränare Bob Houghton berättade inför en gapande internationell journalistkår. Dessutom kom i princip alla från staden Malmö. Ja, förutom Ingemar Erlandsson (Glimåkra), Jan-Olov Kindvall (Svenstorp) och Kent Jönsson (Lund).
Extrem vinnarinstinkt
Men grejen med Malmö FF var deras extrema vinnarinstinkt och disciplinerade taktik. Det spelade sällan någon roll hur skickliga motståndarna var – tränaren Bob Houghtons mannar visste att de nog skulle vinna ändå. Det var inte alltid vackert, men ack så effektivt. Houghton hade nämligen infört en disciplinerad typ av fotboll med offside-fällor, tydliga uppgifter för varje spelare och hård press på bollhållare.
Ett Forest fullspäckat med stjärnor
Nottingham Forest – däremot – var fullspäckat med storstjärnor. Idel landslagsspelare, främst i England och Skottland. Vi hade sett och beundrat dem i Tipsextra. De var från en annan värld. Fullblodsproffs. De hade namn som Peter Shilton, Viv Anderson, Kenny Burns, John Robertson, Trevor Francis, Garry Birtles och Tony Woodcock. Spelare som Archie Gemmill och Martin O Neill fick inte ens vara med i finalen. Alla som växt upp med Tipsextra myser nog lite extra när dessa namn räknas upp. Spelare på den absoluta toppnivån. Dessutom ledda av Europas kanske mest karismatiske och kontroversiella manager – Brian Clough.
Inte särskilt imponerade av Malmö FF
Clough och hans assistent Peter Taylor var i ärlighetens namn inte så där superimponerade av vad de sett av Malmö. Den något arrogante Clough åkte dessutom på semester med familjen till Kreta dagarna innan finalen. En strategi han ofta använde inför stora matcher för att avdramatisera. Och ett snabbt besök i Sverige för att beskåda MFF spela 1-1 mot Halmia skrämde knappast slag på Clough.
Största stjärnorna på skadelistan
Det var dessutom ett skadedrabbat MFF. Man hade tidigare under Europacupäventyret försökt damma av den gamle lagkaptenen Krister Kristensson, men nu var det över för hans del och han var tillbaka i Trelleborg. Storstjärnan – kanske en av Sveriges bästa genom tiderna – Bosse Larsson hade varit skadad sedan bortamatchen mot Wisla Krakow och mittbacken Roy Andersson skickades på operation med budskapet att det inte skulle bli någon fotboll inom det närmaste halvåret. Och som inte detta vore nog – på en träning strax innan finalen landade Anders ”Puskas” Ljungberg på Staffan Tappers tå, så det fick bli smärtstillande sprutor för Tapper i finalen där han tyvärr fick kasta in handduken redan i den första halvleken. På mittfältet fanns därmed två tonåringar i form av Jan-Olov Kindvall och Robert Prytz. Det kanske inte var de allra bästa förutsättningarna för att möta ett stjärnspäckat Nottingham Forest.
Det stora laget från det lilla sammanhanget
I mångas ögon var Forest det stora laget från den ännu större världen, men vad nog inte alla svenskar visste då var att Clough tagit klubben från andradivisionen bara ett par år tidigare. Att det egentligen var en rätt liten och lokalt präglad klubb enligt engelska mått mätt. Men Clough hade på bara några år lyckats får ihop ett lag med storstjärnor. Något som gick att göra på den tiden. Långt före vedervärdiga begrepp som fotbollens näringskedja och akademier. Och bäst och farligast av dem alla var vänsteryttern John Robertson. På honom satte Houghton unge Robert Prytz.
Ett magiskt moment från John. Robertson - det räckte
När Robertson till slut drar ifrån på vänsterkanten och lägger inlägget till Englands förste spelare över en miljon pund – Trevor Francis – som nickar in bollen bakom Janne Möller är matchen över. Ett enskilt moment i en match som rent underhållmässigt inte gått till historien. Den engelske kommentatorn menade att äntligen fick man se Robertson visa upp sina förmågor, något som Robertson själv blev upprörd över. Han menade att Malmö spelade en så tight fotboll – trots alla skador – att det knappast fanns något tid eller möjlighet för en ”flowing football”. Prytz följde Robertson överallt. Men det räckte med några ögonblick, som det alltid gör när klass slår kämparanda och disciplin.
En försvagad laguppställning
Den eftermiddagen ställde MFF upp med Janne Möller i mål. Roland Andersson var som vanligt högerback och högermittfältaren Magnus Andersson hade flyttat in i mittförsvaret tillsammans med Kent Jönsson och till vänster skulle Ingemar Erlandsson bevaka Francis. Robert Prytz spelade till höger på mittfältet med huvuduppgift att ta bort Robertson. Anders ”Puskas” Ljungberg startade i mitten tillsammans med Staffan Tapper, som senare ersattes av Claes Malmberg. Till vänster lirade unge Jan-Olov Kindvall och längst fram Tommy Hansson och Tore Cervin. Förutom bristen på rutin på kanterna var det ändå inte en helt oäven uppställning.
Tänk om...
Men… tänk om… Det hade inte varit orimligt med följande uppställning: Janne Möller – Roland Andersson, Krister Kristersson, Roy Andersson, Ingemar Erlandsson – Magnus Andersson, Staffan Tapper, Anders ”Puskas” Ljungberg, Jan-Olov Kindvall – Tore Cervin och Bosse Larsson. Ett lag bestående av landslagsspelare och ledartyper sällan skådade i svensk fotboll. Och så – Bosse Larsson – han som kunde allt. De hade varit redo. De var rutinerade och de visste att tillsammans – som kollektiv – var de oslagbara. Oavsett motstånd. Det fanns inte i deras kollektiva fantasivärld att något så orimligt skulle kunna inträffa. Något så orimligt som en förlust. Lägg därtill att MFF med flera av dessa herrar hade åtta säsonger med Europacupspel bakom sig, medan Nottingham var där för första gången. Men nu blev det inte så, utan Nottingham vann med 1-0 och skulle även vinna Europacupen påföljande säsong.
Laguppställningar
Nottingham Forest: Peter Shilton - Viv Anderson, Larry Lloyd, Kenny Burns, Frank Clark - Trevor Francis, John McGovern (k), Ian Bowyer, John Robertson - Garry Birtles, Tony Woodcock. På bänken: Chris Woods, David Needham, Archie Gemmill, Martin O Neill, John O Hare. Manager: Brian Clough
Malmö FF: Janne Möller - Roland Andersson, Kent Jönsson, Magnus Andersson, Ingemar Erlandsson - Robert Prytz, Staffan Tapper (k), Anders "Puskas" Ljungberg, Jan-Olov Kinnvall - Tore Cervin, Tommy Hansson. På bänken: Mats Arvidsson, Tommy Andersson, Claes Malmberg, Arne Åkesson. Tränare: Bob Houghton
