När nationalarenan i Solna skulle byggas så var det tilltänkta namnet Swedbank Arena. Det kom nog en del protester från tuffingarna i gul-svart och arenan fick då heta Friends Arena – organisationen som jobbar med anti-mobbing, passande för Black Army-gänget. Spola fram till 2026 och nu heter den Strawberry Arena, efter hotellkedjan, tufft.
Under hela min uppväxt så har hockeyrinken i Geneta, där jag är uppvuxen, där SSK spelar, hetat Scaniarinken. Det fanns en tid i Elitserien (nu SHL) då Axa gick in som storsponsor och arenan bytte namn till Axa Sport Center. Under hela min barndom hade jag aldrig reflekterat kring att namnet Scaniarinken kommer från företaget Scania, vilket då också är ett sponsornamn. För oss i Södertälje så är Scania hjärtat i staden. De stora fabrikerna har sysselsatt så många som kom hit under 70 och 80-talet som arbetskraftsinvandrare. Alla känner någon som jobbar på Scania och deras loggor, lastbilar och fabriker har synts så mycket under ens uppväxt att man inte ens reflekterat kring att hockeyarenan bär deras namn, det känns bara naturligt att den heter så. Det är nog kvittot på ett lyckat arenanamn!
Vad har då SSK och AIK med min allsvenska serie att göra? Jo, i detta bonusavsnitt så hamnade jag i den andra allsvenskan – hockeyallsvenskan. Ett planerat besök hos Djurgården på 3Arena gick inte att få till, Hammarby får istället representera den arenan senare i höst.
Häftigt nog så var matchen jag valde just den mellan SSK och AIK!
Full transparens innan ni läser vidare – jag är kameraman, SSK är vår kund, jag har jobbat nära klubben sedan sex år tillbaka.
Strax före nedsläpp på Christians hemmaplan.
LÄS OCKSÅ: Så bra är maten på Eleda Stadion
”Jag åt mig igenom allt”
När man tänker på Scaniarinken, är nog inte den första tanken att det finns fyra helt olika restauranger där? Varav två VIP-sektioner – en med trerätters, en sportbar, en foodcourt och ett stånd med pan pizza? Och ja, jag åt mig igenom allt.
Jag träffar den otroligt taggade kökschefen Fredrik som har planerat alla mina måltider, mitt ät-schema (känner mig som min son på 8 månader) och fixat med alla restauranger att ”YouTubern Chris kommer och ska äta”. Runt 16:00 hade han planerat en schnitzel för mig i den tillgängliga restaurangen/sportbaren Calle Abers, namngett efter spelaren för nästan exakt 100 år sen.
Jag får min schnitzel i en tom restaurang (jag var där innan öppning) och jag slås av hur fin den är! Det jag hade ställt in mig på var en hantverkar-schnitzel men fick en restaurang-schnitzel! Fin krispig yta, potatisen har lite mörka örter på sig som gör att den känns 10 gånger godare, bea vid sidan om och örtsmör på! Man kan väl läsa mellan raderna att jag inte är på någon diet?
En bit med allt! Friterat kött, bearnaise och smör, kan det bli bättre? Det här var fint. Hade jag varit stammis hos SSK så hade denna varit en del av matchrutinen!
Uppskattad schnitzel.
”Månadens säljare”
Fredrik, kökschefen, hänvisade mig sedan till pan pizzorna! Två grabbar, två olika pizzor, ett stånd.. Sorry. Pepperoni eller chili cheese. Grabbarna såg ut som att de hade rutin och den ena sa att chili cheese smakar McDonalds chili cheese balls – månadens säljare!
Vid en lugn plats, precis utanför några gömda toaletter käkar jag pan pizzan. Om känslan av att komma hem efter skolan och ingen är hemma hade en smak, så var den här pizzan kryddad med den! Det är nog ingen fransk herre från något däckföretag som kommer ge dem en stjärna men nostalgin i första tuggan gjorde att det var värt en omväg för mig!
Matchen drar igång, mäktig inramning! Fusk? Stängt tak! Det hade de inte på Grimsta, hallå!
Oavsett taket, så är ett ”derby”, om vi får kalla det derby? Det är alltid coolt! Jag har filmat och producerat SSK:s intron inför match de senaste sex åren, man blir lite stolt när man ser det spelas upp och hur det skapar stämning i ett fullsatt Scaniarinken!
