”Brynäs och Djurgården, så klassiskt det bara kan bli!”

Brynäs tidiga målsättning: Att bli bättre än Djurgården

OMPUBLICERING från 2019-01-17.

Året 1946 hade den då 27-årige Thure Wickberg från Sandviken återvänt till Gästrikland efter några års studier i Stockholm. Han tänkte då öppna en ingenjörsfirma i Gävle och var därför mycket angelägen om att hitta en ny klubb i stan. Wickberg var skicklig i både fotboll och handboll och hade stort intresse av ishockey. Han fick då nys om IFK Gefle och hade tänkt att skriva på för dem, men blev istället övertalad till att skriva på för Brynäs.

Wickberg, som var duktig i både fotboll och handboll, hade under studietiden representerat just Djurgården. I Gävle tänkte han först skriva på för IFK Gefle, men övertalades i sista stund av Brynäs. Ett val som skulle förändra klubbens framtid för alltid.

Efter åtta år som spelare lade Wickberg skridskorna på hyllan vid 35 års ålder. Han hade då hunnit bli djupt förälskad i Brynäs IF och började engagera sig som ledare. 1954 blev han utsedd till lagledare efter en maktkamp med Åke ”Sop-Åke” Andersson – en Brynäsikon som dittills setts som ”Mr. Brynäs” .

Wickbergs bakgrund i Djurgården gav honom inblick i hur en riktig storklubb organiserades. Han bar därför på hög ambitioner och det handlade inte bara om att Brynäs skulle bli bäst i Gävle och slå ut de lokala rivalerna Godtemplarna och Strömsbro. Nej, ambitionerna var högre än så. Wickberg ville göra Brynäs till en storklubb, större än Djurgården och dominera svensk ishockey.

Det Godtemplarna som var Gävles storlag vid den här tiden. Klubben hade under 17 år från sent 40-tal till början på 60-talet tillhört toppserien. Med legendarer som bland annat Hans ”Stöveln” Öberg i spetsen bröt man 1957 en historisk svit och tog SM-guldet utanför regionerna runt Stockholm för första gången i svensk hockeyhistoria. Djurgården kom på andra plats den säsongen. Djurgården blev tvåa den säsongen, men rivaliteten mellan Gävle och huvudstaden hade redan fått bränsle. För tidigare, 1952, hade Godtemplarna förlorat en final mot just Djurgården.

Brynäs hade inte samma ekonomiska muskler som konkurrenterna i stan, men Wickberg hade en plan. Han ville bygga underifrån. I stället för att värva spelare utifrån skulle klubben satsa på de talangfulla juniorer som Gävle redan producerade i mängder – tack vare stadens unika föreningsliv och välorganiserade ungdomshockey.

De flesta ungdomar drömde om att spela i Godtemplarna, Stöveln Öberg var stadens stora hockeystjärna vid den här tiden och alla ville bli lika bra som honom, men i Brynäs fanns fler möjligheter till speltid. För under stora delar av 50-talet tillhörde Brynäs en lägre division. De lokala talangerna skulle sedan fyllas ut av spelare från Mellansverige och/eller från Norrland. Där visste Thure att det fanns mycket talang och han visste även att storklubbarna i Stockholm, framförallt Djurgården, inte hade något intresse av talangjakt norr om Dalälven. Norrland var alltså fritt landskap för en klubb med färre resurser att scouta till sig spelare.

”Vi ska bli bäst i Sverige”

Vid ett styrelsemöte 1960, precis efter att Brynäs avancerat till Division 1, deklarerade Wickberg självsäkert att klubben inom fem år skulle vara bäst i Sverige.

Men inför den här säsongen var självförtroendet hos styrelsen inte detsamma som hos Wickberg. Anledningen var att Brynäs hade historiskt gjort några resor upp till den högsta divisionen tidigare men då fallit ner lika snabbt. Thure Wickberg var dock säker på sin sak - Brynäs hade aldrig tidigare haft en sådan bred trupp som nu och skulle man någonsin bli en större förening så var det nu det var läge.

Arne Österberg från styrelsen ska ha konfronterat Wickberg med något likt som: ”När du säger att vi kan vinna mot alla lag menar du väl inte att vi kommer att vinna mot Djurgården också?” , ”Jo,” svarade Wickberg. ”Djurgården också.” Österberg förstod att det var en överoptimistisk ambition att vinna mot just Djurgården men känslan inför säsongen var god i föreningen så Wickbergs optimism smittades till slut av sig. I huvudsak handlade det om att etablera sig i den svåra serien så att Brynäs längre fram kunde få bättre förutsättningar.

Truppen då? Den var ung och oerfaren men samtidigt oerhört talangfull. Av alla Brynäs elva nyförvärv inför säsongen låg medelåldern på 19 år. Men många var namn vi känner till än idag; bland annat Håkan Wickberg, Lars-Åke Sivertsson och så målvakten Hasse Dahlöf.

