Det har knappast undgått någon som följer svensk fotboll att ordningsmakten under senare tid skärpt sitt arbete kring de aktiva supportermiljöerna. I Kalmar har det blivit särskilt påtagligt efter matchen mot Mjällby, där situationen på Sydostkurvan slutade med att flera supportrar avlägsnades och sedermera med tillträdesförbud.
Upprinnelsen var en planerad bengalbränning. En banderoll åkte upp inför bränningen och polisen valde att gå ner på sektionen för att ingripa. Från polisens håll handlade det om att återställa ordningen. Från delar av supporterhåll är bilden den motsatta: ordningen fanns redan – och situationen eskalerade först när ordningsmakten gick ner på läktaren.
Och det är egentligen där min stora fundering börjar.
Var det verkligen nödvändigt att gå ner i skarpt läge på en välfylld ståplatssektion?
Där står inte bara ultras. Där står vanliga supportrar, pensionärer, ungdomar och barn. Människor som är där av samma anledning som alla andra på arenan: för att se Kalmar FF spela fotboll.
Flera personer avlägsnades för olika misstänkta förseelser, däribland maskering och medhjälp till brott mot ordningslagen. Men oavsett vad man tycker om de enskilda fallen lämnar själva utvecklingen mig med en besk smak i munnen.
För någonting håller på att förändras på Sydostkurvan.
Från ett ”tjena” till misstänksamhet
Närvaron från ordningsmakten har blivit betydligt mer påtaglig. Jag tror också att det, tillsammans med flera andra faktorer, riskerar att påverka hur många som faktiskt vill stå där.
För inte särskilt länge sedan kunde relationen mellan supportrar och ordningsmakt kännas ganska avslappnad. Man kunde hälsa. Byta några ord. Till och med snacka lite om hur man trodde att matchen skulle sluta.
I dag upplever jag någonting annat.
Redan när man kommer till arenan möts man av en hårdare attityd. Det finns en känsla av att den aktive supportern inte längre betraktas som just en supporter, utan som ett potentiellt problem.
Och jag har svårt att komma ifrån känslan av att det finns en ambition att ”rensa upp” i supporterleden.Problemet är bara: vad är det vi rensar bort?
För bilden av våra fotbollsarenor som något slags laglöst land känner jag helt enkelt inte igen.
Tvärtom.
Jag har följt Kalmar FF under större delen av mitt liv och jag upplevde fotbollen som betydligt stökigare förr. Under de senaste åren har jag aldrig känt mig särskilt otrygg på Guldfågeln Arena. Framför allt har jag aldrig känt mig otrygg på ståplats.
Självklart förekommer ordningsstörningar. Självklart finns människor som går över gränsen. Och begår någon ett brott ska det naturligtvis få konsekvenser. Att vara fotbollssupporter innebär inte att man står över lagen.
Men vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Det går att komma åt faktiska ordningsstörningar utan att behandla en hel supporterkultur som ett problem som ska städas bort.
Jag står bredvid – och imponeras
Jag ska också vara tydlig med varifrån jag betraktar allt det här.
Jag har aldrig varit den som åkt land och rike runt på varenda bortamatch. Jag har aldrig tillbringat halva nätterna med att måla tifon. Jag har aldrig varit djupt engagerad i en ultrasgruppering och jag har aldrig stått på något räcke och drivit sången i 90 minuter.
Mitt supporterskap har framför allt tagit en annan form.
De senaste tio åren har jag skrivit texter och krönikor, gett ut en bok och levt ut en stor del av mitt supporterskap genom skrivandet på SvenskaFans och genom Röda Bröder Podcast.
Jag står alltså lite bredvid den aktiva supporterkulturen.
Och kanske är det just därför jag imponeras så mycket av den.
För Kalmar FF är ingen förening med tusentals sjungande supportrar som kan fylla två etage på en kortsida. Den aktiva supporterskaran är ganska liten i ett allsvenskt perspektiv.
Men i ett Kalmar FF-perspektiv är den enorm.
Människorna på Sydostkurvan har under de senaste åren byggt upp någonting. Nya grupperingar har kommit till. Yngre supportrar har hittat dit. Tifona har blivit större. Sången har blivit bättre. Engagemanget har vuxit.
Och framför allt tycker jag att ståplats blivit mer välkomnande.
Tidigare kunde Sydostkurvan nästan kännas som en sluten värld. En inrutad grupp där man som utomstående kunde fundera på om man verkligen hörde hemma.
I dag upplever jag motsatsen. Det är mer familjärt. Mer inkluderande. Bättre sammanhållning. Och framför allt: bättre stämning.
Alla supportrar behöver inte vara likadana
Jag har sagt det hur många gånger som helst, både i Röda Bröder Podcast och på sociala medier – ibland i diskussioner med diverse foliehattar från alla möjliga håll:
Vi måste acceptera att det finns olika sätt att vara fotbollssupporter på.
Fotbollen är en folkrörelse.
