Det finns minnen som man bär med sig trots att man aldrig var där för att uppleva dem själv. För mig är våren 1987 ett sådant minne.
När jag var liten berättade min far ofta om den där dagen. Han pratade om hur han kastade sig iväg från jobbet, med bultande hjärta och snabba steg, bara för att hinna fram till ladan i tid. Han måttee få bevittna sitt Björklöven krossa allt motstånd och bärga klubbens första och hittills enda SMguld.
När han berättade om det lyste det fortfarande i ögonen på honom. Det var inte bara en sportslig framgång han beskrev, ett ögonblick då Umeå stod stilla och allt som betydde något rymdes under ett och samma tak på Teg.
Det var inte förrän jag blev vuxen som jag slutligen tog steget och klev igenom dörrarna till ladan på riktigt.
Och då föll allt på plats.
Nu kan jag nästan förstå honom hela vägen ut.
För efter alla år av lidande, jobbiga kvalförluster och väntan fick vi äntligen uppleva det: avancemanget till SHL.
När slutsignalen gick och det stod klart att Björklöven var tillbaka i högsta ligan, var det som att årtionden av frustration bara sköljdes bort. Glädjen, lättnaden och den rena urladdningen som spred sig genom hela staden, det gav mig en glimt av vad min far måste ha känt 1987. Det var ett ögonblick av ren och skär magi. Den känslan, det dära historiska ögonblicket när steget äntligen togs, är något jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.
Min far fick sitt SM guld 1987 inte nog med det, efter 25 långa år fick både jag och min far bevittna avancemanget till SHL.
Kärleken till Björklöven handlar inte bara om vad som händer på isen. Det handlar om arvet vi bär med oss, platserna där vi känner oss hemma, och dem dära stora ögonblicken som binder samman generationer av gröngula hjärtan.