Hur gick det då mot Djurgården den säsongen? Tja, det skulle visa sig att Österberg hade rätt. Den 30 november 1960 kom Djurgården till Gävle och lockade till sig en storpublik på 6000 åskådare, en sådan stor publik hade Brynäs aldrig tidigare spelat för och det var nog en upplevelse som de unga spelarna sent skulle glömma. Alla de 6000 åskådarna, som trots allt var gävlebor, kom dock inte enbart för att se just Brynäs. I Djurgården fanns det intressanta stjärnspelare som Tumba, Lasse Björn, Rolle Stoltz och Lill-Stöveln mm, som lockade hockeyentusiasterna till att se matchen.

Oftast var det bara i finalserien mot Godtemplarna en gång om året som gävleborna fick se Djurgården spela eftersom att stockholmarna tillhörde söderserien. Men i och med att Gävle nu hade flera lag i toppen tvingades Brynäs tillhöra just söderserien för att det inte skulle bli för många Gävlelag i norrserien. Det gav gävleborna ytterligare en möjlighet att se storlaget från huvudstaden, och spelare som man annars bara fick läsa om i tidningarna.

Det fanns egentligen ingenting inför matchen som talade för Brynäs. Alla visste att det var kört och stackars Breit Hellman fick enligt författaren Ulf Kriström rådet av människor innan att införskaffa sig en överdriven stor kulram för att Djurgården skulle komma att krossa dem. Det sägs att folk nästan knäppte med händerna och bad en bön till stackars Lill-Åke Andersson som vid den här tiden var Brynäs förstemålvakt. Den enda som någorlunda kunde njuta av den här tillställningen var Brynäs kassör Lennart Jansson, 6000 åskådare gav ju bra klirr i kassan även om man vid den här tiden blev tvungen att dela överskottet med motståndarlaget.

Visst att Djurgården med en mycket bredare trupp hade 3–0 innan den andra perioden var slut och många trodde nog att brynäsarna skulle vika ner sig efter det. Men Brynäs överraskade och istället var det gävlelaget som började dominera spelet allt mer. Den då 17-årige Håkan Wickberg hade spelat så pass bra att Gefle Dagblad skrev att han fick ”giganterna i Djurgården att halka omkring med förvirrade blickar”. Den unge Wickberg, som varThures son, hade varit bra redan när Brynäs spelat i Division-2 men av någon anledning hade det inte uppdagats särskilt mycket. Thure Wickberg skröt gärna inte om sin son heller utan höll låg profil.

Djurgården vann till slut som väntat och resultatet blev 4–2. Men trots förlusten hade Brynäs ändå lyckats påvisat att det här var ett lag som hade något på gång och de 6000 åskådarna på plats blev knappast besvikna på matchen de hade fått uppleva. Djurgården, vinnare till trots, var nog ändå rätt fundersamma när de lämnade Gävle.

Den historiska segern

Brynäs hade länge stått i skuggan av storklubben GGIIK och Strömsbro IF. Det var under 60-talet som det skulle komma att förändras. Året 1962 hade Brynäs fortfarande ett väldigt ungt och hungrigt lag och säsongens enda nyförvärv blev Lennart ”Tigern” Johansson. Den värvningen gick igenom tack vare att supporterklubben hjälpte till ekonomiskt. 1962 hade Brynäs en bra säsong. Man vände och vann mot Almtuna, körde över Västerås och spelade oavgjort mot Grums vilket ändå innebar lite självförtroende innan stora starka Djurgården väntade.

Den 14 november kom Djurgården till Gävle och Brynäs förberedde sig så gott man kunde. De flesta trodde nog att stockholmarna enkelt skulle köra över det här unga grabbgänget från tvärgatorna i bruksorten. Det hade ju inte varit större problem tidigare. Men då gjorde gävleborna något som aldrig hade hänt förut – folket slöt upp bakom Brynäs.

8 655 åskådare dök upp till Isstadion som egentligen bara hade plats för 8 250 åskådare. Men inte gjorde det något när Sven Hellström satt i sekretariatet och höll låda för att alla som kom skulle få plats. Genom mikrofonen kunde han tjuta ”åå-hej, ååå-hej!” och publiken tryckte ihop sig i gungande takt för att täppa igen alla luckor som fanns på de enkla läktarna runt Isstadion i Gävle.

Det där unga grabbgänget från Brynäs fick sig som väntat en rejäl omgång. Men med "Tigern" i spetsen och resten av Brynäsgrabbarna visade på en ny form av ishockey och det satte Djurgården i en knepig situation.

Helt plötsligt var matchen slut och det var Brynäs som stod som segrare. Till slut hittade Brynäs vägar att vinna även mot de bästa. När segern blev ett faktum spred sig en euforisk och ändock chockartad känsla över Gävle. På vägen hem från Isstadion sjöngs det sånger och de som vek av österut mot den gamla stadsdelen Brynäs hade tårar av stolthet. För tänk, det var deras lag som gjorde det, deras lag hade slagit Djurgården. Aldrig förr hade tvärgatornas fasader på den gamla arbetarstadsdelen rest sig stoltare som just den kvällen.