På Guldfågeln Arena finns barnfamiljen på långsidan. Pensionären som haft samma plats i 20 år. Personen som går på tre matcher om året. Den som aldrig missar en bortamatch. Tifoengagerade. Ultras. Supporterunionen. Och de som bara vill stå på Sydostkurvan, sjunga och dricka en öl tillsammans med sina kompisar.
Alla uttrycker sitt supporterskap på olika sätt. Och vet ni vad? Det är precis så det ska vara.
Vi behöver inte förstå allting andra supportrar gör. Vi behöver inte ens tycka om allting.
Men det måste finnas utrymme för olika sorters supporterskap så länge man håller sig inom de gränser samhället faktiskt ställer upp.
Lugnare – men bättre?
Det var också tydligt efter händelserna mot Mjällby att människor som vanligtvis bidrar till stämningen inte längre fanns på plats. Mot Häcken märktes det.
Visst, det fanns en ganska uppenbar anledning till att stämningen inte var på topp. Kalmar FF förlorade med 0–5. Det är svårt att skapa karnevalsstämning samtidigt som motståndarna kör över ens fotbollslag.
Men det var någonting mer. Någonting saknades. Man kan säkert konstatera att det blev lugnare. Men vad betyder egentligen lugnare ? För mig är inte målet med en fotbollsläktare att den ska vara lugn. Den ska vara trygg . Och det är en jävla skillnad.
En trygg fotbollsläktare får vara högljudd. Den får vara passionerad. Den får sjunga, hoppa, skrika och leva. Den får vara färgstark. Den får till och med vara lite obekväm ibland.
För det är fotboll.
Att plocka bort flera av människorna som driver en läktare och sedan konstatera att det blivit lugnare är lite som att gå på en konsert, plocka bort hela bandet och lämna sångaren ensam kvar på scenen.
Sedan står man där efteråt och konstaterar nöjt:
”Det blev ju mycket lugnare nu.”
Ja.
Det blev det. Men vem går på konsert för att det ska vara lugnt?
Vill vi höra måsarna?
Det är här jag tycker att både Kalmar FF och svensk fotboll behöver fundera över vad man faktiskt vill ha.
Vill vi att Guldfågeln Arena ska bli Grimsta eller Vångavallen? En arena där man vissa kvällar nästan hör måsarna tydligare än supportrarna?
Är det verkligen den fotbollsupplevelsen vi eftersträvar?
Till viss del förstår jag att Kalmar FF är bakbundna. Klubben bestämmer inte över polisens arbete och kan inte sätta sig över myndighetsbeslut.
Men jag skulle vilja se Kalmar Fotbollförening ännu tydligare visa hur mycket den aktiva supporterkulturen betyder för klubben.
För Kalmar FF har inte råd att ta den för given.
Handen på hjärtat: Allsvenskan är knappast någon av Europas främsta ligor om vi bara tittar på kvaliteten på fotbollen. Men tittar vi på läktarna är historien en helt annan.
Där kan svensk fotboll mäta sig med betydligt större fotbollsländer. Och den kulturen har inte uppstått av sig själv.
Ta hand om det här jävla engagemanget
Bakom ett tifo finns människor som lägger hundratals timmar av sin fritid på att planera, måla, samla in pengar, organisera och bygga.
Det är inga dussinlirare som drar två streck på ett papper och säger:
”Sådär, nu har vi gjort ett tifo.”
Det är kreativitet. Det är hantverk. Det är passion. Som Marcus Birro en gång uttryckte det: vi måste behandla tifo som den konstform det faktiskt är.
Och framför allt måste vi förstå värdet av människorna bakom det.
För en förening som Kalmar FF är de aktiva supportrarna inte någon liten detalj vid sidan av fotbollen. De är en del av Kalmar FF. De skapar färgen. Ljudet. Tifona. Resorna. Sångerna. Flaggorna. Minnena.
De skapar känslan av att Kalmar FF faktiskt betyder någonting. Det innebär inte att allt ska accepteras.
Få bort rasismen. Få bort slagsmålen. Få bort hoten och det som faktiskt förstör fotbollen. Den som begår brott ska kunna ställas till svars för det den faktiskt gjort.
Men blanda inte ihop det med engagemang. Blanda inte ihop trygghet med tystnad.
Och framför allt: skapa inte en miljö där människor till slut känner att deras engagemang inte längre är värt besväret.
För den dagen det händer spelar det ingen roll hur många LED-skärmar vi sätter upp, hur hög musik vi spelar ur högtalarna eller hur många gånger någon använder ordet ”matchupplevelse” i ett konferensrum.
Det går inte att köpa en supporterkultur. Den byggs av människor.
Människor som bryr sig alldeles för mycket. Som lägger ner alldeles för mycket tid. Som åker alldeles för långt. Som står kvar trots 0–5. Som fortsätter sjunga när det egentligen inte finns särskilt mycket att sjunga för.
Och Kalmar FF har inte råd att förlora dem.
Så lagför den som faktiskt begår brott. Arbeta för trygga läktare. Dra tydliga gränser när det behövs.
Men för guds skull:
Ta hand om människorna som fortfarande bryr sig.
För utan supportrarna blir det kanske lugnare.
Men utan supportrarna dör Kalmar Fotbollförening.
