Om han inte blivit skadad eller chockartat petas av Mikel Arteta blir Viktor Gyökeres ikväll den förste svensken på tjugo år att spela en Champions League-final för herrar.
Det är faktiskt det längsta glappet i historien mellan svenskars framträdande i finalen. Kanske främst en följd av Zlatan Ibrahimovic närmast komiska oflyt i sin långa jakt på ”den där Champions”.
Inte sen 2006, när Fredrik Ljungberg startade för Arsenal och Henrik Larsson kom in och avgjorde för Barcelona har en svensk stått där på den allra största klubblagsscenen. Henkes framspelningar till Samuel Eto’os och Juliano Bellettis mål är den största påverkan en svensk haft på finalen sen Ove Kindvall avgjorde för Feyenoord mot Celtic i förlängningen 1970.
Kurre vs Inge
Henke vs Ljungberg i finalen 2006 är blott andra gången två svenskar mötts i finalen. Första gången det hände är fortfarande den enda gången båda svenskarna startade: 1969, AC Milan - AFC Ajax. Kurre Hamrin från start för Milan. Inge Danielsson från start för Ajax. Hamrins lag gick segrande, men läxan Ajax fick ledde så småningom till att de radade upp tre pokaler på rad 1971 - 1973.
Den förste svensken som spelade Europacupfinal var legendaren Nils Liedholm. 1958, just före VM på hemmaplan, startade han som högerinner för Milan mot Real Madrid. Milan hade Liedholm, Juan Alberto Schiaffino och Cesare Maldini. Men Real hade Alfredo Di Stefano, Raymond Kopa och Paco Gento. De vann finalen med 3-2.
Hamrin 1969 blev alltså den förste svenske Europacupmästaren. Kindvall året efter den andre. 1974 blev Conny Torstensson den tredje. Startande högerytter i Bayern München. Franz Beckenbauer, Gerd Müller, Paul Breitner, Sepp Maier, Uli Hoeneß, Hans-Georg Schwarzenbeck och Conny Torstensson, vilket lag! Finalen mot Atletico Madrid krävde omspel efter 1-1 i första matchen, Torstensson startade även returen när Bayern vann med 4-0.
Bayern radade upp tre raka Europacuptitlar här, och nästa år hade Torstensson sällskap i startelvan av Björn Andersson när Leeds besegrades med 2-0. Båda missade den tredje finalen året efter.
Banbrytarna MFF och Liedholm
1979 blev förstås Malmö FF första svenska lag att nå Europacupfinalen, så då tillkom en drös nya svenska finalister, alla från Malmö med omnejd. Som bekant blev det tyvärr förlust mot Nottingham Forest.
1984 var Nils Liedholm banbrytare igen som den förste svenske tränaren i en Europacupfinal. Hemma på Olimpico föll dock Roma i straffläggningen i en final som för övrigt dömdes av Erik Fredriksson från Tidaholm – den ende svenske finaldomaren.
Mats Magnusson blev näste finalsvensk 1988 när hans Benfica mötte PSV. ”Masse” blev utbytt i förlängningen av matchen som slutade 0-0 innan PSV vann på straffar. Hade det slutat annorlunda om pricksäkre Magnusson var kvar på planen?
Två år senare hade han sällskap av Jonas Thern, och förstås fanns Sven-Göran Eriksson på tränarbänken då som Sveriges andra och senaste (sista?) Europacupfinaltränare. Även då blev det förlust, mot Arrigo Sacchis Milan.
Den moderna eran
1992 under Lennart Johanssons ledning blev Europacupen Champions League. Sju år senare blev Jesper Blomqvist förste svensk att spela finalen av den omstöpta turneringen. Han blev utbytt i andra halvlek för Teddy Sheringham som senare kom att stå för kvitteringen under Manchester Uniteds galna vändning på Fergie Time.
2000 satte Hector Cuper överraskande Joachim Björklund på bänken i finalen och Valencia förlorade mot Real Madrid med 0-3. Samband? Måhända. Nästa år fick Björklund inte ens sitta på bänken för Valencia i finalen. På andra sidan startade hans mittbackspartner i landslaget Patrik Andersson för Bayern München. ”Bjärred” missade sin straff i straffläggningen men Bayern vann ändå.
Sen var det då Henke och Ljungberg 2006 och nu väntas Viktor Gyökeres bli den 13:e svensken att spela en Europacupen/Champions League-final (exklusive MFF:arna 1979). Blir han den åttonde svensken att vinna finalen?
