Efter en sammanslagning av Husqvarna IF:s hockeysektion och Vätterstads IF den 24 maj 1971 bildades Husqvarna/Vätterstads IF. Den 7 september samma år fick föreningen officiellt namnet HV71.
Den äldsta av de sammanslagna föreningarna var Husqvarna IF, som bildades 1904. Klubben bedrev på den tiden fotboll, friidrott och framför allt bandy, där man var ett av Smålands bättre lag. Den andra föreningen, Vätterstads IF, bildades 1967 genom en sammanslagning av IK Stefa och Vättersnäs IF, och hann endast spela fyra säsonger innan HV71 bildades.
Sverre Broström på Gumaelius Annonsbyrå i Jönköping fick i uppdrag att ta fram den logotyp och de färger som än idag pryder lagets dräkter.
Föreningen spelade sin allra första match den 3 oktober 1971. Den slutade med en 4–5-förlust mot Nybro IF i Rosenlundshallen, där Lennart Hermansson skrev in sig i historieböckerna som den nya klubbens allra första målskytt. Den första matchen i seriesammanhang spelades en dryg månad senare, den 11 november 1971, mot Tranås AIF. Även denna match slutade med en förlust (4–3), trots att en 17-årig Bengt Kinell gjorde hattrick. När det sedan var dags att för första gången visa upp sig på hemmaplan i serien sopade HV undan BK Kenty (i dag Linköpings HC) med hela 5–1.
Elitserien
Med Göte Wiklund som tränare kvalade laget till landets högsta serie, men det dröjde till säsongen 1979/1980 innan man tog klivet upp i dåvarande Elitserien, den gången under ledning av Dan Hober. Den efterlängtade debuten spelades den 27 september 1979 mot klassikerlaget Leksand och slutade med en 4–2-förlust. HV klarade emellertid inte av att etablera sig, utan degraderades efter att ha slutat i botten av tabellen under sin första säsong.
Säsongen 84/85 tog sig HV71 upp i Elitserien igen – och denna gång för att stanna. Återkomsten blev en succé; med hjälp av Kari Eloranta landade man på en tredjeplats i grundserien. Finländaren blev dessutom framröstad av de övriga spelarna till Elitseriens mest värdefulla spelare. De följande säsongerna nådde man inte riktigt upp till samma nivå, utan slutade som bäst femma, vilket inte räckte till slutspel.
Föreningen spelade sina första slutspelsmatcher säsongen 87/88 efter att ha slutat sjua, men åkte ut direkt mot IF Björklöven. Den första segern i slutspelssammanhang kom säsongen därpå, 88/89, hemma mot Leksands IF (matchserien vanns dock av laget från Dalarna). Även om HV tog sig till ytterligare två slutspel de närmsta åren, vann laget endast en enda slutspelsmatch till: 2–1 hemma mot Färjestad den 24 mars 1992.
Guldåren och etableringen som storklubb
Under 1990-talet blev det vanligt bland svenska ishockeyklubbar att av marknadsföringsskäl använda engelskspråkiga tilläggsnamn, inspirerade av de nordamerikanska lagen. Under perioden 1994–2002 använde HV71 namnet HV71 Blue Bulls , och bytte tillfälligt ut den klassiska logotypen från 1971 mot en blå tjur.
Inför den första säsongen med det nya amerikaniserade namnet (94/95) blev det lockout i NHL, och många av de svenska klubbarna passade på att hämta hem spelare. HV71 slutade åtta i grundserien och knep därmed den sista kvartsfinalplatsen. Många förväntade sig nog att storfavoriten Djurgården skulle städa av HV tämligen enkelt, men Jönköpingslaget skrällde och vann med 3–0 i matcher.
I semifinalen ställdes man mot de regerande mästarna Malmö IF, som snabbt tog ledningen med 2–0 i matcher. HV stod dock för en osannolik vändning, vann de tre avslutande matcherna och tog sig till sin första finalserie. För att skilja finallagen HV71 och Brynäs IF åt krävdes det förlängning i den femte och avgörande matchen. Efter 15 minuter och 48 sekunder in i sudden death sköt Johan Lindbom det avgörande målet, vilket gjorde HV71 till svenska mästare för första gången i historien. Det blev ett sagoslut på tränaren Sune Bergmans första säsong vid rodret.
Även om de nästkommande säsongerna inte nådde samma höjder som det första guldet, började HV71 nu alltmer bygga upp en status som en svensk storklubb. Johan Davidsson återvände till föreningen 2001, och inför säsongen 03/04 tog man in Pär Mårts som tränare samt värvade bland andra Andreas Jämtin och Fredrik Olausson. Samma år vann HV grundserien för första gången. I kvartsfinalserien mot Modo (som vanns med 4–2 i matcher) tog man hem den andra matchen med förkrossande 10–1, efter att ha haft en rekordstor ledning på 7–0 redan efter den första perioden. I semifinalen avfärdades Västra Frölunda, även där med 4–2 i matcher.
