Samtidigt som Stuart Baxters episka ” This is the fucking Champions League, not amateur football. Please take responsibility” spelas upp i mitt bakhuvud och Dorothys ”this is not Kansas anymore” från Trollkarlen från Oz dyker upp för att parafrasera Artétas ”This is not Disneyland”, så är det snarare kraschen med vuxenvärlden som utspelas i Goldings ”Flugornas herre”, som skickar mig till händelserna i Fleetwood. Numera kanske mer känd som ”Dowman-gate”
Det är många känslor i min kropp när jag ser och tänker tillbaka på den fasansfulla matchen på norra Englands Highbury. Att Arsenal förlorade är en av de största sensationerna i historien. Wrexham i FA-cupen 1992 och Walsalls vinst på 30-talet kan kanske kastas in i detta. Det som är mer upprörande, irriterande och fascinerande är hur Max Dowmans resa har påverkats och förändrats.
I William Goldings roman strandsätts en grupp väluppfostrade, privilegierade brittiska skolpojkar på en ö. De försöker till en början upprätthålla civilisationens regler, men konfronteras snabbt med intern rivalitet, fysiskt våld och en rå natur. Dowman, en magnifikt talangfull ”skolpojke” klev ut på planen mot Fleetwood och möttes av cynism, stenhård Lancashiredoft från havet och en vuxen fysik. Precis som pojkarna på ön insåg han att de skyddande regler han är van vid från juniorfotbollen inte gäller när det kommer rå vuxen fysik som har som uppdrag att tackla dig från planen och det blir en överlevnad mot seniorspelare som ”vill bryta ens ben.
Romanens centrala tema är hur snabbt den mänskliga oskuldsfullheten bryts sönder i bitar under press. Det var exakt vad som skedde med den talangfulle Dowman, som blev sparkad på, kapad, förmodligen smädad av diverse påhopp och konstant jävlad med. Han är ändå prisad som kanske Englands mest lovande spelare. Till slut brast det.Hans efterföljande utvisning var det exakta ögonblicket då den ”oskyldiga underbarns-auran” sprack, och han visade att även han kan dras med i det destruktiva beteendet när det hettar till. I boken kliver en sjöofficerare ombord på ön och rättar upp scenariot. Han skäller ut dem och pratar dem till rätta, på samma sätt som Artéta fick göra och får göra efteråt. Istället för att lägga armen om sin 16-åring och trösta honom efter det tunga sammanbrottet, klev Arteta fram som den strikte officeren vid sidlinjen. Hans eftermäle och budskap var iskallt: Du vill spela med de vuxna, då måste du dominera dina känslor – det här är inte Disneyland.”.
Det har varit mycket media om detta efteråt. Många s.k ”pundits” gick ut och menade att Artéta borde tröstat killen och tagit hand om honom istället för att ge honom några korta kommentarer. I efterhand har man förvisso förstått att Artéta agerade med reptilhjärnan men samtidigt har han inte ångrat sig utan snarare förklarat sig. Han menade krasst att ”Dowman visste om läget och att de skulle gå hårt åt honom, så han borde lugnat med sig”. Han återvänder till det faktum att Dowman också fick rött kort för England och lämnade laget spelandes med tio man. Borde var coach ha ”daltat” med killen och betett sig annorlunda? Det tvivlas det på. Artétas stora personlighet och som har gjort att han ändå tagit klubben till ligaguld är att han inte avviker från sina principer. Han inledde ju rätt omedelbart med att kicka ut Abaumeyang och nyligen skickade han en av sina favoriter Martinelli till Saudiarabien. Han avviker inte från sina principer, oavsett ålder, karaktär eller position. Det fick Max Dowman höra och vad som sagts efter matchen mellan dessa är naturligtvis obekant och stannar mellan dem.
Vad jag kan önska av hela situationen och det tror jag säkert händer, är att Dowman får extra stöd mentalt. Han står inför en alldeles lysande karriär, kan nå stora framgångar och utvecklas något oerhört, men han behöver mentalt stöd för att klara läget han är i. Han behöver rådgivare och några personligheter omkring sig som kan ge honom råd, stöd och vara hans följeslagare. Jag hoppas också av hela mitt hjärta att Dowman kommer tillbaka starkare av detta och visar vägen med resultat och framgång. Hur mycket Arsenalfamiljen och Artéta håller av 16-åringen råder det inga tveksamheter kring och inte skall väl en mesig match mot Fleetwood stöka till detta. Nejdå. Framtiden för Dowman är ljus.
”Vi måste ha regler och lyda dem. Vi är trots allt inte vildar” skrev Golding i boken. Så är det.
