När det var officiellt att Tielemans skulle lämna kände jag, ursäkta språket, fan också. Tielemans har alltid varit stabil men också alltid varit en spelare som visat sitt missnöjde. Han är tydlig när han är missnöjd över sitt egna spel och laget spel och det har några gånger hettat till mellan honom och Emery. Jag kommer sakna Tielemans, han har gjort det otroligt bra och han har alltid varit farlig med hans skott på distans.
Knappt två veckor efter kom nyheten om Rogers. Jag var nog faktist inte så förvånad, för jag hade det på känn. Kanske inte till ett Chelsea som hade en katastrofal Premier League säsong, utan till någon annan klubb. Men Chelsea blev det och Rogers får göra sin iskalla målgest med sin polare Palmer.
Kort därefter så kom nyheten att även Lucas Digne lämnar. Det var i sig inte heller så förvånade. Vi har haft två vänsterbackar som delat på tiden, och det var väl ändå lite väntat när vi köpte Maatsen, men trots det var det tydligt att de är två olika typer av spelare. Maatsen är, trots sin dyra peng inte där ännu. Offensiv men på något sätt ändå slarvig och inte trygg defensivt. Möjligt att med fler år så mognar han, men han borde egentligen redan vara där med sin ålder. Jag kommer att sakna Digne och hans "another one!", medan vissa spelar bara gick förbi kameran så var Digne alltid tydlig med att han firade och vad det betydde.
Men det är nyheten från idag som gör mest ont. Det är att Ezri Konsa lämnar för Arsenal.
Denna transfer vill jag inte att den är sann och jag känner en tomhet. Tielemans, Rogers, Digne (möjligtvis Martinez) okej tråkigt, men Konsa. Där känns det i hjärtat på riktigt.
Det hela har sin början med en video för över sex år sen. Jag har inte hållit på Aston Villa sen barnsben, utan när jag var yngre vad det Liverpool som gällde. Jag spelade själv fotboll som ung, men slutade i tonåren likt många andra. Likaså försvann intresset för fotboll som sport.
Spola tillbaka bandet ungefär 10 års sen. En Elin i 20 års åldern sitter hemma i covid-tider. Jag letade efter någon ny hobby. Jag letade efter en hobby som är mer än bara en serie utan jag sökte istället något som skulle kunna vara del en vardagen och en del av ens identitet. En del av att vara jag. Just då bestämde sig algoritmerna för att visa klipp på Carragher och Neville från Sky Sports. Carragher och Neville är såklart spelare jag kände igen från tidigare, men kände inte igen dem i deras nya roll som experter. Så jag skrattade åt deras analyser, hur de aldrig höll med varande och hur de på något sätt är varandras motsatser men ändå kompletterar varandra.
Det blev X antal timmar på YouTube och jag kollade på mer och mer klipp. Då slog tanken mig att varför inte börja titta på matcherna och titta på Premier League igen? Sagt och gjort. Jag hittade tillbaka till fotbollen igen, men jag ville välja ett lag att heja på.
Jag kikade på alla sorts matcher för att försöka bestämma ett lag att heja på.
Det var Norwich, Liverpool, Leicester, Villa, alla möjliga matcher under hösten som jag såg. Jag fastande speciellt för Norwich, med Pukki, Cantwell och Buendia. Den "första" matchen jag riktigt kommer ihåg med mitt nya intresse vad Norwichs vinst 3-2 mot City. Jag visste då att City var ett bra lag, så jag blev extra glad när en underdog vann.
Jag måste såklart berätta att min pappa, som många av er redan vet, är stort Villa fan sen barnsben. Han pratar om 82-laget och legendarerna som spelade då, och kan alla spelare och tränare från när han var liten Jag kommer ihåg glädjen när pappa kollade på playoff matchen. Glädjen, hejarropen. Jag såg att fotboll var med än bara titta på 22 personer på en plan. Fotboll engagerar, inte på skälla-på-domaren-sättet, utan på vi-gjorde-det sättet. Fotboll är känslor, glädje, tårar.
Vintern 2020 fortsatte jag att titta på Sky Sports klipp på YouTube. Jag kollade på highlights, intervjuer och Soccer AM. Jag hittade då ett klipp på Ezri Konsa. Det är en Post match intervju där Ezri Konsa och Tyrone Mings intervjuvas. Intervjun börjar med att Sky Sports intervjuaren konstaterar att Konsas korsas mål istället tilldelas Mings. Konsa faller ihop på marken i förtvivlan. När jag såg denna videon så kändes det att jag har hittat "hem". Dels såg jag hur mycket det här målen hade betytt för Konsa, men jag såg en slags annan bild på fotboll. Bort från bilden på huliganer och bengaler som man läser i svenska tidningar, det var istället något annat. Det var att våga visa känslor, att visa hur mycket det betyder. När jag såg detta klippet kändes det som jag förstod. Jag förstår fotboll. Jag förstår storheten i det.