Medan alla på arenan är distraherade av några grabbar som jagar en svart prick med pinnar, så utför jag de viktiga ärendena – letar efter kebabtallrik! Den har varit lite av en legend, den har alltid funnits där men har av naturliga skäl skapat en skepticism hos mig. Det finns inget spett som snurrar, de som tillagar den har ingen brytning och den serveras på en arena.
”Är det nostalgi som Scaniarinken lever på?”
När jag öppnar upp kartongen den ligger i blir jag ändå positivt överraskad. På 90-talet fanns det inte kebab med saltgurka, rostad lök, picklade grejer eller fancy såser. Nötkött, röd och vit sås, pommes och för stora grönsaker. Och exakt en sån fick jag! Är det nostalgi som Scaniarinken lever på? Jag inser efter min första tugga att kebaben har något extra där, något mer än en svettig kebab från en behållare, med såserna och krispig pommes så blir jag ännu en gång överraskad över hur bra det är! Samtidigt bakom mig utbryter jubel vid två tillfällen, 0-2 AIK.
Nu behöver vi andas lite.
Tiden tickar och på mitt schema står pizza. Igen? Den här är dock på ena VIP:en och här är det inga pan pizzor! Botten är dock färdig och den ställs på ett rullband, en sån maskin man brukar se på hotell när man rostar bröd eller i fabriker när man ser hur chokladen rinner över en naken snickers-bar. Pizzan får nu uppleva det närmsta den någonsin kommer komma till Gröna Lund och kommer ut efter ett par minuter. Det som händer nu tror jag är ett stunt för kameran men får det sedan bekräftat att alla oxfilé-pizzor serveras så här. Kocken har på fem stora, riktiga, tjocka bitar av oxfilé på pizzan! När jag käkat oxfilé på pizza tidigare så har det varit i samma tjocklek som en lövbiff och med tveksamt ursprung.
Jag var noga med pizzakocken att inte slösa en hel pizza på mig efter att jag ätit mig klar för en hela vecka. Han anordnade en slice med bea på och jag springer runt Scaniarinken för att hitta enlugnare plats. Utanför logerna – perfekt! Jag har aldrig i mitt liv ätit en så stor bit kött på en pizza men wow vad gott det var! Även om magen sa stopp, så sa hjärnan kör! Nu har jag en ny standard för hur oxfilén på min pizza ska se ut.
VIP-måltid.
”Fick mig att glömma bort”
Dagens sista stopp – Sky Lounge, VIP, trerätters, perfekt. Jag som var så hungrig efter allt springande.
Nu kan jag ärligt säga att min sista tanke var att jag behövde äta mer. Hon på restaurangen blev så glad av att se mig och fixade direkt en stor skål med hummersoppa och en massa räkor i, en tallrik med lite för många bitar fläskfilé för mig – hon måste ha missat att jag ätit på fyra olika ställen innan. Hon häller på potatis och sås. Mellan perioderna väljer ett sällskap att ge upp sina platser så att jag kan filma lite, tack! Hummersoppan, något jag aldrig hade beställt om jag satt på restaurang, var nog den godaste soppan jag ätit! De små räkorna som simmade i min skål passade också perfekt!
Huvudrätten med fläsk, potatis, grönsaker och sås fick mig att glömma bort att jag var på Scaniarinken. Nu är det här restaurang på riktigt! Medan jag tar mina långsamma tuggor så kommer någon i personalen och ställer fram min efterrätt. Mer mat, yay…
Nu är man trött, sista bossen står där, en pannacotta med choklad på. Jag är nu på min sjunde maträtt. Det var självklart gott men det var svårt att uttrycka fler positiva känslor efter att ha ätit så mycket. Jag tar några skedar, sen är jag klar.
Under sista perioden gömmer jag mig i ett mediarum och kollar matchen med några SSK-kollegor. De alla får lite ångest när de hör om mitt äventyr. Jag med. Fredrik, kökschefen, var också i rummet, han åt på en ny glassmak som han tyckte var jättegod.
Jag kunde inte bry mig mindre. Han fråga om jag haft det bra, om allt smakade bra. Han får beröm för dagens upplägg, schnitzeln var något jag skulle kunna äta varje vecka men mer än så orkar jag inte prata om mat.
Matchen tar slut i 4-5 och jag är något tacksam över förlust. Hade det slutat med vinst så hade jag fått gå ner till omklädningsrummet och ätit spelarmaten efter match – spaghetti med köttfärssås.
Hade det hänt så hade jag nog associerat Scaniarinken till trauma istället för lastbilar.
Se klippet i spelaren ovan.
