”Hva gør vi nu, lille du?”

Pressen på sportchef Johan Alcén är i skrivande stund av ökande karaktär. Jojo-säsongen i fjol har satt sina spår, och längtan efter något bättre och stabilare växer i supporterleden. Eftersom Alcén också landade förra årets sämsta värvning alla kategorier (även alla sporter) i Collin Delia, så finns det anledning att kräva bevis på att han fortfarande har den fingertoppskänsla som värvade t.ex Charles-Édouard D’Astous. Så frågan är: vad gör vi nu, lille du?

”En målvakt, två backar, tre forwards”. Jag undrar om Johan Alcén rabblar den meningen som ett mantra om dagarna, från att han går upp tills dess att han åter lägger huvudet på kudden för att drömma söta drömmar om hemvändare som tar sitt förnuft till fånga och kritar på. Det är nämligen den mängden spelare han ska ha tag på nu, om inte mer än så.

Som supporter får jag känslan av att Johan Alcén har en benägenhet att lägga alla ägg i samma korg. Förra året hoppades man på Victor Söderström. Så även detta. Inget av åren fick vi honom, då han först provade lyckan på andra sidan pölen, för att sedan välja Schweiz över Gävle. Även Lucas Carlsson valde bort Brynäs trots att han hade köpt hus i Gävle. Det beslutet verkar i och för sig kanske ha handlat mer om månadslönen än om själva laget. Nu pratar man om Adam Boqvist med flera. Men vad händer om fjolårets ojämna säsong nu ligger oss i fatet? Om namnen på listan av olika anledningar stryks ett efter ett? Vad finns då kvar att ta till?

Förstå mig rätt; spelare med Brynäsanknytning och hjärta för laget kan absolut vara ett vinnande koncept. Jakob Silfverberg får tjänstgöra som ett tydligt exempel på en spelare som kommer hem efter en beundransvärd karriär och tillför kvalitet; det är en spelare som har mer kvar att ge, inte nån som kommer hem för att varva ner och köra Sista kvällen med gänget. Det är mer än tydligt att Alcén föredrar hemvävt över allt annat när det ska byggas lag, men någonstans måste det också finnas en gräns. Ska man komma hem eller komma tillbaka till Brynäs, då ska det vara för att det är en kvalitetsspelare som kan tillföra något. Hjärta för Brynäs får i detta fallet ses som en bonus, och får ibland faktiskt vara underordnat spelarens kvalitet, inte tvärtom. Ingen vill så klart att vi anlitar legoknektar hit och dit, spelare som har varit runt i fler klubbar än det finns tvärgator på Brynäs, och haft en okej produktion i de flesta. Men man måste inte välja antingen det ena eller det andra. Självklart vill vi ha lagspelare framför fixstjärnor, det kommer osagt, men Brynäsanknytningen måste sluta vara ett så centralt kriterie.

En av faktorerna som störde mig som supporter den gångna säsongen var hur svag konkurrenssituationen i truppen var. Eller rättare sagt, hur Gällstedt & co tillät den att vara. Kvällens line up var så gott som alltid tryckt långt i förväg, med reservation för skador osv. Intrycket man fick var att oavsett hur spelarna presterade, eller inte presterade, så hade man likväl samma plats i samma kedja matchen efter. Det var som ett abonnemang som löpte över hela säsongen, men som kunde lånas ut de matcher man eventuellt inte kunde spela på grund av sjukdom eller liknande. Det skapar varken konkurrens eller motivation, när man aldrig nånsin behöver spela för att behålla sin plats i laget. Det är en sak att få viss tid på sig för att komma in i spelet, men när prestationerna uteblir gång efter annan så måste någon annan till slut få chansen, för till syvende och sist handlar hockey om att vinna matcher. Även här bubblar spelares Brynäs-anknytning upp som ett tänkbart dilemma; kommer det undermedvetet vara lättare att peta Kopacka än Lindblom?

Inför årets SHL stoltserade man med att flera juniorer fick olika typer av kontrakt med Brynäs. Svrcek, Sundqvist, Hillström, Raftheim m.fl. Sen såg vi dem inte så mycket mer, mer än som extraspelare eller via ett fåtal minuter på isen. Visst, Svrcek var skadad en del men det förklarar inte varför han inte var med när han var hel. Förra året var han och Leo Sundqvist två av Brynäs piggaste spelare, Svrcek var dessutom en av de bättre i slutspelet. Varför får de inte spela? När det går dåligt för laget finns det absolut ingen tänkbar ursäkt i stil med att ”man bryter inte ett vinnande koncept”. Försök inte heller slå i mig att exempelvis Jack Kopacka var bättre än något av dessa namn under säsongen 25/26. Unga lovande spelare som inte får spela, kommer att lämna för andra klubbar förr eller senare. Det är bara så. Så jävla glamoröst är det inte att spela i J20 enkom för att det står Brynäs på tröjan. Om vi inte får in de kvalitetsspelare som behövs, om Alcén kommer stå där i augusti och likt Bengtzén gjorde en gång i tiden, proklamera att ”det är som i gamla Sovjet, det är tomt på hyllorna”, då presenterar jag härmed en lösning. Det kan komma som en chock, men här kommer det: Låt juniorerna spela. Ge dom chansen. Låt dom växa och lära sig av de rutinerade spelare som redan finns. Låt inte Brynäs bli en rävsax för juniorer; en fälla för dom som vill synas, sticka ut och ta de där extra skären och göra allt för laget, och för att själva ta steg framåt i sin karriär. Man ger en glimt av guld och gröna skogar, och sen vips så sitter man där på bänken eller läktaren och får bevittna hur spelare som med råge har passerat zenit knappt orkar åka ut till båset, än mindre göra nån ansats till att skapa något kreativt ute på isen. Låt det inte bli så. Låt inte Brynäs bli en återvändsgränd för unga spelare, särskilt inte de egna produkterna.

Under fjolåret så saknade jag många gånger en tydlighet i spelet. Året innan hade mycket av lagets spel utgått ifrån Söderström och D’Astous skarpa spelskicklighet, men när de försvann så försvann också en del av spelet. Det var som att man trots det försökte spela samma spel, men hade en helt annan typ av backar. I år behöver man antingen hitta spelare som passar in i det tilltänkta spelet, eller anpassa spelet efter spelarmaterialet. Det gäller så klart inte bara backar, utan hela laget.

Den med insyn i Brynäs hade säkerligen avfärdat denna krönika som nonsens, då jag inte har nån som helst aning om vad som sker bakom kulisserna på Sätraåsen. Men som Rudolf säger i filmen ”Sunes sommar” när frugan Karin fluktar efter barbröstade volleybollspelare på stranden: ”Jag ser ju vad jag ser”. Och det jag ser är en sportchef som antagligen är desperat, men som kanske ändå borde vara än mer desperat. ”En målvakt, två backar, tre forwards, en målvakt, två backar, tre forwards”…