Intervjun visade även en annan sida. Det var en intervju som var lugnt, saklig och helt enkelt trevlig. Det kändes bort från de stela intervjuerna man sett på TV där, ursäkta språket, idiotiska frågor ställs. Det gav istället en insikt av personerna. Jag fick kunskap, och kände empati. Jag blev helt enkelt förtrollad och jag hade bestämt mig.
Aston Villa blir det.
Varje säsong efter det var det heliga när Aston Villa spelade. Jag och pappa satt klistrade framför TVn. Numera skickar vi SMS och varnar om någon kommer missa matchen och kolla på repris. Hösten 2020 köpte jag min första Villa tröja. Det blev såklart, Grealish 10. Men tyvärr sommar fönstret 2021 gick han till City, dåvarande dyraste transfers för engelsk spelare. Och jag känner faktist ingen hat mot Grealish. Jag känner inget svek. Utan jag känner att 100 miljoner är en orimlig summa, som Villa då kunde behöva. Ibland är det för bra för att säga nej. Jag är ledsen att hans potential är slösad på att sitta på bänken på City, och kände en glädje när han fick en chans i Everton. Jag hoppas att han inte ruttnar på City bänken utan får en chans att kunna vara Grealish igen.
2026 på medlemsresan bestämde jag mig för att "våga" köpa en tröja med tryck igen. Valet var mellan McGinn och Konsa. Säkra kort kände jag. Det blev Konsa och jag var så nöjd. Jag invigde den dagen efter och en servitör hyllade min tröja och sa "Konsa great player", Jag höll med. Jag var stolt av att bära tröjan. Jag har alltid gillat Konsa, inte bara för det klippet, men för han alltid har verkat vara lugn och empatisk. Han har varit stabil, och varit en viktig del av vårt försvar. Duellerna, brytningarna och till och med målgörare.
Jag blev oerhört glad när Konsa blev uttagen till Englands landslag. Jag blev alltid extra glad när YouTubers rankade försvarare i Premier League, eller konstaterade att Konsa förtjänade att bli uttagen till landslaget, eller argumenterar för att han ska behålla sin plats där. Konsa, såklart han förtjänade en plats i landslaget tänkte jag.
Sen kom nyheten. Konsa går till Arsenal för över 50 miljoner pund. Mitt hjärta är faktist fortsatt i chock. Men tyvärr.
Jag känner mig såklart ledsen och känner typiskt att jag såklart köpt en till tröja som är omodern. Jag känner också att jag är ledsen för Konsas skull. Han kommer inte bli startspelare, utan kommer bli på bänken och cupmatcher när Saliba är tillbaka. Det är där mitt hjärta går sönder ännu mer. För detta är en otroligt bra deal för oss. Vi vet att vi behövt sälja och vända vår ekonomiska situation - att då få över 50 miljoner för Konsa, det hjälper oerhört mycket. Jag tror också, trots att jag är oerhört imponerad av Konsas stabilitet, att det finns möjlighet att hitta en ersättare. Jag tänker på när Grealish lämnade, Vi satsade inte på att hitta en rak av ersättare av Grealish, utan istället ersätta honom med flertal spelare, och skapa en ny identitet. Det är här min stora tillit till Emery kommer in.
Jag känner hopp. Jag känner att Emery är en trollkarl. Han är mastermind. Han representerar också den ärligheten jag kände när jag såg Konsas frustration i den intervjun. Emery är ingen klaga-på-domaren och agera respektlöst i intervjuer ( Host Arteta) utan det är tydligt att Emery är analytisk och nyanserad, för att sno skolverkets begrepp.
Det här kommer gå bra, det känner jag tydligt. Visst, det kanske inte blir en topp 5 placering, men jag tror att Aston Villa marinerar lite för att hitta en stabilitet, inte bara ekonomiskt i böckerna, utan även på planen. Men det sagt, så vill jag med denna text hylla Konsa. Inte bara på hur han har varit på planen, utan för att han gjorde valet enkelt för mig. Aston Villa, det är laget jag vill heja på. Aston Villa, laget som står för något annat - något större. Aston Villa, laget som står för känslor, ärlighet och stolthet.
Det är ett lag jag är stolt över att heja på.
UTV!