HV-dominans och guldfeber
Väl i sin andra SM-final någonsin ställdes HV71 mot Färjestad, som spelade sin fjärde raka finalserie. Det krävdes en sjunde och avgörande match i Kinnarps Arena, där HV71 vann med 5–0 och säkrade föreningens andra SM-guld. Målvakten Stefan Liv höll fyra nollor enbart i finalserien och sex över hela slutspelet – det sistnämnda var ett nytt rekord.
Säsongen 04/05 blev inte i närheten av lika lyckad. Mycket av detta var en följd av ännu en lockout i NHL, där många andra svenska klubbar förstärkte trupperna med NHL-stjärnor, vilket HV71 i stor utsträckning undvek. När grundserien var färdigspelad hade laget hamnat på tionde plats. Det var första gången någonsin som de regerande mästarna missade slutspelet.
Redan säsongen därpå, 05/06, var man dock tillbaka. HV71 vann grundserien på 102 poäng och slog ut Mora i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes man mot Färjestad och hade ledningen ända fram till den sista minuten av den sjunde och avgörande matchen. Färjestad lyckades dock kvittera och fullborda en vändning på 53 sekunder, vilket tog dem till final och sedermera SM-guld. Även säsongen 06/07 slutade med uttåg i semifinal, den gången mot Modo som sedan gick hela vägen och vann.
HV71 hade på allvar etablerat sig i toppen av Elitserien. Säsongen 07/08 toppade man tabellen från sjätte till sista omgången och slutade på 107 poäng, hela 15 poäng före tvåan Linköping. Publikfavoriterna Lance Ward, Per Ledin och Andreas Jämtin bidrog starkt till seriens nya utvisningsrekord: 273 minuter. Efter att ha slagit ut Skellefteå i kvartsfinalen och Timrå i semifinalen besegrade HV Linköping i finalen och bärgade föreningens tredje SM-guld.
Säsongen 08/09 spelade man final igen, men förlorade denna gång med 1–4 i matcher mot Färjestad. Revanschen kom redan säsongen 09/10 då HV återigen vann grundserien och nådde final för tredje året i rad, efter att ha slagit ut Timrå och Skellefteå. Fem av sex matcher i finalserien mot Djurgården gick till förlängning. När Teemu Laine skickade in pucken bakom Gustav Wesslau i den avgörande matchen sköt han därmed det fjärde SM-guldet till Jönköping.
Även säsongen 10/11 vann man grundserien, men laget åkte snöpligt ut direkt i kvartsfinalen efter 0–4 i matcher mot tabellåttan AIK. Under stora delar av 10-talet hade HV sedan svårt att nå upp till samma dominanta nivå som under slutet av 00-talet. Ett stort undantag var säsongen 16/17, då det mesta stämde. Laget slutade tvåa i serien efter Växjö, slog ut Färjestad i kvartsfinalen (4–0 i matcher) och avfärdade Malmö i semifinalen (4–1 i matcher). För andra gången i historien ställdes HV71 därefter mot Brynäs i en rafflande matchserie om SM-guldet. Det krävdes förlängning i en sista, helt avgörande sjunde match. Det förlösande målet gjordes av Simon Önerud (assisterad av Martin Thörnberg), vilket gjorde HV71 till svenska mästare för femte gången.
Ett kämpigt 2020-tal
Under 2020-talet har Jönköpingslaget huserat i en helt annan del av tabellen. Efter att ha slutat sist i SHL säsongen 20/21 tvingades man kvala mot Brynäs – samma lag som man bara fyra år tidigare mött i SM-finalen. Brynäs vann matchserien med 4–1, och HV71 degraderades därmed till Hockeyallsvenskan efter 36 raka säsonger i den högsta serien.
Sejouren i andradivisionen blev dock kortvarig. Tränaren Tommy Samuelsson ledde laget tillbaka till SHL redan det första året, efter att Fredrik Forsberg avgjort finalserien mot IF Björklöven.
Väl tillbaka i finrummet har HV71 fortsatt att kampera i botten av tabellen. Det första året tillbaka slutade man på en 11:e plats och undvek därmed kvalspel. Men när säsongen 25/26 avslutades, efter att man vunnit fyra raka kvalmatcher mot Leksand, innebar det att HV71 hade tvingats kvala för sin överlevnad tre år i rad – och lyckats klara sig kvar lika många gånger.