Kvällen då lilla Brynäs var bättre än Stockholms stora lag och alla förstod att aldrig mer skulle Brynäs ses som det där lilla brukslaget från tvärgatorna mer. Den här historiska matchen med 8 655 åskådare innebar ett stort flöde till Brynäs klubbkassa i publiktäkter. Tack vare den och ytterliggare en stormatch mot Västra Frölunda samma säsong gav Brynäs tillräckligt med ekonomiska muskler till att på riktigt kunna utvecklas till ett storlag i svensk ishockey under 60-talet. Det blev startskottet på Brynäs resa till en stormakt i svensk ishockey.

Aldrig mötts i en SM-final – men stora rivaler ändå

Brynäs och Djurgården har tråkigt nog aldrig mötts i en riktig SM-final. För visst hade det blivit en urhäftig finalserie? Men under 60-talet fram till att slutspelet bildades möttes lagen ofta i slutspelsserierna och under 60-talet och början på 70-talet blev det oftast seger till Brynäs. Som exempelvis när lagen möttes i den tredje finalseriematchen 1968 och Brynäs vann med 6–1. Den stora stjärnan i den matchen blev Tord Lundström som stod för både ett hattrick och en assist.

Redan på 60-talet fanns det heta känslor lagen emellan. Epoken mellan 1964 - 1980 visar att Thure Wickberg fick igenom sin vision. Den där lilla bruksklubben från tvärgatorna han kom till på 40-talet blev till slut en stor maktfaktor i svensk ishockey, för den tiden till och med större än hans gamla klubb Djurgården.

Åtta guld på elva säsonger kunde Brynäs stoltsera sig med. Men den som kan svensk hockeyhistoria vet att 80-talet skulle bli en mörkare tid för Brynäs medan Djurgården växte till sig och runt nästa decennieskifte fick de fira tre SM-guld i rad (-89, -90- & -91). Rivaliteten växlade åter plats.

Rivaliteten i modern tid

Sedan slutspelet infördes har lagen mötts flera gånger i intensiva bataljer. Ett minnesvärt tillfälle var kvartsfinalen 1999. Djurgården var favoriter, men Brynäs – med Tom Bissett, Ove Molin och Janne Larsson – chockade alla.

Första matchen på Hovet slutade 4–1 till Brynäs, med tre mål av Janne Larsson. Djurgården pressade tillbaka i de följande mötena, men Brynäs höll undan. I fjärde matchen avgjorde Ove Molin till 5–3 med bara 16 sekunder kvar.

Ett annat ihågkommen slutspelsmöte var 2010. Djurgårdens fans fyllde Hovet till en röd vägg, men Brynäs lyckades chocka publiken när Jonathan Granström satte 2–1. Till slut gick ändå Djurgården segrande ur kvartsfinalen inför ett fullsatt Globen med 13 850 åskådare.

Senaste stora bataljen lagen emellan var den HockeyAllsvenska finalen 2023. Det var första gången i historien som både Brynäs och Djurgården tillhörde Sveriges andraliga samtidigt, och det var två starka krafter med tydliga målsättningen att ta sig tillbaka till SHL. En final som ses som den största i HockeyAllsvenskans historia. I den här finalen var Brynäs övermäktiga och avancerade sig tillbaka till svensk hockey finrum.

Folkfest på och utanför isen

Rivaliteten mellan Brynäs och Djurgården har aldrig bara handlat om hockey. Det är också en kulturkrock – bruksort mot huvudstad, arbetare mot adel, Gävle mot Stockholm.

Djurgårdens Järnkaminer har länge varit landets mest högljudda supporterfalang, men Brynäs storhetstid på 60–80-talet gav klubben fans över hela Sverige. Undersökningar har visat att Brynäs har mellan 500 000 och 700 000 sympatisörer – i paritet med Djurgården och Leksand och strax under Frölunda.

Brynäs har starka fästen i hela landet, inte minst i Stockholm. Det har till och med hänt att Brynäsfansen på Hovet ropat ”hemmaplan!” – till publikens blandade förtjusning och irritation.

Under 1960- och 70-talen drog mötena mellan lagen ofta 8 000–9 000 åskådare i Gävle. Den 30 januari 1963 såg 15 453 personer Djurgården utklassa Brynäs med 10–2 på hemmaplan i SM-serien.

Och publiken fortsätter komma. Under 2010-talet låg snittet på 7 000–8 000 åskådare i matcherna lagen emellan. Även i dag, oavsett tabellplacering, är det alltid folkfest när Brynäs möter Djurgården.

”Upp till kamp med Djurgården”

Brynäs och Djurgården har följts åt genom hela svensk hockeyhistoria. De har drivit varandra framåt – som rivaler, måttstockar och spegelbilder.

Brynäs har 13 SM-guld. Djurgården 16. Rivaliteten lever.

När tidigare klubbdirektören Micke Campese tillträdde som 2018 återupplivade han idén om att slå stockholmarna. Precis som Wickberg gjorde på 40-talet satte han Djurgården som måttstock:

”Nummer 14 kan man vinna på något jävla vänster”, sa Campese. ”Men frågan är vad man gör dagen efter. Vi ska upp till kamp med Djurgården. Det borde ha varit självklart redan tidigare.”