Trots soppatorsken i Malmö Arena den 21 mars kunde både hockeyexpertisen och sympatisörer till DIF snabbt konstatera att Djurgården, i rollen som nykomling i SHL, gjort en klart godkänd insats. Ungdomarna, tillsammans med veteranen Magnus Hellbergs målvaktsspel, höll kvalspöket på behagligt avstånd under fjolåret och fick oss supportrar att känna på hur det var att spela slutspelshockey i SHL igen – något vi av förklarliga skäl varit svältfödda på under de senaste åren.
Mycket har hänt sedan lördagen i Malmö i slutet av mars. Det yttersta ansvaret över truppen har tillskrivits Marcus Due-Boje, som i sin nya roll som sportchef haft en hel del att reda ut inför den nya säsongen. “Ungdomsligan” har flyttat västerut i ett försök att ta en plats i sina respektive NHL-lag, något som försvårat “MDBs” arbete som ny sportchef. Hur ersätter man Anton Frondells målsinne? Kan någon ta efter Victor Eklunds frenesi? Kan man fylla igen hålet som Viggo Björcks något sena exit orsakade i laguppställningen?
Frågorna är som alltid många under den här tiden på året. I vilken kurs står årets DIF jämfört med det lag som tog sig till en åttondelsfinal? Det är fullt naturligt att tankarna domineras av en viss oro över att det man förlorat kommer innebära en automatisk försämring av laget. Ersättarna har däremot bara fått visa upp sig korta stunder under försäsongen, vilket i sin tur utgör ett alldeles för begränsat bedömningsunderlag innan en rättmätig utvärdering av nyförvärven kan göras. Men finns det någonting som vi kan utläsa av det vi fått se av årets upplaga av DIF Hockey under försäsongen?
Spelmässigt finns det ljusglimtar av en större trygghet med puck. Men även här utgör rotationen i kedjor, avsaknaden av ordinarie spelare och de få antal matcherna ett begränsat underlag för att bedöma helheten. Vi kan åtminstone kosta på oss att konstatera följande – produktionen av juniorer underifrån fortsätter på tidigare inslagen väg.
Tittar man på hur den sportsliga ledningen arbetat och förändrat truppen jämfört med förra säsongen så finns det en del intressanta skillnader att lyfta fram. På målvaktssidan finns en större trygghet jämfört med det målvaktspar som DIF gick in i fjolårssäsongen med. Backsidan ser ut att ha fått in en puckskicklig och skridskostark ersättare i Nikolas Brouillard, vilket får ses som positivt när man nu enligt huvudtränaren Robert Kimby ska försöka föra matchbilden mer det här året.
I skrivande stund ser Djurgårdens backuppsättning habil ut med SHL-mått mätt. Men för att den ska lyfta ytterligare en nivå krävs det att Gustav Lindström höjer sig ett snäpp, samt att Lucas Carlsson är precis så bra som man på förhand målat upp honom att vara. Nyförvärvet förväntas debutera under oktober månad – hur lång startsträcka behöver han?
Om man gör en snabb överblick över Djurgårdens forwardsuppsättning inför årets säsong kan man snabbt utläsa att den sportsliga ledningen satsat på pålitliga och ansvarstagande spelare, kryddat med en del spets. Centersidan personifierar ordet pålitlighet och här finns det gott om skickliga tvåvägscentrar. Det är den här lagdelen som kommer utgöra själva ryggraden i Djurgårdens spel, och med en Marcus Krüger som fjärdecenter har stockholmarna det väl förspänt fjämfört med många seriekonkurrenter.
På kanterna har man hittat en nyttig rollspelare i Sebastian Hartmann och med det sena nyförvärvet Oliver Wahlstrom finns gott om offensivt krut i lagets topp sex. Nu finns fler anfallsvapen i bägge powerplay-uppställningarna då direktskott kan komma från båda tekningscirklarna, något man saknade i stort sett under hela fjolåret.
På förhand är det omöjligt att svara på om den sportsliga ledningen lyckats ersätta Anton Frondells 20 mål, Victor Eklunds driv eller Viggo Björcks smartness och skicklighet. Personligen tror jag att vi kommer få se ett DIF där både speltid och produktion fördelas jämnare över fler spelare jämfört med slutet på förra säsongen – något som bör göra Djurgården till ett svårare lag att möta. En annan fördel med årets truppbygge är faktumet att en bärande kedja inte försvinner iväg på JVM mitt under brinnande säsong, vilket bör göra gott för kontinuiteten i laget.
Personligen tycker jag att Mesta Mästarna står väl rustade inför årets SHL-säsong. Med en välbalanserad mix av spelare i olika åldrar och med olika spetsegenskaper bör man bli ett tufft lag att nöta ner. På lördag är det dags för Djurgården att ta sig an “det svåra andra året”. Vem blir årets genombrott? Vem kliver fram som den ledande spelaren? Hamnar DIF högre upp i tabellen jämfört med förra året? Jag vågar tro det!
