Nu vet vi vilka som ska med.
Nu är det dags att börja spela fotboll.
För det är egentligen där mitt fokus ligger inför den här samlingen. Truppen är uttagen, spelarna är på plats och vi har två matcher framför oss. Nu vill jag se vad Tony Gustavsson faktiskt får ut av det här laget.
För oavsett generationsväxling, nya spelare och nya idéer finns det en ganska enkel verklighet att förhålla sig till.
Nu är det playoff.
Vi har redan sett sex matcher i VM-kvalet. Två vinster, två kryss och två förluster. Sex gjorda mål och sex insläppta.
Nu finns det inte längre utrymme för att bara prata om vad vi bygger eller vart vi är på väg.
Nu ska det presteras.
Jag vill se ett anfallsspel
Jag vill se mer aktivitet kring bollhållaren. Jag vill se löpningar. Jag vill se spelare som tänker samma tanke. När någon får bollen ska det finnas alternativ.
Inte att en spelare står med bollen och resten väntar på att något ska hända.
Jag vill se ett Sverige som faktiskt försöker skapa något tillsammans.
Och här kommer också relationerna in.
Förstår spelarna varandra?
När en spelare går, går någon annan?
När någon möter, finns det en löpning bakom?
Finns det en tanke med rörelsen?
Det behöver inte vara bländande fotboll. Men jag vill se att spelarna vet vad de försöker göra.
Och så var det det där med mål
Jag återkommer till Schröder och Blackstenius, men inte utifrån trupputtagningen den här gången.
Jag vill se hur de faktiskt fungerar tillsammans på planen. För han lär inte välja en av dem, som jag varit inne på tidigare.
Vad är tanken?
Vem ska gå i djupet? Vem ska möta? Vem ska attackera boxen? Hur skapar vi ytor för varandra?
För det räcker inte att bara ställa två bra forwards bredvid varandra och hoppas att det löser sig.
Relationerna måste fungera.
Schröder ska inte droppa. Fram fram fram.
Och Sverige har inte råd att fortsätta göra så få mål om målet är att ta sig till VM.
Vi kommer också behöva försvara
Det är lätt att prata om anfall när man vill se ett mer offensivt Sverige.
Men vi kommer också behöva försvara.
Jag tycker att det varit oroväckande hur vi både spelat vårt anfallsspel och brustit defensivt.
Om Sverige ska gå för det kommer det också finnas risker. Det är helt okej.
Men då måste det finnas en plan för vad som händer när vi tappar bollen.
Vem stannar? Vem pressar? Vem täcker? Vem faller?
Det låter som banala frågor för ett landslag, faktum kvarstår, det har varit rörigt.
Det måste finnas en trygghet över hela banan.
Jag behöver inte se ett lag som aldrig gör misstag. Jag behöver se ett lag som ser ut att veta vad det ska göra efter misstaget.
Björn är kanske svaret på mycket av det där. Men hallå, vi kan inte bara lita på en spelare. Som dessutom varit skadad ett bra tag.
Vem kliver fram?
Och så kommer den kanske viktigaste frågan när laget ställs på prov.
Vem leder?
Vem tar tag i det när bollen inte går in?
Vem höjer rösten när matchen börjar glida åt fel håll?
Vem får laget att fortsätta tro på matchplanen?
För ett landslag där mycket är nytt kommer det komma stunder när det inte fungerar. Det är då jag vill se vilka vi är.
Det är enkelt att spela när allt går enligt planen.
Det intressanta är vad som händer när motståndaren gör det jobbigt.
Tror spelarna på det här?
Det är också därför jag är nyfiken på gruppen.
Tror spelarna på idén?
Är dom med?
Ser dom ut att älska sättet vi spelar på?
Ser dom ut att veta varför de gör det de gör?
Det går förstås inte att läsa av exakt vad en spelare tänker bara genom att titta på en match. Men man kan se ganska mycket i kroppsspråk, aktivitet och hur laget agerar när saker går emot.
Jag vill se ett landslag som tror på det.
Inte ett lag som står och funderar.
Inte ett lag där spelarna ser ut som frågetecken när matchbilden förändras.
Så vad vill jag se mot Litauen?
Jag vill inte bara vinna med ett skitmål.
Jag vill se riktningen.
Jag vill se aktivitet kring bollhållaren. Jag vill se löpningar. Jag vill se relationer som börjar sitta. Jag vill se ett lag som vet hur det ska attackera och vad det ska göra när bollen tappas.
Jag vill se aggressivitet när något inte fungerar.
Korrigera.
Lös skiten.
För Litauen är inte bara två matcher som ska klaras av. Det här är en del av vägen mot VM.
Och jag vill kunna sitta efter matchen och känna att jag förstår vart Sverige är på väg.
Inte att allt är perfekt.
Inte att vi plötsligt spelar världens bästa fotboll.
Men att det finns en idé. Att spelarna tror på den.
Att vi ser ut som ett landslag som faktiskt tänker ta sig till VM.
Vi ska spela VM för fan.
Tro på det.
