Men var ska jag egentligen börja?
Jag sitter på bussen mot Stockholm denna regniga torsdag kväll och funderar på om det här kan vara den längsta bilkö jag någonsin upplevt. Bussen kryper fram i snigelfart och runt omkring mig hörs fragment av samma fråga om och om igen:
“Tänk om vi missar matchen?”
Efter vad som känns som en mindre livstid börjar trafiken äntligen släppa. Vi kastar oss av bussen, skyndar mot arenan och hittar våra platser precis när matchen redan hunnit ta fart. Då kommer nästa kalldusch.
0-1
Konstantinos Tsimikas hade redan gett Grekland ledningen.
Inte direkt den start man hade beställt. Men nu var vi här. Och nu var det match.
Stämningen var på topp
Det märktes redan när vi kom in att det här inte var vilken landskamp som helst. Läktaren var fylld av blågula tröjor, halsdukar och förväntan.
Drygt 39 000 supportrar hade tagit sig till arenan för att ge Blågult ett sista avsked innan VM-resan. Och de gjorde sitt jobb.
Ramsorna avlöste varandra, flaggorna vajade och varje svensk framstöt möttes av ett jubel som fick hela arenan att vibrera. Det spelade nästan igen roll vart man tittade - överallt fanns människor som levde sig in i varje duell, varje tackling och varje målchans.
Om resan som börjar nu
Som supporter lämnar man sällan en landskamp med bara ett resultat i huvudet.
Man lämnar med en känsla.
Och när de sista tonerna från läktarsångerna hade tystnat och publiken började strömma ut ur arenan var det precis den känslan som följde med hem. Inte glädje över en seger eller kryss. Inte frustration över en missad chans. Utan förväntan.
För första gången på länge känns VM inte som något avlägset datum i kalendern. Det känns verkligt. Nära.
Den här kvällen var inte slutet på någonting. Det var början.
Början på resan som tusentals svenska supportrar har väntat på. Början på veckor fyllda av nervositet, sömnlösa nätter och diskussioner om startelvor vid varje fikabord i landet.
Nästa hållplats är VM.
Känslorna inför VM
Det är svårt att veta exakt vad man ska förvänta sig av det här svenska laget.
På vägen hit har prestationerna svajat. Ibland har laget sett ut som en utmanare som kan störa vilket motstånd som helst. I andra stunder har frågetecken varit fler än svaren.
Men det är också det som gör ett mästerskap speciella.
Formkurvor, rankningar och gamla resultat betyder plötsligt mindre när nationalsången spelas och domaren blåser igång den första VM-matchen. Ett mästerskap lever sitt eget liv.
Kanske är det därför förväntningarna känns så speciella just nu. Ingen vet exakt hur långt det här laget kan gå. Men alla vet att möjligheten finns där.
Och nu när jag har lämnat arenan den här kvällen är det inte resultatet jag kommer minnas mest.
Det är ljudet från 39 000 blågula supportrar som redan börjat drömma om vad som väntar på andra sidan Atlanten.
Det är trots allt det fotboll handlar om, att få tro lite mer än vad som egentligen är rimligt.
